Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 11:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/i-bang-of-a-cans-maraton-blandas-experimentell-musik-med-jazz-och-nutida-klassiskt/

Konsertrecensioner

I Bang on a Cans maraton blandas experimentell musik med jazz och nutida klassiskt

Bild 1 av 4 Pamela Z
Foto: Skärmbild
Bild 2 av 4 Roscoe Mitchell
Foto: Skärmbild
Bild 3 av 4 Terry Riley
Foto: Skärmbild
Bild 4 av 4 Nico Muhly
Foto: Skärmbild

New York-kollektivet Bang on a Can vill ge den nyskrivna konstmusiken en gränslös förutsättning att möta ny publik och ge dagens tonsättare mat på bordet.

Föreställ dig Lollapaloozafestivalen under överinseende av John Cages ande. Så lär tidskriften Vanity Fair en gång ha beskrivit New York-kollektivet Bang on a Cans årliga maratonkonserter. Vi talar alltså om en salig genreblandning – fast av det smalaste inom experimentell musik, jazz och nutida klassiskt. 

När tonsättartrion Julia Wolfe, David Lang och Michael Gordon grundade organisationen i slutet av 1980-talet var det för att ge nyskriven konstmusik en gränslös förutsättning att möta ny publik. När de nu flyttat ut Bang on a Can Marathon på webben är det för att se till att dagens tonsättare får uppdrag som ger mat på bordet.

Till skillnad från de klassiska musikinstitutionernas strömmade diet av främst välkända klassiker har Bang on a Can således skramlat ihop pengar till hela tio världspremiärer med hjälp av bland annat privata donationer. Under sex timmar (som på grund av tekniktrassel blir dryga sju) liveströmmade man under natten till måndagen svensk tid sitt andra maraton för i år. Liksom många liknande stafettsändningar under coronakrisen blev det framför allt en uthållighetsövning som handlade mer om artisternas möjlighet till överlevnad än om publikupplevelsen.

Det är med andra ord inte svårt att förstå varför konserthusens etablerade playkanaler hellre väljer att hålla lyssnarna på gott humör med musikalisk ”comfort food”. Men utan plantskolor som Bang on a Can försämras förutsättningarna för såväl etablerade som framtida tonsättare och musiker. Inte minst för dem med annan än vit medelklassbakgrund. Ett par av kvällens uruppföranden är inte bara präglade av coronapandemin, utan också av de senaste veckornas Black lives matter-protester. Som afroamerikanska jazzcellisten och tonsättaren Tomeka Reids ”Lamenting G.F., A.A., B.T., T.M.” för solopiano, där G.F. står för George Floyd.

Stycket ”Black-crowned night-heron”, komponerat för Bang on a Can All-Stars elgitarrveteran Mark Stewart av Leila Adu från Nya Zeeland med rötter i Ghana, tillägnas i sin tur svarta och minoriteter som fallit offer för såväl covid-19 som ”pandemin” av dödligt polisvåld. Nutida konstmusik är sällan så här snabbt tillkommen. Inte heller brukar den göra lika träffande nedslag i samtidens stämningar. Pianisten Conrad Tao framför i sin tur Frederic Rzewskis politiskt laddade ”Which side are you on?” i revolutionsröd belysning. Tao tillhör en yngre solistgeneration som inte ser en motsättning mellan virtuositet och socialt engagemang.

Medan filharmonierna sitter hopplöst fast i det förflutna kan fria grupper i längden bli påfrestande flummiga. Under ett hemsnickrat maraton som detta är exempelvis Bang on a Cans brokiga verksamhet både svagheten och charmen. Coolast är Pamela Z som loopar sin bel canto-röst med sensorinstrument. Till kuriosainventarierna hör Alvin Curran (som trakterar judendomens rituella blåshorn shofar som en saxofon) och den österländskt hummande minimalisten Terry Riley som snart fyller 85. Har man tålamod nog för ännu ett musikaliskt midnattslopp liveströmmas nästa Bang on a Can Marathon den 16 augusti.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner