Jag läser i Göteborgs-Posten att Lars Lindvall gått bort. Han var min första handledare när jag läste franska som mitt första ämne på universitetet. Det var på Humanisten i Göteborg, tiden var 90-tal och jag skrev c-uppsats om fransk verslära och analyserade MC Solaars rapptexter ur metriskt perspektiv.

Det speciella med professor Lindvall var att vi inte hade handledningstillfällena inne på institutionen utan under ett träd vid ingången till Humanisten. Trädet var omgärdat av en rundbyggd bänk. Där ville Lars gärna sitta för att kunna röka, men sedan var det också något med att ha handledning under en trädkrona. Ett stycke av Platons olivlund. Fast i Göteborg. Fast inte olivträd. Men den tvåtusenåriga traditionen fanns där, även om jag inte reflekterade över det då. En lärare, en student, vindlande samtal om litteratur som fortfarande återkommer till mig tjugofem år senare.

Lars som var professor i romanska språk – inte bara franska – besatt från mitt 22-årsperspektiv en omätlig lärdom. Den kombinerades med en ödmjuk, litet butter stil. Vid handledningstillfällena under trädet satt han alltid med en kopp svart kaffe och sina cigarretter. Jag, som oftast var hungrig, brukade köpa med mig Yoggi smultron och en köttbullemacka med rödbetssallad från Humanistens kafé. ”Grejen med dig, Stina”, muttrade Lars, ”är att du är så jävla hälsosam”. 

Det var Lars som kastade förklaringens ljus över T. S. Eliots ”The waste land”, en titel som jag inte begripit. Men Lars berättade om det öde landet som är hämtat från Chrétien de Troyes ”Le Conte du Graal”. Han berättade om hur riddaren Perceval träffar Le Roi Pêcheur, Fiskarkungen, som sårats och förlamats så att hans rike blivit sterilt, och att det är det stoffet Eliot väver sin dikt av.

Jag minns aha-känslan av historiskt siktdjup.

Delar av texterna från Lars kurs i äldre franska kan jag fortfarande utantill:

 

Ço sent Rollant que la mort le tresprent,

Devers la teste sur le quer li descent.

Desuz un pin i est alet curant,

Sur l’erbe verte s’i est culchet adenz

 

Det är några rader ur ”Rolandssången” som Lars valde ut som översättningsövning. Stycket handlar om Rolands död, hur han känner döden ta honom, från huvudet och ner mot hjärtat. Han skyndar bort till en pinje, och lägger sig i gräset under trädets skugga. 

Tack, Lars, för att du öppnade litteraturhistorien för mig och gjorde den levande.