Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-18 00:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ingrid-lomfors-darfor-ar-forintelsen-fortfarande-ett-minfalt/

Kulturdebatt

Ingrid Lomfors: Därför är Förintelsen fortfarande ett minfält

Måndagen den 27 januari infaller årets Förintelsens minnesdag.
Måndagen den 27 januari infaller årets Förintelsens minnesdag. Foto: JOHN MACDOUGALL/TT

Jan Grabowskis forskning visar ansvaret för Förintelsen fortsätter att förnekas , inte minst i Polen. Historieskrivningen blir ett verktyg för att underminera demokratin och minnet, skriver Ingrid Lomfors. 

I dag, 75 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades, samlas människor över hela världen för att minnas och hedra Förintelsens offer. Förutom hågkomst finns det också en förhoppning om att varje ny generation efter Förintelsen vill verka för demokrati, tolerans och alla människors lika värde. 

Men ju längre bort vi kommer från Förintelsens historia, desto mer ökar risken för att det kollektiva minnet försvagas eller används som ett politiskt verktyg. Vi ser exempel på hur sådana tendenser får fäste på flera håll i dagens Europa. 

På årets Förintelsens minnesdag gästas Forum för levande historia av den polsk-kanadensiske historikern Jan Grabowski, verksam vid Ottawa University i Kanada. Han har gjort betydande vetenskapliga insatser inom historieämnet och mottagit en rad utmärkelser. Men han har också trakasserats och mordhotats. 

Efter att Grabowski i vetenskapliga verk visat att också etniska polacker medverkade i mord och massmord på judar i samband med Förintelsen har polska grupper i och utanför Polen krävt hans avsked. I spetsen för kampanjen står Polish League Against Defamation, vars syfte sägs vara att rentvå ”det polska folket” genom att ”korrigera falsk information”. 

Den nationalistiska utvecklingen i Polen är ett exempel på hur demokratiska institutioners ställning kan försvagas. I genomförandet av den politiken kan historieskrivningen bli ett verktyg.  

Grabowskis forskning visar hur historien om Förintelsen fortsätter att vara ett minerat fält, i synnerhet när den handlar om de medskyldiga till folkmordet på sex miljoner judar. Så har varit fallet i Europa och i delar av forna Sovjetunionen under stora delar av efterkrigstiden. Rannsakning av det egna ansvaret är alltid det svåraste, men är samtidigt nödvändigt för att lära för framtiden. Här har civilsamhället en viktig roll att spela. 

I samband med de stora rättegångarna i Nürnberg och Frankfurt efter krigsslutet blev det uppenbart att det inte var själva rättegångarna som fick den tyska självbilden att förändras. Det var i stället aktivister och eldsjälar på gräsrotsnivå. En av dessa var 16-åriga Anja Rosmus, som i slutet av 1970-talet begärde tillträde till Passaus stadsarkiv för att ta reda på vad som hände i hennes hemstad under Tredje riket. Hon möttes av ett massivt motstånd. Först efter ett domstolsbeslut tre år senare fick Anja Rosmus tillgång till de handlingar hon eftersökte. 

Anja Rosmus avslöjade hur lokala ledare liksom några av stadens mest inflytelserika familjer varit aktiva nazistmedlemmar, vilka medverkade till att stadens 400 judar deporterades. Hennes avslöjande väckte nationellt intresse och bidrog till att fler gymnasister och aktivister började gräva i sin stads historia. 1985 släpptes även filmen om hennes liv: ”Den förskräckliga flickan” av Michael Verhoeven. 

I flera tyska städer togs vid samma tid privata initiativ för att uppmärksamma platser med anknytning till Förintelsen. Den tyske konstnären Gunter Demnigs projekt Stolpersteine (Snubbelstenar), som numera finns i över 20 länder, är ett välkänt exempel. I princip är flertalet minnesplatser i Tyskland, men också på andra håll, resultatet av privata initiativ. 

I länder i det forna Östeuropa, liksom delar av före detta Sovjetunionen, där flest judar mördades, är de privata initiativen färre. Där nationalismen växer och demokratin sviktar kan vi i dag se hur också minnet av Förintelsen blir alltmer politiserat. I ett sådant klimat blir det allt svårare att påvisa hur lokalsamhället samverkade med nazisterna för att utplåna det judiska folket. 

I Sverige har staten tagit på sig ett stort ansvar för uppgiften att komma ihåg och lära av Förintelsen. Kommer våra offentliga institutioner säkerställa att hågkomsten av Förintelsen inte blir politiserad? Ja, så länge demokratin är levande. Men om den börjar vackla också i Sverige behövs det civila- och lokalhistoriska engagemanget även här.  

Den amerikanske historikern Timothy Snyder menar att misstaget många gjorde på 1930-talet och även gör i dag är att de tror att de offentliga institutionerna är orubbliga – som om de ska skydda medborgarna om demokratin sviktar. Men det är tvärtom, säger Snyder, det är människorna som måste försvara institutionerna. 

Det är en tanke värd att begrunda, särskilt i dag, på Förintelsens minnesdag.

Läs mer: 

Så förnekar Polens regering det mörka minnet av Förintelsen 

”Varje vittnesmål om Förintelsen är unikt”