Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 14:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/isabella-nilssons-forfattarskap-ar-harligt-men-hon-nar-inte-anda-fram/

Bokrecensioner

Isabella Nilssons författarskap är härligt – men hon når inte ända fram

Isabella Nilsson.
Isabella Nilsson. Foto: Ellerströms förlag

I tider av oro söker vi oss till rimmet och ramsan. Till nonsensversen kanske. Isabella Nilssons nya bok är en brokig djupdykning i nonsenspoetiken som är både lysande och ofärdig, skriver Stina Otterberg.

Varför behöver vi litteratur? Ett av många möjliga svar på den frågan är: för att överleva. För att orden är alternativet till tystnaden, en ark som gör att man inte sjunker. Och intressant nog är det särskilt den formmässigt bundna och rimmade lyriken – språket som sång, bön eller ramsa – som människan tycks söka efter i svåra stunder. Det slags dikt som man kan utantill. 

Livsbehovet av den rimmade versen var något som Isabella Nilsson gestaltade i sin förra bok, ”Nonsensprinsessans dagbok” (2018). Det var ett slags sjukdoms- eller kanske ännu hellre överlevnadsjournal förd dag för dag under ett års tid. Där fanns allt från korta ordlekar till dikter som både skämtade med döden och den litterära traditionen, liksom med sitt eget rimmande som på samma gång var frihet och tvång. Allt präglat av stilsäkerhet, intryck av levd erfarenhet och ett gott mössan-på-svaj-humör mitt i svärtan. 

Hennes nya bok, ”Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa” är på sätt och vis en fortsättning på den förra boken. Ordet ”vers” är med en lätt igenkänd allusion utbytbart mot ”tröst”. Undertiteln vittnar om att Nilssons ambition denna gång är att förklara, kommentera och möjligen fixera vad nonsensvers är för något, det där lekfulla ordsnickeriet som inte har något Stort Ärende på hjärtat utan bara vill roa och skingra tankarna en liten stund. Hon kallar det för ”upplyst rappakalja”:

Min sång är inte praktisk,

Didaktisk eller sann,

Men dunkelt kontrafaktisk

Och mandelmassvis grann.

[---]

Bland höga berg av fakta

Och bäckar blå av strunt

Där släpar jag mig sakta

Men säkert varvet runt.

Stroferna ovan är författarens egen översättning av hennes litterära förebild, nonsenspoeten med mera Mervyn Peake (1911–1968), som hon också tidigare tolkat till svenska. Förekomsten av ”mandelmassa” och ”strunt” i dikten är två tydliga nonsenssignaler som kan föra tankarna till både Lennart Hellsing, Gunnar Ekelöf och Carl Jonas Love Almqvist, varav åtminstone den sista är en av väldigt många litterära samtalspartner i den referensrika texten. 

Boken klockar in på 65 täta sidor i välbekant Ellerströmslyrikutgivningsformat. Den består av nio kapitel med titlar som ”Galen i marginalen” och ”Fri och bakbunden vers”. Varje kapitel är i sin tur uppdelat i två delar: en kort, diskuterande introduktion som författaren kallar ”miniessä” (vilket möjligen inte är en alldeles träffande beteckning) följd av en diktöversättning av Peake med den engelska texten på vänstersidan. De diskuterande avsnitten är skrivna med nonsensmetodens kullerbyttor och bär en nilssonsk prägel av ordritual där särskilt allitterationen och ordvitsen är återkommande. Ett typiskt grepp är att författaren tar ett känt citat och vränger till det: ”du barfotabarn i klivet!”.

Isabella Nilsson är anglosaxiskt orienterad i sitt skrivande, och även om jag ibland kan leta efter mer dialog med den svenska nonsenstraditionen utöver Almqvist (till exempel Hugo Hamilton med sina trollverser, Tage Danielssons grallimatiska underfundigheter eller Povel Ramels skugglösa textvärldar) så äger det sin logik. För det står en air av engelsk nursery över genren. Här finns de klassiska barnboks- och fantasyattributen som talande djur och den besjälade naturen. I nonsensvers förekommer inga komplicerade versmått i hög stil, utan det är den enkelt barnvänliga och folkligt muntliga stilen som härskar. Gärna i tvåtakt eller fyrtakt och parvis eller korsvis rimmad, en modell som Nilsson själv tillämpar. 

Dikterna ger sken av att vara tillkomna på improvisation, medan dammkorn dansar i solstrimman från fönstret och gunghästen lyssnar och skjuter in en och annan kommentar. Här finns inget behov av de tragiska formerna. Världen utanför är tillräckligt stor och skrämmande redan som den är. I botten av detta ligger en pessimistisk övertygelse om att tillvaron är absurd. Så absurd att man lika gärna kan skämta om det, och inte oväntat hänvisar Nilsson återkommande till Samuel Beckett.

Jag – som också är versnörd – tycker att Isabella Nilssons författarskap är både härligt och välkommet. Men denna gång når hon inte riktigt ända fram. Boken har för många målsättningar. Dels vill den vara poetik och svara på frågor om nonsensversens ”hur” och ”vad”, dels vill den vara didaktisk och svara på nonsensversens ”varför-därför”. Slutligen vill den också vara en introducerande översättning av ett för svenska läsare ganska obekant författarskap.

Detta är ett författar- och översättarskap som är på god väg att bli något man verkligen inte vill missa

Det blir för mycket att hinna med i det korta formatet. Versens funktion som livboj har Nilsson redan gestaltat så bra i sin förra bok att hon hade kunnat ta det mer som en förutsättning för texten, utan att behöva understryka det en gång till. I stället hade jag gärna velat ha mer om nonsensversen som texttyp: dess former, stilmedel och genrehistoria. Översättningen av Peake är utmärkt (kunde inte Nilsson med sin kompetens göra stor nytta som översättare av äldre dramatext?), men kunde i detta sammanhang ha kortats till några få exempel. 

Mitt sammantagna intryck är att ”Vårt behov av vers” är en brokig – delvis lysande, delvis ofärdig – text som på det hela taget innebär ett steg tillbaka från den förra bokens självständighet. Det hindrar inte att detta är ett författar- och översättarskap som är på god väg att bli något man verkligen inte vill missa. Isabella Nilsson kan skriva och hon har något att berätta. Men jag tycker att hon ska säga till alla pratiga röster i den litterära ekokammaren att vara litet tystare, vi vill gärna höra hennes egen röst mer. Då hittar hon tillbaka till den där magiska dörren i barnkammargarderoben, och tennsoldater kommer stå på rad när Prinsessan far ut i sin stad.

Läs fler bokrecensioner