Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Invandring nytt tema i svenska deckare

På migrationsvågen 2015 har det följt en våg av svenska spänningsromaner med flyktingar som tema. Men hur gör man migranterna till något mer än bara ansiktslösa offer för en mordintrig? DN:s Kristofer Ahlström har talat med några av författarna.

Orten Ormberg brukade ha en såg och ett bruk, ett levande samhälle. Sedan kom textilkrisen, lokala konkurser, industrierna slog igen och flyttade till Asien. Posten har stängt, dagiset har stängt, livsmedelsbutiken har stängt. Det har blivit en avfolkningsbygd. 

”Nu finns ingenting. Absolut ingenting. Folk känner sig svikna. De blir självklart provocerade när flyktingarna kommer hit och får allt serverat på silverfat”, säger polisen Malin, uppvuxen i Ormberg, där ett boende öppnats för att ta emot asylsökande. 

Hennes kollega Andreas reagerar upprört på hennes ord. Malin säger att hon bara försöker förklara varför de boende där tänker som de tänker: ”De är besvikna för att de aldrig har fått någon hjälp. För att Ormberg aldrig fått en tiondel av de resurser som flyktingarna får.” Hon räknar upp mat, bidrag, utbildning, tolkar på vårdcentralen, separata badtider för kvinnor i simhallen.

Diskussionen mellan Andreas och Malin är som att läsa de senaste årens samhällsdebatter om integration och motsättningar mellan stad och land, komprimerade till en enda papperssida. I det här fallet ur Camilla Grebes bok ”Husdjuret”, som utsågs till förra årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin. 

Att vi upplever den största flyktingvågen sedan början av nittiotalet skapar stora spänningar i samhället, säger Grebe, och menar att eftersom kriminallitteraturen ofta skildrar samtiden är det naturligt att den frågan även dyker upp i deckarna.

– När man skriver om brott får man inte väja för det obehagliga utan måste i stället ta fasta på det. Det innebär med automatik att ämnen som till exempel integration, sociala motsättningar och jämlikhet skildras flitigt. 

Flera svenska deckare och thriller som släppts de senaste åren tar upp frågor som integration, invandring, tiggare och gästarbetare. Sofie Sarenbrant skrev i ”Tiggaren” från 2016 om mordet på en romsk EU-migrant. Kristina Ohlsson har skrivit om både flyktingar från Mellanöstern (”Tusenskönor”, 2010) och mord på judar (”Davidsstjärnor, 2013). Hon skrev även fackboken ”Den bekymrade byråkraten. En bok om migration och människor” (2014), en granskning av svensk integrationspolitik. 

Även människosmuggling ingår som tema i de moderna deckarna, som i Lisa Bjurwalds ”Ta min hand” (2017), om hur flyktingbarn rövas bort av traffickingligor, eller i Tove Alsterdals ”Kvinnorna på stranden”, som redan 2009 skrev om de samvetslösa smugglare som fraktar flyktingar över Medelhavet till Europa. 

Det är som sagt ingen slump att det är just krimgenren som sätter integrationen i ett litterärt sammanhang. Redan i början av 1970-talet lanserade Sjöwall Wahlöö sin deckarserie ”Roman om ett brott” med ambitionen att skriva en samhällsengagerad och allvarligt syftande kriminallitteratur. Det är en avsikt som gått i arv till så gott som hela den svenska krimgenren.

Rolf och Cilla Börjlinds senaste roman, ”Sov du lilla videung” (2016), följer brott som har förgreningar till såväl Nigeria som Rumänien. Författarna berättar att romanen tog avstamp i flyktingkrisen hösten 2015: ”Det var naturligt att föra in den exceptionella händelsen i vårt berättande.”

– Kriminalromaner handlar om brott, och brott är ofta ett resultat av sociala omständigheter. Genom att skildra brottet, offren och gärningsmännen skildras också det samhälle brotten begås i. För vår del går vi gärna den andra vägen, alltså att vi ringar ett samhällsfenomen som vi är kritiska till och sedan konstruerar vi ett brott i den miljön. Då kan vi utnyttja brottets motor för att samtidigt skildra det vi vill åt, säger Rolf Börjlind.

