Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-29 13:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/isabelle-stahl-darfor-blir-vi-traumatiserade-av-otrygga-relationer/

Kultur

Isabelle Ståhl: Därför blir vi traumatiserade av otrygga relationer

Foto: TT

Dejtningsappar som Tinder har liknande effekter på vår psykologiska utveckling och våra relationsmönster som järnvägen och granatchockerna hade under föregående sekler, argumenterar idéhistorikern Isabelle Ståhl.

Erfarenheten av att bli sårad i kärleksrelationer har sannolikt varit hemsk och obegriplig för människor i alla tider. Men i dag, då tekniska medier skapar en illusion av oändliga valmöjligheter och ett kollektivt desorganiserat anknytningsmönster, blir den erfarenheten än mer traumatisk. Mer meningslös, brutal och oförståelig, omöjlig att integrera i en meningsbärande berättelse. 

Chock är ett ständigt återkommande tillstånd på den nutida relationsmarknaden. Erfarenheten av korta relationer som abrupt tar slut utan att någon förklaring ges blir allt mer norm. Samtidigt har erfarenheten av att bli bortvald numera fått mer djupgående skadliga effekter på människors psyken än förr, enligt sociologen Eva Illouz.

Ett av dessa allt vanligare tidstypiska fenomen är att relationer inte tar slut, utan att en av parterna ”ghostas”. Det är ett begrepp som kommer från engelskans ord för ”spöke” och innebär att man blir ignorerad utan förklaring av en person man haft nära kontakt med.

Tinder är på samma sätt som järnvägen och första världskriget en teknologi som utsätter människor för ett konstant tillstånd av chock

En annan vanlig tendens är att man vill lämna en relation eftersom motparten visar brist på känslomässigt engagemang, men att man hålls kvar av densammas rationella argument: ”Jag kommer att visa mer känslor i framtiden, jag har bara svårt att engagera mig på riktigt just nu, jag är bara lite osäker på vad jag vill.”

Eller att man inom några veckor gör allting som kvalificerar för en kärleksrelation – bor ihop, har fysiskt och intellektuellt umgänge, presenteras för familj och vänkrets, visar ömsesidig uppskattning och så vidare – men sedan, mycket plötsligt, får förklarat för sig att man absolut inte har en kärleksrelation, att motparten bara ser en som en vän. 

Dessa erfarenheter bryter in chockartat, är svåra att förstå och skapa en meningsfull berättelse om. 

”Vi blir alla som en gudlös Job, ständigt utsatta för olyckor utan någon alls att klaga till”, skriver prästen Ludvig Lindelöf på bloggen Silentium Dei i ett inlägg om den franska filosofen Catherine Malabous utvidgade traumabegrepp. I boken ”Les nouveaux blessés” (2007), ungefär ”de nya skadade”, undersöker hon de nya uttryck trauman tar sig i det senkapitalistiska samhället.  

Hon definierar trauma som ”meningslösa, oväntade, oförutsägbara chocker” – politiskt våld, terrorattacker och krig, men också Alzheimers sjukdom, trafikolyckor och hjärnskador. Detta eftersom de alla upplevs som ”meningslösa intrång helt i avsaknad av symbolisk betydelse”, och för att människor som drabbats av dessa mycket olika trauman uppvisar väldigt likartade symtom.

De är ”posttraumatiska subjekt”, präglade av djup likgiltighet, avtrubbning och brist på känslomässigt engagemang, menar Malabou. Traumat trasar sönder subjektets verklighet och lämnar det ödelagt.

Zizek utvecklade Malabous teori 2007 i artikeln ”Descartes and the post-traumatic subject” (2007). Där argumenterar han för att människor i en ”post-religiös, avförtrollad värld” i dag upplever sinsemellan mycket olika former av våld som en sorts ”meningslösa inbrott av det reala”. 

Sociala konflikter betraktas kort sagt inte som delar i en politisk kamp om förtryck och maktskillnader – de tolkas inte alls, i stället ses de som meningslösa inbrott av en opersonlig, ansvarsbefriad makt. Zizek exemplifierar med finansmannen George Soros finansspekulationer mot Sydostasien 2007, som resulterade i att hundratusentals människor förlorade sina jobb.

Detta drabbade dem som en tsunami, utan uppenbar anledning. Men det är också traumatiska erfarenheter som kan trasa sönder eller utplåna hela offrens subjektivitet. Och förvandlar dem till posttraumatiska subjekt som inte längre ”är i världen”, lever ”dödsdriften förkroppsligad” och utan ”erotiskt engagemang”.

Zizek avser här nog inte romantiska relationer, men hans resonemang har påfallande paralleller till den nutida relationsmarknadens posttraumatiska tillstånd.  

Dejtningsappar skapar i dag illusionen om oändlig tillgänglighet av alternativa liv, relationer och partners. Detta samtidigt som kravet på effektivitet ökar att välja rätt liv, för att man inte ska gå miste om något bättre. Kanske är det därför många i dag beter sig på ett distanserat sätt i relationer, som gör att det blir svårt för den som känner sig avvisad att hävda att man ens haft någon relation. 

