– Vi hade en grandios vision om att jobba två dagar, sedan skulle plattan vara klar. Inget kunde vara längre från sanningen, säger sångaren Thomas Öberg.

Bob Hund har varit en konstant på den svenska indiescenen sedan starten, kända för sina explosiva liveframträdanden. Nu är de tillbaka med albumet ”0–100”.

Det första utkastet, att plattan skulle innehålla låtar för alla åldersgrupper upp till 100, skrotades tidigt. I stället blev titeln en symbol för albumomslaget, en kub omgiven av hjul, som vanligt signerad Martin Kann.

– Då kom det snarare att handla om ett slags acceleration. Hjulen kan inte åka åt samma håll och bromsas därför av varandra, men är redo att åka 100 kilometer i timmen, säger gitarristen Conny Nimmersjö.

För att de nya låtarna skulle nå livekvalitet direkt bokade Bob Hund upp Orionteatern i Stockholm, drog dit publik och inspelningsutrustning. Låtarna skulle vara allsångskompatibla och plattan skulle vara klar efter två dagar.

Så blev det inte – men konserterna gav dem i alla fall en hint om vad som funkade och inte.

– Jag är skitnöjd med skivan, den reflekterar verkligen vad vi håller på med. Ett stackars rockband som har hållit på så här länge, men det finns en energi och nerv, säger Thomas Öberg.

För honom är det största hotet bekvämlighet och att ta sig själv för given på musikscenen. I Bob Hunds begynnelse hade alla samma rakapparatsskapade frisyr och rullade cigaretter av psalmboken. Någon av dem lanserade vatten och sömn-dieten – att dricka vatten när man är hungrig och sedan sova för att spara energi – för att på så vis ha råd med mer öl.

I dag menar Thomas Öberg att rockband är näst intill utrotningshotade.

– Om man säger "Hej, vi är män över 55 som vill kultivera oss och har startat ett rockband" är det inte samma sensationsvärde som om man har en ansiktstatuering, bor i en kåkstad i Brasilien, gör emorap och har en flytande könsbild.

Däremot menar han att de har hållit på så pass länge att man kan projicera ett antal samhällsproblem på Bob Hund.

– Vi försöker att ha en demokratisk process när vi spelar in en skiva, alla ska komma till tals. Vi har olika tidsrytmer, det är som ett dagis. När en har somnat håller den andra på att vakna, när en är hungrig har den andra kräkts, säger Thomas Öberg.

Han menar att 89 procent av deras samtal saknar substans, 89 procent av all musik måste göras om och att ingen riktigt får sin vilja igenom.

– Folk måste vara missnöjda och det måste ta lång tid för att folk ska inse att detta tröga beslut som blev är det enda hållbara, säger Thomas Öberg.

Conny Nimmersjö håller med.

– Bob Hund finns för att det fortfarande finns så fruktansvärt mycket saker som vi inte har hunnit göra, säger han.