Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 13:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/i-prekariatets-kor-sjunger-alla-solo/

Scenrecensioner

I Prekariatets kör sjunger alla solo

Malin Karlsson, Katarina Lundgren-Hugg, Sven Boräng och Magdi Saleh repeterar pjäsen ”Prekariatet” på Intiman i Malmö.
Malin Karlsson, Katarina Lundgren-Hugg, Sven Boräng och Magdi Saleh repeterar pjäsen ”Prekariatet” på Intiman i Malmö. Foto: Anders Hansson, Anders Hansson

Tryggare vill alla vara. På Malmö stadsteater får de nya daglönarna sjunga ut om sin längtan efter fasta jobb. Men det blir ett monologernas körverk, skriver Per Svensson.

En gång i tiden gick skiljelinjen mellan dem som ägde jord eller fabriker och dem som för sin överlevnad var hänvisade till att arbeta för dem som ägde jord eller fabriker.

I dag menar många att det går en nästan lika avgörande skiljelinje mellan dem som har en fast anställning och dem som är hänvisade till påhugg, ofrivilligt frilansande och korttidsanställningar. Ur proletariatet har en ny grupp karvats fram. Den brukar kallas ”prekariatet”. 

Det beskrivs ofta som ett nytt fenomen, länkat till postindustrialism, digitalisering och ideologiska skiften. Men prekariatet har alltid funnits. Daglönare. ”Kalaskokerskor”. Statare. En skillnad är dock att i dag hänvisas också människor från den välutbildade medelklassen till prekariatet.

Att det är just Malmö stadsteater som nu ger de anställningslösa plats på scenen är logiskt. Malmö är en före detta industristad präglad av befolkningsgrupper som inte sällan hänvisas till prekariatet: invandrare, unga.

I stadsdelen Möllevången överlappar dessa grupper varandra. På Intimans scen sitter fem gestalter i vänteläge i ett grått tomrum som för malmöiter känns igen som den underjordiska järnvägsstationen Triangeln med uppgångar just vid Möllan.

De fem skiljer sig åt vad gäller ålder och bakgrund: Göran är en arbetslös jobbcoach som försöker etablera sig som entreprenör i kaffebranschen, Linnea är en shoppingberoende lärarvikarie och Amazonsäljare, femtioplussaren Eva har deltid i hemtjänsten och extrajobbar som städerska, Alexandra är en medelålders inhoppande journalist, nyanlände Morteza tar vilket jobb som helst i hopp om permanent uppehållstillstånd.

Det som förenar de fem är det osäkra förhållandet till arbetsmarknaden.  Nu ges de chansen att sjunga ut. Bokstavligen.  

Liv Hjelms och Felicia Ohlys text bygger på intervjuer med personer ”i en osäker arbetssituation”. I, gissar jag, vällovlig ambition att ladda vittnesmålen från verkligheten med estetisk spänning får skådespelarna ensamma eller i kör sjunga betydande delar av sina berättelser.

Det låter listigt i teorin, men effekten blir i stället att föreställningens svagheter förstärks och förtydligas: det monologiska, det stillastående. Uppsättningen ger de hårt arbetande skådespelarna för få chanser till interaktion.  Det sistnämnda skulle, i en välvillig tolkning, kunna förstås som ett medvetet försök att säga det uppenbara: prekariatet är inte en homogen ny klass, men kanske i sig själv ett nytt slags klassamhälle vid sidan av det gamla.

”Jag drömmer om trygghet”, är föreställningens refräng. Men ”trygghet” är inte ett entydigt begrepp. Det är en sak att drömma om fast anställning på Sveriges Radio. En annan att som Morteza (ett utropstecken för Magdi Salehs rolltolkning) göra vad som helst för att förverkliga drömmen om att få stanna i Sverige.

Läs fler av DN:s scenrecensioner.