Varje dag passerade Sofie Sarenbrant tiggarna på Stockholms gator, varje gång med en skamkänsla över att hon hade haft turen att födas med förutsättningar för ett bra liv. I henne gnagde känslan av uppenbar orättvisa. 

– Jag funderade på hur mycket man kan blunda för andra människor, bara acceptera att det finns de som tvingas sitta där. Vem är människan bakom pappmuggen? Förmodligen någon som är lika mörkrädd som jag, längtar lika mycket efter sitt barn som jag, och så vidare. Det är svårt att veta hur man ska hjälpa tiggare på bästa sätt, men jag kunde inte släppa tanken på hur livet kan te sig så olika.

Så hon bestämde sig för att ge en tiggare egen röst i en roman, en rumänsk kvinna med namnet Soraya. 

– Jag kunde inte tänka mig något vidrigare scenario än att döda tiggare, som redan lever på samhällets botten. Vem skulle kunna göra ett sådant brott? Vem vågar skriva en sådan hemsk intrig? Författare kan ju alltid frånskriva sig allt samhällsansvar och hänvisa till sin litterära frihet, och att man väljer det som blir bäst för historien. Men jag ville ju berätta något som skakade om, säger hon och fortsätter: 

– Den största utmaningen med ”Tiggaren” var inte att skriva om själva tiggaren, utan om den rasistiske gärningsmannen. Jag har aldrig varit så upprörd över en karaktär som jag var på honom. 

Karl Berglund på avdelningen för litteratursociologi på Uppsala universitet har i studien ”Död och dagishämtningar” (2017) läst 116 deckare, skrivna av 24 svenska författare utgivna 1998–2015. Även om de alltså skrivits före den stora flyktingvågen 2015 så gör han ett par intressanta noteringar, bland annat att offer som är icke-européer i böckerna alltid är fattiga och i så gott som samtliga fall är flyktingar.

Jag frågar Sarenbrant hur man skriver sådana karaktärer så att de inte bara blir offer i en spänningshistoria. 

– Att ge dem en egen berättarröst gör att man kan få följa med i historien utifrån deras perspektiv och skapa en förståelse och bakgrund till att det blev som det blev. Många läsare har hört av sig efter ”Tiggaren” och sagt att de har fått en helt ny syn på tiggare efter att ha läst om Soraya. Att de har börjat se människan i stället för tiggaren. 

Hon berättar även att hennes nästa bok ”Syndabocken”, som släpps i maj, har ett snarlikt tema. Där får man bland annat följa en sextonårig inbrottstjuv från Litauen. 

– När folk i Bromma redan på förhand ser honom som en brottsling kan han lika gärna vara en, resonerar han. Utan hans eget perspektiv i boken skulle han bara bli en tjuv, ingen människa av kött och blod.

Camilla Grebe instämmer i det.

– Ett offer är aldrig bara ett offer. Och en förövare är aldrig bara en förövare. Komplexa karaktärer är så enormt mycket mer engagerande än stereotyper, och det gäller alla, oavsett etnicitet.

Hur pass mycket tänker man på vilken etnicitet man sätter på gärningsman och offer? Kan du känna att det styr vem som blir offer respektive gärningsmän?

– I vanliga fall skulle jag säga att det inte är en särskilt central fråga. Jag sysslar med historieberättande och dramaturgi, inte med politik. Men i ”Husdjuret” styrde etniciteten vem som fick bli offer och gärningsman eftersom hela twisten i historien handlar om ursprung och identitet, säger hon. 

Var du någonsin orolig för att din bok skulle bli ett slagträ i integrationsdebatten?

– För min del får man gärna använda ”Husdjuret” som ett slagträ i debatten. Det är en bok som faktiskt har ett budskap – ett budskap som i och för sig mer handlar om människosyn än realpolitik.

Fakta.5 svenska deckare om flyktingar

 

”Sov du lilla videung”, Rolf och Cilla Börjlind (Norstedts)

Romanen inleds med scener från Centralen och den stora flyktingkatastrofen. Handlar bland annat om de skrupelfria människohandlare som utnyttjar ensamkommande flyktingbarn.

