Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/i-dresden-marscherar-nazister-pa-gatorna-igen/

Kultur

I Dresden marscherar nazister på gatorna igen

Illustration: Malin Koort

Den 23 till 26 maj går ett polariserat, konfliktfyllt och politiskt sargat Europa till parlamentsval. Finns det fortfarande hopp om EU-projektet? DN Kultur har bett tre skribenter att välja ut och skriva om var sin symbolmättad plats i Europa. I dag: Rebecka Kärde om Dresden.

Rätta artikel
EU-valet 2019

1. 

I Dresden förra året ägde en omskriven litteraturdebatt rum. Författarna Durs Grünbein och Uwe Tellkamp, födda 1962 respektive 1968, möttes på scen i sin gemensamma hemstad för att diskutera läget för yttrandefriheten. Tellkamp hade tidigare uttryckt oro för att Tyskland förvandlats till en ”åsiktsdiktatur”, samt undertecknat ett upprop mot hur högerextrema småförlag behandlats på bokmässan i Frankfurt. 

I debatten stod Tellkamp fast vid sin samhällsdiagnos. Mest uppmärksammat blev hans påstående att 95 procent av de människor som söker asyl i Tyskland inte har något verkligt skyddsbehov, utan bara vill utnyttja socialförsäkringssystemet. Enligt en studie av Elmar Brähler och Oliver Decker från universitetet i Leipzig håller drygt 60 procent av tyskarna med honom; Grünbein gjorde det inte.

Diskussionen åskådliggjorde en vid det här laget välbekant polarisering, i det frågekomplex som – oavsett om frågorna är rätt ställda eller ej – mer än något annat präglar den europeiska samhällsdebatten. På ena sidan de invandringsvänliga liberalerna, på den andra de kritiska traditionalisterna. Och Dresden är en prisma genom vilket denna kulturkamp väl låter sig studeras.

2.

Dresden ligger i den del av östra Tyskland som fram till 1989 var DDR. På senare år har staden varit föremål för en hel del negativ uppmärksamhet. Här grundades till exempel den högerextrema rörelsen Pegida, känd för sina antimuslimska måndagsprotester. Lika illa beryktat är resten av förbundslandet Sachsen där Dresden är huvudstad. Efter ett flertal pogromliknande attacker mot flyktingar har orter som Heidenau, Freital, Chemnitz och Bautzen i det allmäntyska medvetandet blivit synonyma med rasistiskt våld.

Två timmar från Dresden med tåg ligger Berlin. Där bor jag, och där träffar jag ofta människor från Sachsen som flyttat därifrån. Alla hänvisar till rasismen. En vän med arabiskt påbrå säger att han aldrig fått så hatiska blickar som i Dresden. Främlingsfientligheten är statistiskt välbelagd: i delstatsvalet i slutet av maj, som infaller samma dag som EU-valet, planerar knappt var fjärde väljare att rösta på högerpopulistiska Alternative für Deutschland, vilket skulle göra dem till näst största parti efter kristdemokratiska CDU. 

Men rasismen är förstås inte begränsad till AfD. Ska man tro den årliga undersökningen Sachsen-Monitor, anser 56 procent av invånarna i Sachsen att Tyskland har blivit überfremdet – överbefolkat av främlingar – av all invandring. 41 procent tycker att det borde vara förbjudet för muslimer att bosätta sig i landet överhuvudtaget

Illustration: Malin Koort

3.

Jag kommer till Dresden på en tisdag. Dagen innan har Pegida haft sitt 180:e måndagsmöte framför det stora operahuset Semperoper. Som de flesta äldre byggnader i Dresden bombades operan till spillror av de allierade i februari 1945. Sedan 30 år står den där på nytt, och de anställda är mycket bekymrade över att sammankopplas med aktiviteterna utanför. När jag var här senast, vintern 2016, släckte man varje måndag lamporna på fasaden så att Pegida fick tala i mörker.

Bombningen – där innerstan totalförstördes och mer än tjugotusen människor dog – är ett kollektivt trauma, och en avgörande beståndsdel i den offermyt som odlats i Dresden sedan dess. Man anser sig missförstådda, särbehandlade, förtryckta: först under kriget, sedan i DDR, nu av regeringen Merkel. Patriotismen förstärks av åsikten att Dresden, med sina många renässansslott, kavaljershus och barockkyrkor, ändå är Tysklands allra vackraste stad.

