Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 17:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/inlaggningarna-las-nyarsnovellen-av-olga-tokarczuk/

Böcker

”Inläggningarna” – läs nyårsnovellen av Olga Tokarczuk

Bild 1 av 2
Foto: Marcus-Gunnar Pettersson
Bild 2 av 2 Olga Tokarczuk.
Foto: Martin Meissner

Nobelpristagaren Olga Tokarczuk har skrivit en novell om en mor och hennes mer än fullvuxne son som levt ihop ända tills moderns död. Jan Henrik Swahn har översatt den till svenska för DN:s läsare.

När hon dog ordnade han med en värdig begravning. Alla hennes väninnor var där, hiskeliga gamla tanter i basker och naftalinluktande pälskappor med krage av bäverråtta ur vilka huvudena stack fram som bleka, abnorma utväxter. Taktfullt snyftande åsåg de nedsänkningen av den med regnhala rep omgärdade kistan, varefter de i skockar under de bisarrt mönstrade paraplyskärmarna rusade iväg mot busshållplatserna.

Redan samma kväll öppnade han barskåpet där hon hade sina papper och började leta… efter vad visste han inte riktigt. Pengar. Aktier. Obligationer. Någon av de där garanterna för en tryggad ålderdom som det alltid görs reklam för på tv mot en fond av höstliga landskap, fulla med fallande löv.

Det enda han fann var gamla sparbanksböcker från sextio- och sjuttiotalen samt partiboken tillhörande hans far, som dött 1981 i den lyckliga förvissningen att kommunismen utgör en metafysisk och evig ordning. I skåpet låg även hans teckningar från dagis, omsorgsfullt samlade i en pappmapp försedd med gummiband. Det gjorde honom rörd. Att hon sparat på hans teckningar, det hade han aldrig trott. Vidare låg hennes häften där, fulla med recept på pickles, inläggningar och marmelader. Varje recept hade sin egen sida, där rubriken präntats med blygt snirklade bokstäver – huslighetens behov av skönhet. ”Senapspickles”. ”Inlagd pumpa à la Diana”. ”Avignonsallad”. ”Karljohansvamp på kreolskt vis”. Ibland drog det iväg en smula åt det extravaganta: ”Äppelskalsgelé” till exempel eller ”Kanderad kalmusrot”.

Det väckte tanken att gå ner i källaren. Han hade inte satt sin fot där på åratal. Medan hon däremot, hans mor, gärna hade huserat där, utan att han någonsin undrat över varför egentligen. När hon hade tyckt att han hade på ljudet för högt, när hennes allt mattare litanior inte längre tycktes leda någonvart, hade han ibland hört nyckeln sättas i låset och källardörren smälla igen bakom henne, varefter hon var försvunnen en välsignat lång stund. Då hade han äntligen kunnat ge sig hän åt sin mest omhuldade sysselsättning: att tömma den ena ölburken efter den andra medan han såg på hur män i olika lag klädda i färgglada tröjor jagade efter en boll från den ena änden av planen till den andra.

Källaren gav ett ovanligt välstädat intryck. Här låg en sliten mattstump – jösses, den måste ha funnits redan när han var liten – och stod en plyschfåtölj; en virkad pläd låg prydligt hopvikt på den, noterade han. Bredvid fåtöljen fanns ett litet bord med en bordslampa och några sönderlästa böcker. Men det som gjorde ett djävulskt intryck på honom var hyllorna med glänsande glasburkar i långa rader, var och en försedd med egen självhäftande etikett, där han tyckte sig känna igen rubrikerna från recepthäftena: ”Smågurkor på Anastasias vis, 1999”, ”Aptitretande paprikor, 2003”, ”Sofias fläskflott”. Vissa av lydelserna hade något hemlighetsfullt över sig, som till exempel ”Hermetiskt inkokta gröna bönor” – han kunde inte för sitt liv komma på vad ”hermetiskt” betydde. Anblicken av de bleka svamparna, de mångfärgade grönsakerna och de blodröda paprikorna inklämda i burkarna väckte en lust att leva i honom. Skyndsamt letade han i hyllorna bakom burkarna men hittade varken penninggömmor eller andra undansmusslade värdepapper. Det verkade faktiskt som om hon ingenting lämnat efter sig.

