Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Debatten om faktagranskningen är som ett gammalt gift par

Ibland är debatten som ett gammalt gift par. Det påstås att det är om något aktuellt och brännande man träter, men för alla som lyssnar är det uppenbart att det är samma konflikt som tusenden gånger förr.  

Journalister är inga sanningskommissarier, skriver Håkan Boström i Expressen. Han är en av flera debattörer från höger som nyligen tagit till pennan för att varna för ett Vinnovafinansierat samarbetsprojekt där SVT, SR, Bonnier, NTM och Schibsted Sverige samarbetar. Den centrala kritiken har framgått tydligt och klart: ”Jakten på ’falska nyheter’ riskerar leda till nätcensur”, skriver Sakine Madon på Mittmedia, ”Kampen mot falska nyheter börjar likna censur”, ekar Liberala nyhetsbyråns Karin Pihl

Båda tar de sin utgångspunkt i de franska och tyska tongångarna om att kunna bestraffa spridningen av felaktigheter på internet, och glider snabbt över till att varna för att Vinnovaprojektet innebär samma risk för yttrandefrihetsinskränkning även i Sverige. ”Abortmotstånd måste vara en tolererad åsikt i en liberal demokrati”, skriver Pihl. 

De har givetvis helt rätt i att varna för vad som händer i Europa. Att Macron, Merkel och även italienska inrikesministern Marco Minniti, som nyligen presenterade en portal där medborgarna kan rapportera ”fake news” direkt till polisen, börjar mumla om statliga insatser i informationsspridningen är ingenting annat än oroande. I princip först med att göra denna poäng har de faktagranskande journalisterna varit. I Italien är journalisterna extremt skeptiska till den nya polishemsidan. 

Redan i mars, när Sydsvenskan intervjuade tyska journalister, var flera av dem kritiska till utvecklingen av den juridiska synen på problemet i landet. När Alexios Mantzarlis, chef för fact-checkernätverket IFCN, deltog i ett toppmöte med EU om felaktigheter på internet nyligen hade han med sig några punkter som arbetats fram av flera dussin faktagranskare internationellt. 

Att definiera vad problemet som brukar kallas ”falska nyheter” är innan man tar fram åtgärder mot det var en punkt många höll med om, men mest konsensus rådde det kring uppmaningen till EU-länderna att ”till varje pris undvika att censurera information”.  

Efter att ha instämt i denna kritik vänder alltså Boström, Madon och Pihl blicken mot Sverige och hittar ett Vinnovafinansierat forskningsprojekt, och trots att vi än så länge vet ytterst lite om vad det går ut på är det kanske helt enkelt för oemotståndligt att dra en parallell. De statliga pengarna går enligt redaktionerna som fått dem till utveckling av verktyg för att underlätta faktagranskning och redaktörskap på nätet, men för debattörerna är det ett likvärdigt tecken på censur i vardande. 

Jag kan förstå högertrion. Att staten ger pengar direkt till journalistiken innebär alltid, som jag skrivit, en risk för politisk skuggning. Vinnovaprojektet hade nog kunnat lära ett och annat av de faktagranskande journalisternas syn på transparens, och många försök att förklara sig har haltat. 

I SVT Opinion ger SVT:s programdirektör Jan Helin en märklig definition av det hopplösa begreppet ”fake news” som visar att han knappast kan ha lyssnat på hur de faktagranskande journalisterna själva ser på uttrycket. Men till viss del känns detta också bara som att se ens hjärtefråga kålsupifieras. 

Än så länge vet vi som sagt inte riktigt vad redaktionerna gör med Vinnovas pengar, men ändå ska Sakine Madon ha ett tecken på att det är något dåligt, så hon klipper ett citat från ett annat sammanhang ur en orelaterad intervju med Hanna Stjärne

Boström riktar i princip ordagrant samma platta kritik mot Vinnova som mot Demokratiutredningens förslag om att ha mer källkritik i skolan: det är bara den rådande ordningens självförsvar. Ingen av dem förklarar egentligen den koppling mellan Vinnovapengar och nätcensur de själva så tvärsäkert ser. Den kanske finns där, vad vet jag, men utpekad är den då inte. För att tala klarspråk: varför lyssnar inte folk på de vars sysselsättning de debatterar? 

Jag själv vet ingenting om Vinnovaprojektet. Och trots att Viralgranskaren i princip har varit synonym med faktagranskande journalistik på nätet har dess redaktör Åsa Larsson inte hört ett ljud från de inblandade. Från andra hållet kommer kritik mot den faktagranskande journalistiken som avslöjar att kritikerna knappast kan ha besvärat sig med att undersöka praktikernas ambitioner. 

”De som nu vill öka kontrollen över informationen förefaller, tvärtemot vad de säger, tycka att vi har fått för mycket demokrati”, skriver Boström i Expressen som om inte den grundläggande motivationen för varenda faktagranskande journalist i världen är att dess medborgare fullt ut ska kunna utnyttja sin yttrande- och åsiktsfrihet. 

Debatten ska vidare och vi med den. Den faktagranskande journalistiken är långt från perfekt, särskilt inte i ett land där den bedrivits av inalles en (1) heltidstjänst de senaste åren. Det finns viktiga frågor att utreda, bland annat om vilka frågor man kan faktagranska och hur man kan få till en dialog även med sådana som inte håller med en. Men för att kritik ska bli konstruktiv måste den vara insatt. Jag ser fram mot den dag då det engagemang Helin, Boström, Pihl och Madon har visat i debatten hittills läggs på att avhandla faktagranskningen som den faktiskt ser ut. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.