Och det stämmer! För Dresden är också Caspar David Friedrichs målningar av Elbedalens mjuka landskap, eller den unge Heinrich von Kleists hänförelse inför konstsamlingarna, som redan för två sekel sedan hörde till Europas mest imponerande. I förkrigstidens Dresden rådde, enligt författaren Erich Kästner, en alldeles särskild samklang mellan nutiden och det förflutna: ”Historia, konst och natur svävade över staden och Elbedalen, från Meißner Dom till Großsedlitzer Schloßpark, som ett av sin egen harmoni förtrollat ackord.”

Citatet är hämtat ur Kästners självbiografiska barndomsskildring ”Als ich ein kleiner Junge war” (”När jag var en liten pojke”) från 1957. Här beskrivs Dresden som den mest underbara plats som någonsin existerat. Och det går inte att ta miste på Kästners sorg över vad bombandet ställt till med. När han kommer tillbaka efter kriget – från vilket han flydde med en påhittad filminspelning som täckmantel – finns ingenting kvar, bara spöken.

Dresden blev dock inte fullständigt utraderat. Vissa gamla kvarter klarade sig undan bomberna, som Äußere Neustadt norr om floden. Under kriget bodde här främst arbetare, varmed de pampiga stenhusen från grundartiden lämnades ifred. I dag är Äußere Neustadt som vilken hipp europeisk stadsdel som helst: ett Nørrebro, Kreuzberg eller Sankt Pauli, relativt mångkulturellt, fullt med veganer och cykelreparatörer. 17 procent av Dresdenborna röstar trots allt på Die Linke.

4.

Precis som i Ludvika i Sverige, har första maj i Dresden blivit en symbolisk maktkamp mellan arbetarrörelsen och högerextrema krafter. I år har det nynazistiska partiet NPD fått tillstånd att demonstrera utanför tågstationen i just Neustadt, framför ett monument som påminner om de judar som deporterades härifrån under kriget.

NPD är på det stora hela en obetydlig politisk kraft i Tyskland. Men i just Sachsen och närliggande Thüringen har partiet ett antal mandat i kommunfullmäktige. Flera partitoppar är således på plats, liksom några lokala Pegida-aktivister. Man har förbjudits att använda sitt vanligaste slagord: ”Migration dödar”. 

Jag går i motdemonstrationen. Det är som det brukar. Här finns småbarnsföräldrar, hundar, pensionärer, kulturarbetare, ivriga femtonåringar med alldeles för stora balaklavor, gubbar med nejlikor i kavajslagen och Venezuelas flagga på kepsen. Ur högtalaren ljuder Rage against the machine och fruktansvärd tysk 90-talspunk. När vi kommer fram till NPD, ropar vi: ”Ni förlorade kriget, ni förlorade kriget – två gånger!”

NPD är drygt hundra personer. De har vita skjortor och flaggor med järnkors. Förra partiledaren Udo Voigt och en tjeckisk nazist hör till talarna, men ingen hör vad de säger, eftersom de överröstas av en rosaklädd sambaorkester. En sittblockad sätter stopp för själva demonstrationståget. Till slut kan NPD bara gå hälften så långt som de hade tänkt. Klockan fyra på eftermiddagen är spektaklet över.

5.

Varför uppstod Pegida i just Dresden? Varför röstar så många här på AfD? Tja, förklaringarna brukar vara de vanliga: frustration, ressentiment, en känsla av politisk vanmakt. Efter återföreningen försvann 80 procent av alla industrijobb i forna DDR. Valutaunionen slog dessutom hårt mot ekonomin, eftersom västmarken var värd många gånger mer än östmarken. Men i dag är både arbetslösheten och kriminaliteten i Sachsen låg. I attitydundersökningar svarar nästan alla att de är nöjda med sitt liv och ser ljust på framtiden: de tycker bara illa om invandrare.