Han utvidgade sitt livsrum till att omfatta även hennes rum – som nu fylldes med smutstvätt och öl i sexpack. Då och då kånkade han upp en kartong med inläggningar, öppnade dem i tur och ordning med ena handen och måttade med gaffeln i den andra mot vad som nu kunde tänkas finnas däri. Öl och nötter eller salta pinnar i kombination med inlagd paprika eller små spädbarnsnätta minigurkor smakade utsökt. Han satt framför tv:n och begrundade sin nya livssituation, den nyvunna friheten. Det var som om han tagit studenten och att allting stod öppet för honom; som om ett nytt och bättre liv tagit sin början. Han var ju inte direkt purung längre, hade fyllt femtio här om året, men han kände sig ung, liksom nybakad.

Även om den sista pensionsutbetalningen till hans mor var på upphällningen ansåg han sig alltjämt ha gott om tid att fatta de rätta besluten. Långsamt skulle han äta upp det som han fått i arv av henne. Han skulle på sin höjd köpa till bröd och smör. Och så öl förstås. Sedan borde han kanske faktiskt se sig om efter ett jobb av något slag, det var något som gnagt i honom de senaste drygt tjugo åren. Kanske ta en sväng förbi arbetsförmedlingen – de kunde säkert leta fram något åt en femtioårig student som han. Han kanske rent av skulle ta på sig den där ljusa sviden som hon strukit åt honom och hängt in i garderoben tillsammans med den blå skjortan, och åka in till stan. Nån dag när det inte visades match på tv.

Han var fri. Men lite saknade han ändå toffelhasandet, han hade vant sig vid det där enformiga ljudet, ofta beledsagat av hennes klena reprimander: ”Ska du aldrig göra annat än att sitta framför tv:n? Du borde umgås med folk lite mer, träffa nån jänta. Eller hade du tänkt tillbringa alla dina dagar här? Du borde skaffa dig en egen lägenhet, här är för trångt för två personer. Folk gifter sig, får barn, åker på campingsemester, grillar tillsammans. Och vad gör du? Skäms du inte över att låta din gamla sjuka mor ta hand om dig? Först din far och sedan dig har jag behövt hålla med rena och nystrukna kläder, handla och laga mat åt. Den där tv:n stör mig, gör så jag inte kan sova, och den sitter du framför tills det blir morgon. Vad är det du tittar på nätterna igenom, tråkar det aldrig ut dig?” Så där kunde hon gå på i timmar, alltså hade han köpt ett par hörlurar. Det var ju ändå något slags lösning, hon slapp höra tv:n och han henne.

Fast nu var det faktiskt lite för tyst. Hennes tidigare så prudentliga rum fullt med linneskåp och bordsservetter höll på att dränkas i högar av tomförpackningar, glasburkar, smutstvätt, efterhand också av en egendomlig lukt – mögliga lakan, svampangripet murbruk, instängdhet; ett rum som aldrig utsätts för minsta vinddrag förfars till slut och börjar jäsa. En gång då han var på jakt efter rena handdukar hittade han längst ner i ett skåp ytterligare ett kompani av inläggningar, dolda bakom travar av lakan i en härva av ullgarn – partisaner, femtekolonnare. Han granskade dem noga, jämfört med dem i källaren var de av äldre datum. Etiketterna hade bleknat, årtalen 1991 och 1992 återkom men det fanns också inläggningar som var ännu äldre – till exempel en från 1983 och en från 1978. Den senare visade sig vara boven i dramat vad gällde den obehagliga lukten. Metallocket hade rostat och släppt in luft i glasburken, i utbyte mot en odör av förruttnelse som skänk till omgivningen. Vad som än funnits i burken hade det nu förvandlats till en brunaktig gyttja. Äcklad slängde han burken med innehåll och allt. Etiketterna upprepade samma sorts budskap, med variationer som ”Pumpa i svartvinbärsmarmelad” och ”Svartvinbär i pumpamarmelad”. Här fanns också grånade syltgurkor. Innehållet i många av burkarna hade varit omöjligt för honom att identifiera om det inte vore för etiketternas hjälpsamma och vänliga lydelser. De inlagda svamparna hade förvandlats till ogenomträngligt dunkel gelé, sylterna – svart levrat blod, medan patéerna klumpat ihop sig till en liten förtorkad knytnäve. De följande inläggningarna upptäckte han i skoskåpet och under badkaret. Även nattygsbordslådan rymde ett antal. Han kunde inte nog förvånas över samlingen. Hade hon gömt undan mat för honom, hade hon byggt upp förrådet för egen räkning, övertygad om att hennes son en dag skulle flytta hemifrån? Eller var allt ägnat åt honom, utifrån antagandet att hon skulle försvinna först – naturens ordning säger ju att mödrar inte ska överleva sina söner… Kanske hade hon velat säkra hans framtid med de där glasburkarna? Han betraktade de senaste fynden med blandade känslor. Som burken (från köket, i utrymmet under vasken) med inskriften ”Skosnören i vinäger, 2004” – det borde föranleda en viss oro. Han betraktade härvan av snörstumpar som omgivna av svarta kryddpepparkorn simmade omkring i den gulbruna vätskan. Han började, rätt och slätt, känna sig obehaglig till mods.

