Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-06 21:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/i-schumanns-musik-kan-man-hora-ocksa-det-som-inte-hors/

Skivrecensioner

I Schumanns musik kan man höra också det som inte hörs

Schumanns musik letar – med hans egna ord – efter ”stjärnbilder på en underjordisk himmel”.
Schumanns musik letar – med hans egna ord – efter ”stjärnbilder på en underjordisk himmel”. Foto: Gianni Dagli Orti/REX

Robert Schumanns musik har något djupt labilt och förvillande över sig, och vår tid ropar efter detta romantiska sätt att uttrycka sig, vilket märks i två nya strålande skivor.

 

Något som kännetecknar den romantiska 1800-talsmusiken, och som skiljer den från den tidigare wienklassiska eran, är att den börjar mitt i steget. Som om den hade startat innan den faktiskt klingar. Det här gäller alltid i Schumanns musik, så till den grad att författaren och Schumannälskaren Erik Beckman i en essä har roat sig med att räkna ut hur många steg fram till pianopallen som föregår olika stycken. Exempelvis att det fram till den stora C-dur-fantasins början är femton steg!

Att Schumanns musik har något djupt labilt och förvillande över sig, där man till och med kan tro sig höra det som inte hörs, ägnar Karl Aage Rasmussen många intressanta resonemang i sin bok ”Förryckt – Bilder av Robert Schumann och hans musik” (Bo Ejeby Förlag) som nyligen gavs ut i en svensk översättning.

Ett framkallande av en overklighet där tidskänslan störs och pulsen blir mångtydig: ”Om och om igen, och på helt olika sätt, framkallar denna musik en förnimmelse av att tidens kontinuitet ständigt kan förryckas, upplösas och återbilda sig, eller att det horisontella (melodiska) och det vertikala (harmoniska) planet i musiken tycks slita sig lös från varandra, för att så, som av en lätt beröring, plötsligt på nytt återförenas.” Och den välkända klassiska ordningen faller åter på plats.

Att vår tid ropar efter detta romantiska sätt att uttrycka sig, en musik på jakt efter det som Schumann själv kallade för ”själens hemliga tillstånd” eller ”stjärnbilder på en underjordisk himmel”, vittnar de många passionerade och personligt präglade insatser som i dag görs av musiker på den internationella toppnivån – som nu Malin Broman, Jesper Svedberg och Simon Crawford-Phillips i Kungsbacka Piano Trio gör på sitt album med Pianotrio nr 1 och nr 2 samt ”Fantasiestücke” Op. 88.

Ett hängivet musicerande som framkallar det galet poetiska, den ”spelande fantasin” som inte bara utgår från det som står i noterna utan som finns mellan raderna, vilket Rasmussen också lyfter fram i sin bok.

Med romantiken kom också ett nytt förhållande mellan ord och ton, symbiotiskt men också spänningsladdat. Musiken eftersträvade att göra lyssnaren poetiskt stämd och dikten önskade att göra läsaren musikaliskt stämd. Hos Schumann är den litterära närvaron i musiken så påfallande att Rasmussen kallar honom för en ”tonsättarförfattare”. En roll som han fullkomnade i sina sånger, vars höjdpunkt är sångcykeln ”Dichterliebe” för en röst och piano.

På albumet ”Schumann poetica” ersätts rösten i dessa sånger av en cello med fascinerande resultat. Det blir som i en slags pantomim där det röstliga är förstummat samtidigt som det framträder mera naket. Som om sången utspelades i själva stämbanden.

Och effekten hänger kvar även på de övriga spåren som inte utgörs av sånger. Inte minst i stycket ur ”Kinderszenen” med den för Schumann så den symboliska titeln ”Der Dichter spricht”.

Bästa spår: ”Piano trio no 1”, ”Hör ich das Liedchen klingen”

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur barocktonsättarna Lully och Purcell fasade för kölden.