Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jack-werner-debatten-om-humanioran-har-blivit-obehagligt-hatsk/

Kultur

Jack Werner: Debatten om humanioran har blivit obehagligt hätsk

Debatten om huruvida humanioran blivit den högre utbildningens trojanska PK-häst kan jag, som inte ens har ett gymnasiebetyg, inte gärna bidra till, men det syns att den blivit obehagligt hätsk, skriver Jack Werner. 

Johan Hakelius har läst min bok. Det tror jag åtminstone: 2018, när den kom ut, kallade han den ”årets svenska bok om journalistik”. Boken heter ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” och handlar om vår tids vandringssägner, propaganda, missförstånd och bluffmakande, kanske i grunden om osanningens självbevarelsedrift. Till exempel skriver jag om den efterhängsna mänskliga tendensen att reducera ideologiska fiender till dess dummaste representant. Ogillar man en politisk, social eller etnisk grupp gormar man gärna högt om dess korkade, brottsliga eller klandervärda medlemmar, trots att de nästan aldrig utgör gruppens majoritet. Just den biten i boken vet jag emellertid inte om Hakelius faktiskt läste. 

”Är all utbildning av godo?”, frågar han sig i Expressen. Han är en rutinerad spanare och presenterar tre exempel på hur humanioran perverterats och blivit ”förbannat bisarr”. Kanske är han lite väl rutinerad, för den som tittar närmare på exemplen finner fall av försoffning. Det ena han kallar en ”vetenskaplig artikel” är en text i Ord & Bild som väl snarast liknar ett kulturreportage, och det andra en kandidatuppsats från 2008. Och nog är väl spaningens charm att den inte idisslar gamla käpphästar, men över forskarnätverket ”VitKrit”, om dekolonialitet inom humaniora och konst, har faktiskt Hakelius redan ondgjort sig i åtminstone en text. Kanske inte det hållfastaste bygget Ingvar Storm sett.

Debatten om huruvida humanioran blivit den högre utbildningens trojanska PK-häst kan jag, som inte ens har ett gymnasiebetyg, inte gärna bidra till, men det syns att den blivit obehagligt hätsk. Kritiska debattartiklar ska naturligtvis alltid vara välkomna, men däremot inte bombattrapper på dörrhandtag och hot i mejlinkorgen. Genusforskare vågar inte uttala sig offentligt, rapporterar SVT. Att Hakelius kritik riktas mot samma mål betyder inte att han ska klandras för hoten, men en konflikts dynamik drabbar alla inblandade. Hårdare tongångar leder till större inomgruppslig lojalitet på vardera sida, vilket i sin tur ökar avståndet sidorna emellan allt mer. Det är inte längre verkliga människor man kritiserar, utan istället ens egen nidbild av dem. 

Att Hakelius – som han understryker i Expressen – inte gillar så kallad miffoteori, studierna av vilka av människans behovsstöd som anses normala och vilka som anses avvikande, är ingen överraskning. 2012 sändes SVT-realityserien ”Mot alla odds” om tio personer med funktionsnedsättningar som klarade av fantastiska strapatser, och då argumenterade han i Affärsvärlden för att den var en freak show: ”Alla vet förstås, innerst inne, att det här är motsvarigheten till att visa upp skäggiga damen, elefantmannen eller kvinnan utan underkropp.” Så kan man se på det, men det går också att se serien som miffoteori i praktiken: ett omvänt perspektiv på vilka förutsättningar vi tar oss an livet med. Allt beror på i vilken skyttegrav man i åratal borrat sig allt djupare.

Som alla andra forskningsfält kan nog humanioran bli väl inåtblickande, och jag hoppas att vetenskapens inbyggda självkritik är vaken även där. Johan Hakelius rallarsvingar, som i en välmående debatt utgör välkomna inslag, är i det havererade samtalsklimatet kring humanioran mest frustrerande. Framför allt är de exempel på det Ida Ölmedal kallar ”förfanismer”, inrepeterade karikatyrer av en upplevd fiende som ju längrebort de kommer från sina original, desto mer betryggande blir som bevis för deras ondska eller dumhet. Polariseringens snuttefiltar. Jag var inte först med att skriva om dem i min bok 2018, men om Johan Hakelius ändå läste den då är det ju synd om han bara valde att minnas de stycken som förstärkte hans världsbild. Ja, dess titel är Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. Men på baksidan står något annat, minst lika viktigt: ”...Och det gör du också”.

Läs fler krönikor av Jack Werner