Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-31 22:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/isabelle-lofs-diktsamling-fangar-en-ung-flickas-overgrepp-pa-sig-sjalv/

Bokrecensioner

Isabelle Löfs diktsamling fångar en ung flickas övergrepp på sig själv

Bild 1 av 2 Isabelle Löf.
Foto: Markus Löf
Bild 2 av 2 ”Börjar jag blomma så börjar jag dö” av Isabelle Löf.
Foto: It-lit förlag

Tonårsjaget i Isabelle Löfs ”Börjar jag blomma så börjar jag dö” säljer sin kropp till vuxna män på internet. Aase Berg läser en vild, rå, rapp poesidebut.

Det ligger viss sanning i att unga killar agerar ut sitt upproriska våld, medan tjejerna vänder det mot sig själva. Men hur våldet än tar sig uttryck, så finns det en viktigare fråga: varifrån kommer det? Det finns ett korn av konstruktivitet i det skenbart destruktiva. Det som kan likna aggressivitet respektive självskadebeteende kan lika gärna vara en protest mot vuxenlivets orimliga normer. 

De flesta tonåringar är vackra och friska, och då pratar jag inte främst om de högpresterande och duktiga. Jag menar snarare hemmasittare, aspies och emos. Kanske till och med ligister. Tonåren är ett fönster mot friheten. Och visst, naturligtvis måste de små idioterna styras upp, annars blir de farliga för både sig själva och andra. Men ändå – det finns stor skönhet i tonårens frihetslängtan, även när den slår fel.

När man läser Isabelle Löfs debutdiktsamling bör man hålla detta i minnet, för annars är det lätt att missa poängen och börja tycka sliskigt synd om huvudpersonen. Visst, det är synd om henne, men ömkan är inget bra utgångsläge för att vaska pärlor ur det sviniga.

Storyn: Alldeles för ung tjej, eller rättare sagt ett tolvårigt barn, raggar gubbar på nätet och säljer sin kropp till dem (det här är länge sen – low tech-modemet tjuter och det tar evigheter att koppla upp sig). Diktjaget är ”upphetsat ursinnig”. Hon befinner sig i ”olydnadens trädgård”.  

Boken har beröringspunkter med den litterära strömningen gurlesk: att anamma flickigheten och driva den in absurdum. Jaget hos Löf tänjer den unga tjejens roll in i ytterligheterna. Det är en logisk följd av den flicknormalitet som påbjuds – att behaga och ställa upp på andras (läs: männens – de jävligt rubbade männens) behov. 

”Fnitter/ i ett ekande dockskåp”, skriver Löf. På ett rytmiskt och rappt språk låter hon sin huvudperson gå in i och ut ur de slamp-kitschiga klichéerna. Djurmetaforiken är välfunnen: ”/…/ skär mule sjuk blick/ jag kan sitta suga ligga och skritta/ på rullskridskor/ spela död och rulla runt/ rulla mintcigg/ med tungan”.  

Men den stora gåtan är varför männen vill se henne sådan – hur man kan vara vuxen och inte förstå att frivillighet hos en tonåring är relativ. Eller, hur man helt kan avhumanisera tjejen och använda henne som en sak. Samtidigt ser jaget igenom dem med iskall blick. De är ”stora hundar” som älskar henne ”med svansen mellan benen”. Inte heller förövarna går fria från skam. 

Skammen, ja. Titeln säger allt: ”börjar jag blomma så börjar jag dö”. Det är förbjudet att blomma, att växa ut till något stort och vackert. Regel för tjejer: Förminska dig, eller gör växandet så skitigt att det hamnar i vilken kategori som helst utom frihetens. 

Att vara fri är det svåraste som finns. Det är enklare att vara fördömd än att vara fri. 

”hur många gånger kan de ta mig/ innan jag slår ut” skriver Löf – att slå ut vore farligt. Förtrycket är ett skydd mot den egna styrkan, som vi får lära oss att frukta – glastaket glänser däruppe och ingen tjej vill skära sig på skärvorna. 

Alltså utsätter jaget sig själv för övergrepp by proxy. Det finns en makt i detta, ett eget initiativ som föregriper att övergreppen kommer från någon annan.

Det jag möjligen kan ha problem med i den här vilda, råa diktsamlingen är bara en sak: det vuxna jaget som kommer in mot slutet och ser tillbaka på flickan genom ett raster av efterklokhet. Det är viktigt att se tillbaka på sin egen inre tonåring utan att tycka synd om sig själv som ung, eftersom den personen i stunden inte var det minsta sentimental eller självömkande, snarare experimentell och gränsbrytande. Löf lyckas inte riktigt inta den pragmatiska objektiviteten. I en vacker dikt gestaltar hon tonåringens känslor: ”jag står framför spegeln/ och tar på mig själv/ jag känner ingenting/ det gör så ont”.

Jag undrar om den bilden verkligen är lojal med flickan, eller om den är ett uttryck för hur hon enligt det vuxna jaget borde ha känt. Att som vuxen skambelägga sitt ungdomsuppror är en dålig idé, även om man kan erkänna att det inte var särskilt ädelt. Unga tjejer gräver där de står, det är inte mer med det. Det är vuxenvärldens sak att ge dem bättre jordmån.

Läs fler av DN:s bokrecensioner