Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

I en skog av sumak, del 49 av 56

Illustration: Ida Holmedal

Roman av Klas Östergren. Historien utspelar sig i ett Sverige i Vietnamkrigets skugga. Berättaren Kenneth Jansson blir vän med den nye, gåtfulle klasskamraten Dan Schoultze och hans syster Hellen. De bor ensamma i ett hus, omgivet av en vildvuxen sumakskog.

Jag fick en dålig känsla, någon sorts olust, ångrade att jag åtagit mig den där leveransen. Lådan var så misstänkt lätt, bara droger eller pengar kunde väga så lite och ha sådan betydelse att de måste levereras enligt så stränga instruktioner. Men jag kunde inte backa nu, det var bara att fullfölja.

Jag steg av vid Odenplan, gick upp ur tunnelbanan, hittade rätt gata och husnummer. Adressaten fanns på tavlan över boende i porten. Det fanns hiss i huset och jag åkte upp och gjorde som jag blivit tillsagd: hängde paketet på dörrhandtaget, ringde två distinkta signaler och gick.

Kommen halvvägs nerför trappan hörde jag dörren öppnas och strax stängas igen. Uppdraget var slutfört. Jag kunde andas ut och åka hem.

Men nere i porten stod två personer och väntade. Två män i trettioårsåldern, med vad som skulle föreställa ”ungdomligt utseende” – polisonger, utsvängda jeans, boots. Jag såg inte så mycket av deras anletsdrag, de var i motljus.

Och de stod i vägen. Avsiktligt, det framgick klart och tydligt.

”Och vem är du då?” sa den ene.

”Vad?”

”Vi vill bara veta det. Vem du är. Vad du heter.”

Det var förstås en taktik, en utstuderad stil – att ta folk med överraskning. ”Hur så?”

”Polisen …” De hade brickor, båda två.

Ok, jag hade tydligen gjort något som jag kunde få ångra.

Jag sa vad jag hette.

”Kenneth Jansson? Kenneth Jansson …” Han som pratade verkade inte gilla det namnet. Om han ens trodde på det. Kunde jag styrka det?

Jag hade inget id-kort, inte ens ett busskort. I bröstfickan på jeansjackan låg ett lånekort från biblioteket, en vit oansenlig papperslapp i en smal plastficka. Jag visade dem det. De tittade på kortet båda två, som om de aldrig sett ett lånekort förut.

De noterade mitt namn och födelsenummer.

Jag började finna mig och få grepp om situationen och frågade vad jag gjort mig skyldig till.

Det kunde de inte svara på. ”Har du något att föreslå?”

Nej, det hade jag inte. De återlämnade mitt lånekort. ”Kan jag gå?”

Det kunde jag. De hade fått mina uppgifter och var nöjda. De hade alltså haft lägenheten på Götgatan under bevakning, sett mig komma och gå och förföljt mig till adressen i Vasastaden. De hade fått ytterligare en liten bit till ett pussel som ingen visste vad det skulle föreställa. De följde med ut på trottoaren och sa: ”Håll dig till böckerna, grabben.”

  *

Även om man har rätten på sin sida och inte har någon som helst anledning att skämmas, så undviker man gärna att prata om övergrepp som man utsatts för. Även smärre förolämpningar och förödmjukelser som hör till livet och som tycks omöjliga att helt undkomma kan vara pinsamma att anförtro andra. Antagligen var det därför som jag höll tyst om det här. Av någon sorts skam. Jag fick för mig att jag borde varit mer uppmärksam, mer misstänksam och försiktig och räknat med att tillhållet på Götgatan stod under bevakning av säkerhetspolis eller underrättelsetjänst. Naturligtvis kände de som vistades i lokalen till det. Kanske var min uppgift att med det självlysande illgula paketet som lockbete lura bort några spioner därifrån till adressen i Vasastaden. Kanske var paketet bara en attrapp, en postgul vette. Man kunde spekulera hur mycket som helst utan att komma någon vart och utan att känna någon som helst lindring. Skammen brände och sved. Jag kände mig helt enkelt så naiv och godtrogen som jag sannolikt också var, men det var det sista man ville vara. Jag fanns i och med detta upptagen i någon förteckning eller något slags register över sådana element som ordningsmakten skulle hålla under uppsikt resten av livet, misshagliga medborgare, säkerhetsrisker, sådana som man internerade eller sköt skallen av det första man gjorde så fort det blev krig. Att vara med i det gänget var inget man skröt om. Det fanns sådana som skröt om det, förvisso, folk som såg det som en merit, ett hedersamt utnämnande att bli en av de första på rad framför exekutionsplutonen. Jag hörde absolut inte till den sorten. Så jag höll tyst om saken i flera dagar. Det hade ändå ingen betydelse.

