Tjugo år efter det sista avsnittet av ”Seinfeld” har motorn i seriens humor slutgiltigt avväpnats. Världen är inte längre en gåta att lösa, skriver Augustin Erba.
Den 14 maj 1998 satt jag i tv-rummet på ett vandrarhem i Santa Monica, Kalifornien, för att se det allra sista avsnittet av det som då var en av västvärldens mest älskade sitcoms — ”Seinfeld”. Rummet var fullsatt av människor från hela världen, med en övervikt av personer som hade tänkt slå sig in i Hollywood. Vi var en halvtimmes bilfärd från Jerry Seinfelds hem i Los Angeles. Vi var övertygade om att Jerry och hans kollegor såg detta avsnitt under andra finansiella omständigheter än oss. Jag hade bott på vandrarhemmet ett tag, så jag hade lärt känna flera av de andra gästerna.
Det var en gitarrist från Australien, en nakenmodell från Finland och en före detta marinsoldat. Gitarristen tog lektioner av en legendar, modellen var gravid och orolig för att det skulle synas i fotografierna och marinsoldaten visade ärret efter ett skottsår han påstod att han hade fått under en hemlig manöver i Sydamerikas djungler.
Det var magiskt att få se detta Seinfeld-avsnitt, inte bara på grund av sällskapet och platsen, utan också för att på den tiden var eftersläpningen i svensk tv närmast oändlig. Någon vecka senare såg jag Chandler och Monica ha sex för första gången i konkurrerande komediserien ”Vänner” och fick sedan tillbringa lång tid i Sverige med att bita mig i tungan varje gång serien kom upp i samtalet.
Seinfeld hade haft en långsam färd in i publikens hjärtan. Det tog flera säsonger innan publiken förstod att uppskatta en serie som frivilligt erkände att den inte handlade om någonting. Det var också en av de mer textmässigt komplicerade sitcoms som dittills hade producerats. Ett traditionellt sitcomavsnitt på den tiden byggde på två eller tre samtidiga berättelser — plotlines — medan Seinfeld aldrig byggde på färre än fyra. I de mest välskrivna avsnitten levde berättelserna separata liv, några berörde varandra tillfälligt, och det var ofta elegant i slutet när manusförfattarna vävde samman allt till någon slags personligt haveri för någon av figurerna. Den bäste manusförfattaren var Larry David som inte tvekade att använda sina personliga tillkortakommanden för att ibland skriva den sortens obekväma scener som åratal senare skulle göra en helt annan komediserie, ”The office”, till en cringe-succé.
En annan ovanlig egenskap i serien var avsaknaden av sympatiska huvudpersoner, jag skrattar gärna åt Jerry Seinfeld eller Elaine Benes men de är inte tänkta att verka trevliga. I äldre komediserier som ”Cosby”, ”M.A.S.H.” eller ”Cheers” (”Skål”) finns det inte bara sympatiska huvudpersoner, de är också moraliska och skulle de i något avsnitt avvika från detta så kunde man vara ganska säker på att de mot slutet av episoden hade lärt sig något uppbyggligt. Seinfeld är i behaglig avsaknad av pekpinnar, vilket fortfarande känns som en av seriens styrkor, särskilt om man jämför med vår tids visserligen underhållande, men ibland överdrivet sentimentala, ”Modern family”.
En av mina personliga favoriter är Seinfeld-avsnittet då den fete, flintskallige och fåfänge George i vredesmod och under stora gester säger upp sig från sitt arbete, men snart ångrar sig. Han beslutar sig för att återvända till arbetet nästa arbetsdag och låtsas som ingenting. Exakt detta hade även Larry David gjort under sin tid på Saturday night live.
Det kanske mest framgångsrika avsnittet är ”The contest” där seriens huvudpersoner slår vad om vem som längst kan avhålla sig från att onanera. I dessa dagar när masturberande är stapelvara i snart sagt varenda komedi kan det vara svårt att förstå, men i början på 90-talet, långt innan Cameron Diaz hade använt sperma som hårgelé i ”There is something about Mary” (1998), var ämnet tabu i tv-rutan. Och att en kvinna – Elaine – också deltog i avhållsamhetstävlingen var unikt. Detta var ju också innan kvinnorna i ”Sex and the city” hade börjat diskutera vilken vibrator som ger bäst egentid. ”The contest” drog också hem en av seriens många Emmys, denna gång för manuset.