Vi är i dag redan från början traumatiserade av ständiga avbrott från påbörjade relationer, redan på väg någon annanstans, in i ett annat liv, nästa liv. När man möter någon ny, någon som förmodligen drabbats av samma trauman som en själv, blir det ständigt en fråga huruvida det är värt den investering det innebär att lyssna, att ge och ta emot trygghet.

Det skapar ett distanserat anknytningsmönster, som kanske också hänger samman med att människor i en prekär situation med höga krav på individuellt ansvar upplever det som allt mer stressande att på djupet engagera sig i en annan människa. 

Med sociologen Eva Illouz skulle man kunna kalla detta distanserade anknytningsmönster för en form av ”kall intimitet”. Hon menar att i takt med att kvinnor får högre status på arbetsmarknaden och intar många av de yrkespositioner som män traditionellt haft, använder män i högre grad emotionell och fysisk otillgänglighet som medel för att återfå överläget. Samtidigt har en samhällelig tendens uppstått där ingen upplever sig vinna på att hänge sig känslomässigt i kärlek. I ”Den rödaste rosen slår ut” använder Liv Strömqvist till exempel Illouz för att visa hur det i det senkapitalistiska samhället framstår som riskabelt, ofördelaktigt och rent av patologiskt att känna för starkt för en och samma person.

Dagens posttraditionella västerländska samhällen ställer heller inte samma krav som förr att man bör inleda en fast relation före 30. Det skapar ett mer flytande relationsmönster, som sällan präglas av mellanmänsklig etik. Personer som ingår i kärleksrelationer beter sig snarare som om de vore ”utan personligt ansvar”, för att parafrasera Lena Andersson. 

Samtidigt argumenterar Eva Illouz för att erfarenheten av att bli ratad upplevs som mycket mer smärtsam i dag. Förr kunde social ställning och familj förklara varför man blivit bortvald av en potentiell partner. I den sociala valfrihetens tidsålder förstår man det i stället som att ens inre essens och person är helt värdelös. Det finns ingen att anklaga, ingen att fråga vad som egentligen hänt, för motparten hävdar ofta att man aldrig haft en kärleksrelation.

Detta skapar ett trauma, även i de fall då relationerna varit korta. Men som gör lika, eller ännu mer, ont än djupa, långvariga relationer. Och leder till en ständigt påslagen oro, vaksamhet och ett oupphörligt ältande: ”Varför hände det här?”, ”Vad betyder det här?”, symptom som ingår i ett posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. 

Sigmund Freud införde begreppet traumatisk neuros kort efter att den första järnvägen byggdes i slutet av 1800-talet, då många människor drabbats av våldsamma järnvägsolyckor. Många av dessa uppvisade gåtfulla symtom som läkarna kallade ”railway spine”, sågs först som en fysisk reaktion. Men snart började man i stället koppla syndromen till psyket.

Exakt samma sak hände under första världskriget, ett krig som hade mer tekniskt avancerade vapen än tidigare krig, med högre kapacitet att skada och döda människor. Tusentals och åter tusentals soldater återvände från kriget med en form av gåtfulla lidanden – skakningar, dövhet, stumhet, okontrollerad gråt, våldsamma aggressionsutbrott, hallucinationer. Till en början förstods syndromen som en fysisk reaktion på fallande bomber och granater, för att senare börja tolkas som en form av psykiskt lidande, som chockreaktioner i behov av psykiatrisk behandling.

Freud menade att dessa människor erfarit en fara de inte kunnat förbereda sig på, och därför blivit traumatiserade. Den tyska filosofen Walter Benjamin lånade därefter Freuds teori om chock när han utvecklade sina egna tankegångar om hur det moderna massamhällets chocker gör människor oförmögna att ta in nya erfarenheter och integrera dessa till en meningsfull del av sina liv.

Tinder är på samma sätt som järnvägen och första världskriget en teknologi som utsätter människor för ett konstant tillstånd av chock, som inte går att försvara sig mot. Detta eftersom alla, även de som inte har Tinder, känner till dess existens och indirekt påverkas av det desorganiserade anknytningsmönster det bidrar till att skapa. 

Catherine Malabou menar att psykoanalytikern Sigmund Freuds traumabegrepp inte är tillräckligt för att förstå den form av trauman många människor i dag erfar. Delvis för att trauma för många snarare är ett permanent tillstånd och en livsstil än en engångsföreteelse. Malabou exemplifierar med de som lever i krigsdrabbade länder, och inte har någonstans att dra sig undan från sin traumatiska erfarenhet. De hemsöks inte bara av traumat utan lever kvar i det.

Jag menar med detta inte att förringa de svårare trauman som människor drabbas av. Det finns naturligtvis en stor skillnad mellan att bli avfärdad på Tinder och av flykt från krig. Men det emotionellt desorienterade, oroliga och katastrofberedda tillstånd människor i dag måste ha för att överleva på en dejtningsmarknad som bär hotet om att bli ”ghostad” eller kyligt behandlad av någon som samtidigt säger sig vilja ha en relation med en, liknar på flera sätt Žižeks och Malabous posttraumatiska tillstånd.