Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 16:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/iiris-viljanen-ar-som-bast-nar-hon-later-ilskan-lopa-fritt/

Skivrecensioner

Iiris Viljanen är som bäst när hon låter ilskan löpa fritt

Iiris Viljanens uttryck är ömsom jagat, ömsom lågmält.
Iiris Viljanens uttryck är ömsom jagat, ömsom lågmält. Foto: Olof Grind

Iiris Viljanens nya album är både mer orkestrerat och närmare konventionell pop, men hennes perception gör att hon kan skriva om vad som helst och hon är sällan bättre än ensam vid pianot. 

I ”Att skriva” skildrar Marguerite Duras ingående hur en fluga dör mot glasrutan, hur hon – författaren – försöker nagla fast den oansenliga insektens dödsdans och hur hon genom att göra det sida upp och sida ner skriver sig närmare döden självt. Eller livet, om man så vill.

”Skrivandet kommer som vinden”, konstaterar hon. ”Det är naket, det är bläck, det är det som skrivs, och det passerar som inget annat passerar i livet, inget mer, förutom det, livet självt”.

På sin debutskiva ”Mercedes” (2016) gjorde Iiris Viljanen någonting liknande när hon i det nära sju minuter långa titelspåret besjöng barndomens katts sista steg, hur den släpade sig med hjälp av framtassarna, hur skräcken sipprade fram i ögonen och hur livet på något märkligt, nästan obönhörligt sätt ändå fortsatte efteråt.

Det går att skriva om nästan vad som helst, det är en fråga om att se, men framför allt vad och hur man väljer att se. Om man litar tillräckligt på sin egen perception kan man, som Viljanen, skapa storvulna pophymner eller oborstade pianoballader om allt från husdjuret som sedan länge ruttnat under en rödgran till hur det är att längta efter mjukare kläder och dra fram med ett osynligt laservärd en gång i månaden.

I ”Plötsligt ful” (2016), den kanske mest rättvisande poplåt som någonsin skrivits om grav PMS sjunger hon på sitt omisskännliga sätt: ”du säger det är punk, jag säger det är PMDS”.

I låten visar Viljanen, den återhållna estradören som prat-rappar med ett säreget, österbottniskt beat över pianot, hela sitt register efter tiden i Vasas Flora och Fauna. Allt medan hon långsamt bygger upp crescendot som en våg som bryts bara för att sedan störta ner i en skvalpande, känslomässig röra.

Nya albumet ”Den lilla havsfrun” är inget undantag – även om det är mer orkestrerat och bitvis glider in i mer konventionella popvatten, vilket exempelvis öppningsspåret ”Nytt kapitel” och popsingeln ”Sordin” med sin ettriga bastrumma antyder.

Likt ”Mercedes” kretsar nya skivan kring pianotangenterna och den melodramatiska rösten som är navet i Viljanens ömsom jagade, ömsom lågmälda uttryck. Havsreferenserna är många, liksom seglatserna (”Landsort”, ”I vindsögat”). Stundtals får man en känsla av att det puttrar på, i relationer och över sund, men skenet bedrar. Under ytan är det långtifrån lugnt.

Bäst är Viljanen när hon närmar sig de mest brännande smärtpunkterna och låter ilskan löpa fritt, som i ”Min inre svarta lista”. Det är en hetsig popproduktion och en tonsatt betraktelse av hur det är att vara kvinna bland rockmän – bedårande enträgen i sitt nagelfarande av det andra könets bristande taktkänsla.

Lika bra är hon i den avslutande ”Man är ju bara människa”, en avskalad pianoballad om psykisk misshandel som visar vilken psykologiskt insiktsfull textförfattare hon är. Men också att Iiris Viljanen klarar sig bra på egen hand – med bara melodierna, rösten och pianot.

Bästa spår: ”Min inre svarta lista”, ”Man är ju bara människa”

 

Läs fler musikrecensioner av Alexandra Sundqvist, till exempel om det skissartade och abrupta hos Ana Diaz.