Annars har tyvärr delar av Seinfeld åldrats utan värdighet, till skillnad från exempelvis samtidige ”Frasier”, vars humor både byggde på avgrundsdjupa politiska åsiktsskillnader – den elitistiske akademikern Frasier bor ihop med sin pensionerade far som i vår tid hade röstat på Trump – eller på mycket, mycket små skillnader, som konfliktytorna mellan jungiansk och freudiansk psykoanalys.
Jag älskade Seinfeld och det var en högtidsstund att se detta sista avsnitt även om de flesta i rummet på vandrarhemmet vid Stilla havet var överens om att serien inte längre nådde de nivåer som när den var som bäst. I dag, tjugo år senare, är serien inte längre lika rolig. Jag skrattar ibland, men det är mest igenkänning och nostalgi som gläder mig.
Fördelningen av rollerna och replikerna i Seinfeld – huvudsakligen till män – mötte inget märkbart motstånd på den tiden serien sändes. Men tiderna förändras. De första tio avsnitten av Jerry Seinfelds uppföljande serie ”Comedians in cars getting coffee” visade sig uteslutande innehålla medelålders män och fick hård kritik. Jerry Seinfeld visade sig fullständigt oförstående och ovillig att fundera över hur inkvoteringen av alla dessa män hade gått till och anklagade omgivningen för politisk korrekthet. Han tog också komikern Louis CK i försvar, och man kan väl säga att inte heller det försvaret har åldrats med behag.
Det fyrtioen minuter långa allra sista avsnittet av Seinfeld spelades upp på den fyrkantiga, tjocka tv:n vars bild genererades av ett katodstrålerör i ett hörn på vandrarhemmet. Reklamen vi fick se i pauserna hade kostat en förmögenhet.
Världen är inte samma gåta som den var när Seinfeld startade 1989.
Jag tror inte att den föråldrade humorn i Seinfeld beror på att serien inte är tillräckligt ”woke”. Här har Seinfeld dock åldrats bättre än ”Vänner” som hade ett till utmattning återkommande skämt om att Chandler är rädd för att tas för gay. Det känns snarare som en obehaglig påminnelse om hur normaliserat hbtq-förakt var på 90-talet.
Felet med Seinfeld är heller inte att Jerry Seinfeld är en genomusel skådespelare. Det var uppenbart redan då att Julia Louis-Dreyfuss – Elaine i serien – var den ende som behärskade skådespeleriets hela palett. Det är ingen slump att den mest framgångsrika serien med en Seinfeld-skådis är hennes ”Veep”, där hon spelar en vicepresident. Inte ens ”Curb your enthusiasm”, med Larry David som sig själv är i närheten. Han är också en usel skådis och det sägs att det var därför rollen som skulle gestalta Larry Davids personlighet – George – gick till den mer erfarne Jason Alexander. Det ansågs för svårt att ha två icke-skådisar i serien.
Problemet med Seinfeld, som för övrigt även gäller hans ståupp och hans avslutande ståupp-show ”I'm telling you for the last time”, tror jag är något helt annat. Seinfeld själv menar som sagt att det är politisk korrekthet som dödat hans humor, men jag tror att han har fel.
Det är internet som har dödat Seinfeld. Det som var motorn i humorn fungerar inte längre. George skulle inte ha kunna ljuga om att han är arkitekt, eftersom Linkedin skulle ha avslöjat honom. Jerry skulle inte kunnat ha dejtat tusentals kvinnor och sedan dömt ut dem utifrån inbillade skavanker eftersom Facebook-gruppen ”Dejta inte den där jävla Seinfeld” skulle ha fler medlemmar än ”Stå upp för skärmfri skola”. Den sprallige Kramer skulle bli hittad på Youtube och aldrig kunnat missförstås för att vara något annat än en förlorare (visserligen med hundra miljoner följare). Elaine hade inte behövt stjäla recept, eftersom någon annan redan hade gjort det och lagt upp dem på Tasteline. Den enda som möjligtvis skulle gå oförändrad in i nutiden är brevbäraren Newman som visserligen levererar färre brev, men antagligen fler paket från Amazon.
Jerry Seinfelds egen ståupphumor byggde på att ställa frågor om livet och samhället. I dag skulle många av oss sträcka oss efter mobilen och internet och på någon sekund ta reda på hur svårt det egentligen är att få taxilicens i New York.
Världen är inte samma gåta som den var när Seinfeld startade 1989. Den som ställer frågor och fantiserar ihop lustiga svar på sådant som lätt går att ta reda på känns inte längre beundransvärd. Varje skämt bromsas av tanken på att svaret ligger inom räckhåll.
Tack, Seinfeld för alla skratten. Nu är de lika förlorade som mina vänner på vandrarhemmet. Det var roligt så länge det varade.