Han drog sig till minnes hur hon lurpassade på honom. När han tog av sig hörlurarna för att gå till badrummet tog hon sig snabbt ut ur köket och ställde sig i vägen för honom. ”Alla fågelungar lämnar boet, det är tingens ordning, föräldrarna måste få vila. Det är naturens lag. Så varför plågar du mig, du borde ha flyttat hemifrån för länge sen och skaffat dig ett liv”, gnällde hon. När han då försiktigt föste undan henne grep hon honom i armen och utbrast, med en röst som gick upp i falsett: ”Jag orkar inte längre. Kan du inte bara lämna mig i fred, jag måste få vila.” Men då var han redan i badrummet, vred om nyckeln och hängav sig åt sina egna tankar. Hon försökte ge sig på honom även när han kom ut men med långt ifrån samma övertygelse. Sedan försvann hon omärkligt in på sitt rum och där upphörde alla spår efter henne fram till nästa morgon, då hon med flit satte i gång att stöka i köket med sina burkar så att han inte kunde sova. 

Men det visste väl alla att mödrar älskar sina barn; det är det de är till för – att älska och förlåta.

Så det där med skosnörena var inget han tänkte hänga upp sig på, inte heller – tvättsvampen i tomatsås som han hittade nere i källaren… Den var för övrigt lojalt etiketterad: ”Tvättsvamp i tomatsås, 2001”. Han öppnade glasburken för att kontrollera att etiketten stämde överens med innehållet, sedan slängde han alltsammans i soppåsen. Den sortens bisarra påfund såg han inte som något slags på framtiden skjuten illvilja riktad mot honom. Hur skulle man då förklara de fynd han gjort? En av de sista burkarna från den översta hyllan i källaren innehöll riktigt goda grisfötter. Något som också fått det att vattnas i munnen på honom var de starkt kryddade rödbetsinläggningarna som han hittat gömda bakom gardinerna i hennes rum. De burkarna glufsade han i sig på ett par dagar. Och till efterrätt grävde han med fingret rätt ner i glasburken med kvittenmarmelad.

Inför matchen mellan Polen och England baxade han upp ett helt flak med inläggningar ur källaren, uppbackade med ett sexpack öl. Han sträckte sig på måfå efter en av glasburkarna och började smaska i sig, utan att titta på innehållet. En av inläggningarna fick honom att studsa till lite, hans mor hade gjort ett lustigt stavfel på etiketten: ”Svamphatar, 2005” Han fiskade upp de små vita svamphattarna med gaffeln och stoppade i munnen, som levande slank de genom strupen och ner i magen. Det blev mål, sedan mål igen, han märkte inte ens att han tömde burken. 

På natten måste han gå på toaletten, där han hängde över toasitsen skälvande i hela kroppen av kräkningarna. Han fick för sig att hon stod lutad över honom och gnällde med sin outhärdligt pipiga röst, men var tillräckligt vid medvetande för att inse att hon ju redan dött. Han kräktes hela natten men det hjälpte inte mycket. Med sina sista krafter lyckades han ringa ambulansen. På sjukhuset sade man att en levertransplantation var nödvändig men det fanns ingen givare. Han återfick aldrig medvetandet och avled efter några dagar.

Det blev en del bryderier kring frågan om vem som skulle hämta kroppen från bårhuset och ordna med begravningen. Sedan polisen gått ut med en efterlysning anmälde sig slutligen moderns väninnor, de där hiskeliga gamla tanterna i sina besynnerliga baskrar, som efter att ha fällt upp sina absurt mönstrade paraplyer över graven utförde sina barmhärtiga begravningsritualer.

Översättning från polska: Jan Henrik Swahn (ur novellsamlingen ”Opowiadania bizarne” – ”Bisarra historier”, 2018). Novellen är översatt särskilt för DN.