Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/i-malaga-stacks-allt-som-var-borgerligt-i-brand/

Kultur

I Málaga stacks allt som var ”borgerligt” i brand

Illustration: Malin Koort

Från och med i dag till 26 maj går ett polariserat, konfliktfyllt och politiskt sargat Europa till parlamentsval. Finns det fortfarande hopp om EU-projektet? DN Kultur har bett tre skribenter att välja ut och skriva om var sin symbolmättad plats i Europa. I dag: Nathan Shachar om Málaga.

EU-valet 2019

Den som inte trivs i Málaga borde tas in för vård, sade en brittisk överste till mig första gången jag gästade platsen. Hans belåtenhet hade sin förklaring: han bodde själv på ett vårdhem för finare expatriates, ett sanatorium med svala moriska valv, krattade grusgångar och tjänstvilliga infödingar.

I dag köar lyxkryssare på redden, var och en lastad med femtusen besökare, ivriga att strö sin valuta över kafeér, muséer, souvenirkiosker och raffinerade skaldjurs-boutiquer. Men under mitt första besök, 1975, kunde jag lägga band på hänförelsen. Den gången var det ljuva livet endast för de besuttna, och den sparsamme resenären kunde välja mellan kokta inälvor, benknotor från get och illa urlakad lutfisk. Vid en enkel uteservering nappade hungriga ungar åt sig våra rester innan de dukats av och förde bort dem i triumf. Jag hade sett fattigdom som barn i Mexiko, men aldrig i Europa.

Europas sydligaste storstad har fått rika gåvor med sig i boet. Vintertid är platsen en oas. Det må snöa över Madrid, men nio dagar av tio spelar solskenet i Málagas palmkronor. Det knallblå havet och husen av brandgul kalksten är samspelta som på en målares duk. I alléer och botaniska trädgårdar är det gamla världsväldets vegetation utställd till beundran, med lövverken som en sval grön domkyrka ovanför flanörerna. 

Läs mer. Steve Sem-Sandberg: I gamla Wien paras traditionen med framsteget 

Auran av apelsinblom och jod har alltid haft en förförisk inverkan på besökare. Gamla guideböcker räknar upp målande och diktande berömdheter som vägrat resa därifrån och slagit sig ned i staden. En av dessa spontana invandrare var Gerald Brennan, en av de första nordeuropéer som förstod och beskrev Spanien inifrån. Dagen då inbördeskriget bröt ut, den 18 juli 1936, hade han kommit från sin by till Málaga för att lämna ett par byxor hos skräddaren. Han hamnade mitt i kalabaliken och fick stoff för en odödlig skildring.

Ljuset i Málaga är afrikanskt. Skymningens förlopp, från bländvitt skimmer till flammande solnedgång och sammetsmjukt mörker, är över på några minuter. Ovanför människobrusande avenyer och promenadstråk blickar fästningen ut över den böjda kusten mot Gibraltar. Försvarsverken uppfördes 929 av Abd al-Rahman III, det arabiska Iberiens mäktigaste härskare, samma år han lät utropa sig till kalif. Vid bergets fot ligger den romerska amfiteatern. Den gör ett tidlöst och förkrossande intryck, men den är en ny attraktion, framgrävd på 1950-talet. Fram till dess låg den okänd under rosensnår. 

År 87, ett sekel efter teaterns invigning, stiftade senaten i Rom Lex Malacitana, som gav Málaga stadsprivilegier. Men invånarna fortsatte länge att tala sitt gamla språk, feniciskan, ett systerspråk till hebreiskan. Ortsnamnet ”Málaga” kommer därifrån och går tillbaka på de semitiska språkens rot för ”salt”, en råvara som utvanns i stora mängder ur de grunda salinerna utmed kusten. (Också namnet ”Spanien” är feniciskt, och refererar till landets många kaniner.) Saltet var den gången en tung ”commodity”, dels ett konserveringsmedel, dels ingrediens i dåtidens mest gångbara industriprodukt, garum, fermenterad fiskpuré. Rikedomen på fisk och det lättåtkomliga saltet blev Málagas biljett till makt och välstånd. Inget medelhavsvälde var komplett utan staden.

Det var inte Libanons fenicier som koloniserade Spanien, utan deras ättlingar i det mäktiga Kartago. De kom inte bara med snabba skepp och nya handelsnät. Med sig hade de en extraordinär uppfinning: alfabetet. Hieroglyfer och kilskrift hade varit eliternas teckensystem, otympliga och svåra att lära sig. Alfabetet var inte bara enkelt att plugga in. Dess kombinationer erbjöd två sorters information samtidigt: ljud och innebörd. 

Vi som lever efter denna revolution kan inte riktigt fatta vilken frigörelse, praktiskt och intellektuellt, det rörde sig om. Det var som att kunna flyga efter att ha krupit nära marken. De feniciska köpmännen ristade bokstäver på sina vaxtavlor. Förundrade grekiska och romerska kunder var strax med på noterna, bruket spred sig självt och bara något sekel senare var Europas högkulturer alfabetiserade, nedtecknade - och räddade åt oss.