En annan faktor är tradition. Nyligen visade en studie att AfD är starka på precis samma orter där nazistpartiet NSDAP fick flest röster i riksdagsvalet 1933, och att detta samband ökat ju mer AfD gått från att vara EU-kritiskt till öppet främlingsfientligt. Forskarna Davide Cantoni, Felix Hagemeister och Mark Westcott lyfter fram att åsikter tenderar att gå i arv. Mönstret blir extra tydligt på mindre orter, där släkter bott i generationer och inflyttningen är begränsad. (3) Och i Sachsen har bara 4,6 procent av invånarna utländskt pass – att jämföra med ett riksgenomsnitt på drygt 12 procent.

6.

Genom att förstå varför vissa människor hyser auktoritära och rasistiska åsikter, kan resten av samhället lättare bekämpa dessa åsikter, sägs det. Och det är säkert sant. Ändå måste man konstatera att denna kamp går oerhört dåligt. Högerextremismen växer i hela Europa, hur många insiktsfulla rapporter, böcker och artiklar som än skrivs om den.

Att jag, en svensk kulturarbetare, lämnar den turkiska Berlinstadsdel jag håller på att gentrifiera för att åka till Dresden och ”titta på nazister” gör knappast saken bättre. Om de har en förvriden bild av flyktingar, verkar jag i min tur se dem med antropologens kliniska överlägsenhet: som ett våldsamt men efterblivet folkslag långt bort, om vilka jag sedan kan rapportera till andra självbelåtna morgontidningsprenumeranter. 

Kontrollerad fasa som objekt för njutning; kultursidan som National Geographic.

7.

Victor Klemperer, en av de mest kända Dresden-skildrarna i modern tid, skriver i sin dagbok om hur han hamnar bredvid en ung nazistisk soldat i en biosalong. Året är 1933. Klemperer, född jude men döpt protestant, ser med förfäran hur nazismen växer sig starkare omkring honom. Hans dagböcker från 1933 till 1945, liksom den studie över nazisternas språkbruk han senare publicerade, utgör helt singulära skildringar av hur fascismen får fäste i ett samhälle, hur den långsamt penetrerar detta samhälles minsta por.

Klemperer betraktar den unge mannen med avsmak och, ja, förakt. Han beskriver hur osympatisk nazistens flickvän verkar, den råa entusiasm med vilken de applåderar när Hitler dyker upp i journalfilmen på duken. 

Och vad ska han annars göra? Får man inte avsky nazister? Jo, det får man väl. Det gör jag också, trots att jag har mindre anledning än en tysk jude 1933. Men gör jag det bara av politiska skäl? Om jag bara hatade dem för att de utgör en fysisk fara för mig och många jag älskar, för att de vill förstöra allt brokigt och intressant, för att det alltid står poliser utanför synagogan, hade jag då lagt märke till hur illa deras skjortor sitter?

Jag tror inte det. Den aspekten handlar om klass, om makt, i förlängningen om demokrati, och det vet de. Liksom så många andra som kommer att rösta in högerextrema partier i EU-parlamentet.

8.

Nazismen kom inte underifrån, lika lite som högerpopulismen gör det i dag. Det är sofistikerade politiska projekt med stöd och rötter långt upp i näringslivet, kulturen och politiken, och de kräver sin Tellkamp. Men i en viss form är högerpopulismen lika vulgär som en full soldat på bio. Och ju mer ojämlikt ett samhälle är, ju större avståndet mellan allmogefascisterna i Sachsen och de ditresta kulturskribenterna, desto enklare är det för det marknadsliberala etablissemanget att peka på de förstnämnda och säga: sådana är i alla fall inte vi! Medan de fortsätter sänka skatterna för de rika.

Ur det perspektivet fungerar Dresden som ett slags social partikelaccelerator. Och jag kan inte komma ifrån känslan av att gatukampen mot högerextremismen är en noggrant koreograferad wrestlingmatch. Det större problemet är ju att det breda befolkningslagrets latenta fascism alls får utrymme att manifestera sig och växa. Tills man helt enkelt glömt att något annat var möjligt.

9.

I Stockholm en vecka senare ser jag en valaffisch från Centerpartiet. Det står att deras kamp mot högerpopulismen behövs i Europa. Men ett parti som vill slå sönder facket tjänar väl på att den vita manliga arbetarklassen går högerut? Jag går hem och läser Erich Kästner.