Inom loppet av ett dygn skulle det mesta gå åt skogen för Dan och därmed också för Hellen. Eller, ”gå åt skogen” är kanske alltför beskedligt, särskilt som den lilla skog som de själva ägde var en oas, en egen lustgård dit man alldeles frivilligt sökte sin tillflykt. Så man bör kanske tala klartext och säga att det gick åt helvete, käpprätt åt helvete. Även för min räkning. Mitt missöde med polisen var bara början. 

  *

Det var Hellen som ringde och bad mig att komma, eller sa åt mig att komma, eller i varje fall bad mig att komma dit på ett sådant sätt som uteslöt möjligheten att avstå. Hon grät. Hon ville dessutom att jag skulle komma med detsamma. Det hade hänt saker, allvarliga saker. Kunde jag ta en taxi?

Det tog inte mer än en halvtimme att åka dit med buss och tunnelbana, men det kändes den här gången ovanligt långt. På promenaden från tunnelbanan såg jag längs en sträcka på ungefär femtio meter tre olika svarta katter som korsade min väg. Det hade aldrig hänt förut.

Hellen hade gråtit. Det hade heller inte hänt förut. Jag hade i alla fall aldrig sett henne gråta och såg henne inte göra det nu heller, men hon hade gjort det och det var som om jag inte förstått hur illa det stod till förrän då, när jag uppfattade denna ärliga och uppriktiga förtvivlan i hennes rödkantade ögon. Hon öppnade dörren, steg åt sidan och lät mig komma in.

I en fåtölj i stora rummet satt Dan. På gränsen till oigenkännlig.

Han var grotesk, uppsvullen, anletsdragen var helt förvrängda. Av insektsbett, såg det ut som, tusentals myggbett som satt så tätt att de gick samman i stora täckande svullnader. Det var mer än man kunde tåla, han var uppenbart förgiftad, ostadig och omtöcknad, kunde inte stå på benen. Han svamlade, såg syner, hallucinerade.

Hellen undrade om vi borde ta honom till sjukhus. Som om jag skulle veta. Dan uppfattade det och protesterade. Han skulle fan inte in på något sjukhus. Han kunde knappt röra munnen. Till och med tungan var uppsvälld. Men det kunde han få fram, att han inte skulle i väg någonstans.

Jag frågade förstås vad som hänt. Det kunde han däremot inte kommentera. Inte hon heller, just då. Det var väl någon oro eller spänning som släppte. Hon var tjock i halsen, snöt sig.

”Har han sovit ute, eller vad då?”

Nej, han hade inte sovit ute. Det var ingen olyckshändelse. Dans tillstånd var avsiktligt och självförvållat. Han hade satt sig ute i hyddan, frivilligt och medvetet, alldeles avklädd, och bjudit ut sig, visat prov på buddistiska munkars mod och självdisciplin i en brännande eld av bitande insekter. Han hade låtit myggen härja ostört, timme ut och timme in. Svärm efter svärm hade formerat sig, gått till attack som vampyrer med tusentals tänder, bitit, sprutat in sitt gift och sugit i sig hans blod.

Varför? Det lät idiotiskt. Det var någon sorts självbestraffning, hård askes, penitens.

Återigen: varför då?

Vi fick honom i säng. Satt där båda två och vakade en stund. Han lugnade ner sig, yrade lite och somnade. Han såg ännu mer främmande ut när han somnat. ”En demon”, sa Hellen.

Vi gick ner och satte oss i köket.

Klas Östergren.
Klas Östergren.

Författare, översättare och dramatiker.

Sedan 2014 är han ledamot av Svenska Akademien, där han innehar stol nummer 11.

Han debuterade 1975 med ”Attila” och har därefter gett ut ett 20-tal verk.

1980 kom kultromanen ”Gentlemen” som 2014 filmades av Mikael Marcimain.

”I en skog av sumak” kommer ut på Natur & Kultur i slutet av september.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.