I dessa corona-tider kan jag inte sluta tänka på brevet där Alfred Nobel för första gången nämner tanken på ett pris. 

Det var mitt under den svåra koleraepidemin i Europa 1892. Särskilt Ryssland var hårt drabbat och Alfred Nobel såg med oro hur sjukdomen drabbade släkten i Sankt Petersburg och Baku. Han hade bollat upp flera fantasifulla idéer om botemedel när tanken slog honom: 

Varför inte ett kolerapris? 

Alfred befann sig i Paris. Han utvecklade sina tankar i ett långt brev till en ”herr Ambassadör”, oklart vem, sannolikt Rysslands sändebud i Frankrike. 

Det är med epidemier som med bränder, skrev Alfred i brevutkastet. De måste kvävas ögonblickligen för att inte spridas okontrollerat och orsaka massdöd och ekonomisk ruin. Alfred lyfte särskilt fram de svåra ekonomiska följdverkningar som återstod när en epidemi som kolera väl ebbat ut, den ”fruktansvärda förödelse i flera länder som en oreflekterad panik har förorsakat i form av gigantiska förluster för handeln, i siffror sannolikt flera hundratals miljoner” (i dåtidens franc).

Så hur skulle man åstadkomma denna blixtsnabba reaktion, få bukt med den allmänmänskliga tendensen att missa tidiga varningssignaler och ”av slarv eller fruktan negligera nödvändiga åtgärder” mot en gryende epidemi?

Alfred Nobel hade ett nytt, spännande förslag. Han tyckte att man skulle ”fixera en summa” och inrätta ett stort internationellt epidemipris till ”den som först lyckas identifiera en farlig smitta av epidemisk karaktär och göra den känd”, helst så tidigt i förloppet att den kunde kvävas i sin linda.

Alfred undvek att precisera en summa för epidemipriset, men tänkte sig att den skulle följa en skala efter hur allvarlig sjukdomen ansågs vara. ”Summan blir i alla händelser försumbar i förhållande till de resultat man kan uppnå”, poängterade Alfred Nobel.

Brevutkastet, som tyvärr bara finns bevarat i en maskinskriven kopia, är daterat Paris 26 oktober 1892. Vi vet inte om Alfred Nobel någonsin skickade det, men bara några månader senare, i mars 1893, skrev han ett tidigt testamente där han fäste flera prisidéer på pränt. Så småningom, 1895, skrev han ett nytt och formade där sina Nobelpris. 

Något epidemipris såg dock aldrig dagens ljus. Kanske är det dags nu?

Som Alfred Nobel skissade villkoren borde den avlidne kinesiske visselblåsaren Li Wenliang ha varit självklar epidemipristagare 2020. Li Wenliang var den 34-årige kinesiske läkaren i Wuhan som i slutet av december 2019 gick ut i en gruppchat och varnade sina kollegor. Han berättade att sju patienter på en lokal marknad i Wuhan hade satts i karantän sedan de fått en diagnos som påminde om sars. Han rekommenderade stor försiktighet och skyddskläder.

Varningen fick till en början snabbare spridning än viruset, helt i Nobels anda. 

 Kruxet var bara att kinesiska staten såg annorlunda på saken. Li Wenliang greps av polis och tvingades ”erkänna” att han gjort sig skyldig till felaktig ryktesspridning och ”allvarligt stört den allmänna ordningen”.

 Li Wenliang avled i coveid-19 i början av februari 2020. 

Läs mer: Visselblåsande läkares död väcker sorg och ilska i Kina