 

”Husdjuret”, Camilla Grebe (Wahlström & Widstrand)

I andra delen i serien ”Flickorna och mörkret”-serien berättas hur ett mord speglar motsättningarna mellan flyktingar och lokalboende i svensk avfolkningsbygd.

 

”Tiggaren”, Sofie Sarenbrant (Bookmark)

Flera tiggare dödas i Stockholm. Men det som vid första anblicken verkar vara en psykopatisk seriemördare, visar sig snart vara del av en kallt beräknad plan på strukturell nivå. 

 

 

”Ta min hand”, Lisa Bjurwald (Bladh by Bladh)

Ensamkommande flyktingbarn rövas bort av en internationell traffickingliga. Uppföljare till ”Tills bara aska återstår”, som bland annat handlade om ett flyktingboende i Ulfsby.

 

”Tusenskönor”, Kristina Ohlsson (Piratförlaget)

Ali har flytt från kriget i Irak och hoppas på en ny framtid i Sverige. ”Både spännande och intressant om flyktingproblematiken”, skrev Sundsvalls Tidning.

 

Deckare från andra länder

Deckare från andra länder än Sverige med perspektiv på flyktingar/migranter/gästarbetare:

 

BRITTISKA

Eva Dolan: ”Lång väg hem” (Modernista 2014, övers. Carla Wiberg)

Första boken om Zigic och Ferreira som arbetar på hatbrottsenheten i brittiska Peterborough handlar om en polsk gästarbetare som ockuperar ett skjul i en brittisk familjs trädgård (”not in my back yard”!). Hittills finns fyra böcker av Eva Dolan på svenska, alla med hatbrottstema.

 

Peter Robinson: ”I mörkrets skugga” (Forum 2013, övers. Jan Malmsjö)

Serien om kommissarie Alan Banks i brittiska Yorkshire tar upp många samtidsfrågor, ofta med paralleller i det förflutna som inte är alldeles olikt samtiden. Här handlar det både om en polis som blivit skjuten med armborst (!) och om illegala invandrare.

 

Val McDermid: ”Den sista frestelsen” (Alfabeta 2008, övers. Johan Nilsson). Carol Jordan arbetar i Berlin där de kriminella handlar med såväl droger som människoliv, medan Tony Hill utreder mord på psykologer. De möts igen och spåren leder till andra världskrigets fasor.

 

 

DANSKA

Jussi Adler-Olsen: ”Marcoeffekten” (Albert Bonniers förlag 2013, övers. Leif Jacobsen)

Femte boken om polisen Carl Mørck på avdelning Q i Köpenhamn handlar om hur tiggarpojken Marco försöker fly från sin farbror Zola. Jussi Adler-Olsen skriver roligt om danskars fördomar mot invandrare, men också allvarligt om rasmotsättningar och flyktingfrågor.

 

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis: ”Pojken i resväskan” (Albert Bonniers förlag 2013, övers. Margareta Järnebrand). Första boken i en serie om sjuksköterskan Nina Borg som arbetar med flyktingar handlar om människohandel med barn (men är inte riktigt lika otäck som titeln antyder).

 

Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek” (Norstedts 2017, övers. Margareta Järnebrand). Andra boken om journalisten Nora Sand som bor i London, men får göra en intervju med en poet, en Nobelpristagare som befinner sig på flykt och hamnat i en förläggning i Danmark. Men vad hände med hans fru som kom till London?

 

FINSKA

Kati Hiekkapelto: ”Kolibri” (Modernista, övers Marjut Hökfelt, 2017)

I norra Finland arbetar Anna Fekete, en polis vars familj flydde från Jugoslavien under Balkankriget. Hon utreder ett mord på en joggare, men möter också hedersproblematik i stadens invandrarområden.

 

Leena Lehtolainen: ”Var är alla flickor nu?” (Bazar, övers. Marjut Hökfelt, 2012)

Tre muslimska tonårsflickor försvinner i finländska Esbo strax utanför Helsingfors, och polisen Maria Kallio utreder. Lågmält om hur fördomar leder till alltför snabba tolkningar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.