Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 16:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/it-must-be-heaven-en-sjalvgod-parodi/

Filmrecensioner

”It must be heaven” en självgod parodi

Elia Suleiman i ”It must be heaven”.
Elia Suleiman i ”It must be heaven”. Foto: Pallas film

Elia Suleimans fyller sin nya komedi med iakttagelser från vår ”stolliga” värld. ”It must be heaven” är egensinnig och har fina bilder, men är alldeles för självbelåten och platt för att karikatyrerna ska bli riktigt träffande.

Den palestinska filmregissören Elia Suleiman, känd för ”Gudomligt ingripande” (2002), spelar själv huvudrollen i ”It must be heaven”. Han är vår stumma ciceron på en mini-världsturné. Med halmhatt på nacken, händerna på ryggen, och glasögon som ger ett ugglelikt utseende, studerar han människorna under en resa från hemmet i Palestina till Paris–New York och hem igen.

Det är fina bilder. Tunisiern Sofian El Fani, mest känd för ”Blå är den varmaste färgen” (2013), har fotograferat. Suleiman sitter på uteserveringar eller kikar ut från sitt hotellrumsfönster. Oftast är han precis mitt i bilderna, på ett sätt som ger en lite naiv ton. Han är en sorts Candide, eller Jacques Tatis monsieur Hulot, ute i stora världen. Halmhatten ska kanske anknyta till stumfilmskomedi. Harold Lloyd, som dinglade från en klockvisare i ”Upp genom luften” (1923), hade halmhatt som en del av signaturen.

Filmen är dedicerad till Palestina. Ja, Palestinas sak syns. Fast mest ute i kanterna. Den pressas dit av elefanten i rummet, Elia Suleimans självbelåtenhet.

Storögd iakttar regissören Suleiman vår stolliga värld. Den tycks mest till för att Suleiman ska få skrocka åt hur fånig den är.

Fina bilder är det gott om i ”It must be heaven”.
Fina bilder är det gott om i ”It must be heaven”. Foto: Pallas film

”It must be heaven” är omväxlande kryptisk och övertydlig. Hemma har palestiniern Suleiman en framfusig granne som mer eller mindre tar över regissörens stora citronträd. Grannen plockar och anser att han kan sköta trädet bättre.

En ironisk bild av Palestinas granne Israel? Möjligen. Om man får tänka efter. Men det är upplagt med sådant fokus på Suleiman, som komiskt spanar från sin terrass, att det först bara framstår som ett stycke absurdism.

USA-kritiken, å andra sidan, är på pekboksnivå. Amerikanerna ses i en sekvens bära med sina älskade tunga vapen överallt, även på shoppingturen. En taxichaufför blir till sig av att ha en palestinier i baksätet och börjar hojta om hur han minns ”Karafat”, fast den legendariska PLO-ledaren hette Arafat. Skådespelaren Gael García Bernal kallar Suleiman sin vän, men har inte orkat lära sig titeln på filmen han ska hjälpa Suleiman att få gjord. Ingen bryr sig på allvar om en enkel palestinier.

Som karikatyr av USA och showbusiness är det platt.

”It must be heaven” är egen, och den har viss charm. Men när Elia Suleiman plockar enkla poänger slår det tillbaka på honom själv. I stället för det Suleiman vill lyfta, hakar man upp sig på denna filmregissör, som tycks ha så höga tankar om sig själv, och ganska låga om publiken.

Se mer. Tre andra filmer om Mellanösternkonflikten: ”Paradise now” (2005), ”Citronlunden” (2008), ”Förolämpningen” (2017).

Läs fler filmrecensioner i DN