Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 10:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ingela-strandberg-bjuder-in-nattmannen/

Lyrikrecensioner

Ingela Strandberg bjuder in Nattmannen

Bild 1 av 3 Ingela Strandberg debuterade 1984 med ”Ett rum för natten”.
Foto: Sara Mac Key
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Ingela Strandberg debuterade 1984 med ”Ett rum för natten”.
Foto: Sara Mac Key

Ingela Strandberg är tillbaka med en ny diktsamling. Med barndomsminnen av gruvliga berättelser väcker hon liv i Nattmannen. Jonas Thente är förtjust.

Få svenska ord har väl blivit så urvattnade som ”rackare”. Numera är en riktig rackare snarast någon som är en smula busig på ett lite charmigt sätt. Men fordom jagade blotta ordet in skräck och avsky i vanligt, hederligt folk. 

Rackarna var de som utförde arbeten som ingen annan ville ta i. Ordet kommer från tyskans racker: någon som för bort latrinavfall och lik. En rackare kunde också ta hand om dödfödda barn, vara bödelsdräng och dra huden av hästar. Föraktliga men också skrämmande arbeten som företrädesvis utfördes utom synhåll, om natten.

Ett annat namn för rackare var nattman.

Ingela Strandberg har aldrig urvattnats, trots alla hennes nattliga vandringar vid sjöar och myrar. Hon är den svenska poesins främsta gothdrottning, ett naturväsen som syr sina klänningar av mörker och kantar ”fållen med frost från taggtråden”, som det heter i en tidigare samling. Hon är släkt med Ull-Stina, Kull-Lina och Tuvstarr, fast med modernare förtecken, kniv i handen och det avlägsna ljudet av tradare och godståg i öronen.

I dag kommer hennes nya diktsamling, där hon presenterar oss för Nattmannen. På samlingens baksida skriver hon om hur hon växt upp med berättelser om nattmännen och hur Nattmannen, nedskriven, nu är ”så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen”. Hon talar med honom. ”Han kommer varje mörker / Smygande sitt fuktiga väsen / in i mig”.

Strandberg må ha svårt att skilja sin skam från denna det renande uthärdandets fantom som stiger fram ur myren, men hon tar inte plats i honom. Annars har hon tidigare gärna lånat kroppar, och då framför allt hundars, för att kunna löpa friare. Så sker också i den nya boken, men här blir hon Nattmannens hynda. 

Och hans tjänare, hans knivslipare, hans älskarinna och springflicka fylld med löss. Att vara den mest föraktades tjänare förstår man som ett annat sätt att vara fri – en nästintill alkemisk process.

Nattmannen berättar saker, korthugget och ödesmättat. ”Utsätt dig inte för människor / men förakta dem inte” kan han säga, med en auktoritet som påminner om Pär Lagerkvists Bödel. Det är mycket suggestivt, mycket halländsk gotik, mycket svartvackert.

Nattmannen är dock bara den näst förste. Före honom fanns Narkissos, som tog det sista steget ut ur kaos och in i vattnet, dit där Strandbergs flicka inte kunde följa honom. Före honom fanns också ”mellantidens inrättande civiliserande / tillintetgörande naturfientliga tid” och man får återigen se Nattmannens inträde som en befrielse.

Jag vill vara där du är, Nattman

Därifrån
kan jag se strukturerna

Hur de svävar fritt

Jag avsäger mig allt sken all sömn

Här återkommer Strandberg till den dualitet som hon flera gånger skissat upp. Det är inte en platonsk idévärld hon längtar efter, utan snarare en genomlyst, ren verklighet utan sken och illusioner. 

I samlingen ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” från 2014 hette det ”äntligen befria mig från väggarna / som omsluter dag och natt så att jag / klart ska kunna se konstruktionerna”. Om man parar samman hamnskiftandet och längtan åter till den ”fria rena tiden” – som det heter i ”Nattmannen” – kan man ana en animistisk/schamanistisk världsåskådning.

Ingela Strandberg låter en förhållandevis enkel poesi, med gnistrande bilder och högläsningsvänlig rytm kalla på ett annat kosmos och en klarare värld. Att som i den nya boken tematiskt binda samman det man nog kan kalla förlösande visioner, är en strålande idé som formar något djupt gripande.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler av DN:s bokrecensioner