”Havens hav” är i dag en lortig sump och fisken på Málagas menyer körs med kylfrakt från de friskare vattnen på andra sidan Gibraltar sund. Men ännu långt in i vår tid spelade fisket en roll i Málagas ekonomi och politik. På 1930-talet var det gamla världshavet fortfarande den stora proteinkällan för de sämre lottade. Också de som aldrig hade råd med kött kunde oftast unna sig en näve sardiner. Yrkesfiskarna höll ihop för att värna om sina vatten och sina intressen. Deras fiender, fattiga strandsittare utan egna skutor, idkade ett primitivt trålfiske för hand, la boliche, just i strandbränningen där småfisk och yngel går tätast.  

De seglande fiskarna klagade hos sitt fackförbund, det socialistiska UGT, och bad det ingripa mot strandfisket, som ödelade återväxten. De båtlösa fiskarna vände sig då till CNT, det konkurrerande anarkistiska facket, som anklagade UGT för att förråda klassolidariteten och den första internationalens principer. Rörelserna brände ned varandras högkvarter och flera personer dödades under det långdragna fiskebråket. Ännu så sent som på 1980-talet lade staten stora summor på att locka bort strandfiskarna med nödhjälpsarbeten.

Läs mer. Rebecka Kärde: I Dresden marscherar nazister på gatorna igen

Málaga var kanske den enda spanska stad som genomlevde alla inbördeskrigets fasor: både kuppförsöket i juli 1936 och dess misslyckande; både den röda terrorn och rebellernas flygbombningar; både republikens kollaps och rebellernas terror efteråt – den som i Málaga började med krigets största, och minst kända, massaker.

Morgonen efter att upprorsförsöket slagits ned i ”det röda Málaga” trädde den svartvita logiken i kraft; samma blinda logik som störtat Spanien i fördärvet. Konstgallerier, hotell, tidningsredaktioner, bil- och möbelaffärer, barer där advokater brukat träffas – allt ”borgerligt” stacks i brand. Redan före de italienska luftangreppen, som förde Málagas namn över världen, var mycket förlorat. 1936, när många spanska kyrkor brändes, brann inga i Málaga. De hade redan lagts i aska under republikens första kaotiska vår 1931.

När upproret slagits ned tog anarkistiska och socialistiska sovjeter över staden. Den spanska republiken, som var en borgerlig regim, miste strax greppet om Málaga, som regerades av våldsmän. Efter italienska flygbombningar ställdes ”högeragenter” – alltså alla icke-revolutionärer – mot väggen och sköts som ”vedergällning”. 

Jag hade läst ”Spanish testament”, Arthur Koestlers reportage från Málagas fall. Min handlare i Jerusalem, född i Málaga och tvångsvärvad av rebellerna efter stadens fall i februari 1937, berättade mycket spännande. Fasadernas kulhål – än i dag – var oräkneliga, men i en utbölings ögon tycktes såren läkta. Det var de inte. För trots all den forskning om inbördeskriget som flödade efter demokratins seger 1978, så kände få Málagabor till krigets mest spektakulära kapitel i deras stad: rebellernas och italienarnas massaker på tusentals flyende civila. Hur kunde något så stort slinka förbi både rapportering och historieskrivning?

Koestler och de andra korrespondenterna fängslades av rebellerna eller flydde. Socialistiska medier kollapsade i och med stadens fall. Republikens talesmän i Valencia och vänsterns medier talade tyst om saken, förlusten av Málaga var ett fiasko ingen ville ta i. Rebellernas medier talade bara om det ärorika intåget i staden, inte om blodbadet efteråt.

När republikens försvar bröt samman flydde Málagas civila mot Almería, arton mil österut. Några lyckliga hade åsnor och cyklar till hjälp, men de flesta stretade till fots på den smala berghylla som var dåtidens riksväg. De flesta var kvinnor och barn, de var inte beväpnade, gjorde inget motstånd och var på väg bort från fronten. Trots det svärmade örlogsfartyg och stridsflyg kring de flyende och besköt dem hela vägen. Några av dem kom levande ur kriget, men efter det vittnade ingen om segersidans förbrytelser.

Panikflykten, la desbandada, hade glömts bort om det inte varit för några kanadensiska sjukvårdares rapporter, som sjuttio år senare hjälpte forskare att pussla ihop historien med hjälp av minnesgoda åldringar. Det var först häromåret som Malaga satte upp ett minnesmärke över de mördade.

Det röda Málaga styrs i dag av högerpartiet Partido Popular, men partiet rasar i mätningarna och är illa ute inför valet på söndag. Málaga är i dag Spaniens femte stad, stor som Stockholm. Man har klarat massinflyttningen bättre än Madrid och Barcelona, och de fattiga kåkstäder som präglade bilden 1936 är borta. Staden har sin andel prosaiska nutidsproblem. Men under vinterhalvåret är det svårt att finna någon mer angenäm och innehållsrik – och äldre – europeisk storstad. Málaga är ett fynd för både museipilgrimer och stämningsjägare. 

Den mest sympatiske av malagueños, pedagogen Francisco Giner de los Ríos, drömde om den tid då Spanien – alltså dess samhälle – skulle visa sig värdigt sin fantastiska geografi. I det vackra, våldsamma och numera så fredliga Málaga har man kommit ett gott stycke på väg.