Maria Protsenko ritade en karta för hand medan unga soldater hängde över hennes axel. När civilförsvaret på förmiddagen lördagen den 26 april 1986 hade knackat på hos den 40-åriga chefsarkitekten var det för att be henne om kartor över staden hon utformat, Pripjat, och dess vidhängande kärnkraftverk, Tjernobyl. Hon hade för ett ögonblick blivit rådvill: en karta hade hon, men ingen kopiator. 

I Sovjet hade kopiatorerna bekämpats sedan de uppfanns. I boken ”The Red Web” (2015) berättas om Vladimir Fridkin, ingenjören som på 50-talet uppfann socialistdiktaturens första exemplar. 1957 uppsöktes Fridkin av en trevlig kvinna från KGB, som berättade att den skulle beslagtas. ”Människor kan kopiera förbjudet material.” Kopiatorn slogs i spillror, och det enda som klarade sig var en skiva spegelglas som sattes upp på damtoaletten på institutet där Fridkin arbetade. 

Trettio år senare kvarstod statens fruktan för de censurtrotsande kopiatorerna. Alltså visste inte Maria Protsenko omedelbart hur hon skulle hjälpa de stressade soldaterna, som timmarna efter explosionen i Tjernobyls fjärde reaktor fått i uppdrag att mäta hur hög strålningen var i stadens olika områden. Men Protsenko var inte typen som stod handfallen. Hon slog sig helt sonika ned och började rita en karta åt dem för hand. Det var ändå gator, hus och alléer som hon själv varit utformat, i den växande stad som byggts för att husera kärnkraftverket Tjernobyls anställda. 

Protsenkos arbete präglades av en estetisk känsla som lågmält protesterade mot de sovjetiska designbojorna av standardisering och serietillverkning. Natten då Tjernobyls reaktor fyra sprängdes sov hon gott i tron att morgondagens arbete skulle gå ut på att diskutera Pripjats nya sjätte distrikt, som skulle byggas för att rymma de anställda i det planerade nya kraftverket Tjernobyl 2. När hon vaknade stod en blå ljuspelare som ett blåglödgat svärd upp i skyn ovanför Tjernobyls uppbrutna tak, skapad av joniserad luft ovanför den vidöppna reaktorn, och en ny tid randades.

Den dramatiska brytpunkten skildras grått och gripande i HBO:s nya serie ”Chernobyl”, regisserad av Johan Renck och med bland andra Stellan Skarsgård framför kameran. Den kritikerhyllade serien har kommit ut med hittills två av fem avsnitt, och är nog så verklighetstrogen en påkostad satsning till serie baserad på verkliga händelser kan bli. Men det finns störningsmoment, tycker jag. Köttsåren som de bestrålade brandmännen ådrar sig. Att en effektsökande bolmande svart rök pumpar ut ur reaktorn, när det egentligen bara steg en förrädiskt tunn och mjuk vit dimma ur den. 

DN:s recension av ”Chernobyl” finns här. 

Och så att Maria Protsenko inte nämns. Jag lär känna henne i den nyutkomna boken ”Midnight in Chernobyl”, skriven av Adam Higginbotham, ett monstruöst kraftprov till reportage som består till 70 procent av berättelse och 30 procent av noter och litteraturförteckning. Higginbothams bok är lika delar en beskrivning av den fasadfixerade och arroganta stat som kunde föda en tickande bomb som Tjernobyl och det skeende då verket sprängdes och dess följder, och Protsenko är avgjort en av bokens mest fascinerande karaktärer.

Hon hade oddsen emot sig, kan man säga. Hon föddes vid gränsen till Kina av sino-ryska föräldrar och såg diktaturens grymhet på nära håll, först då hennes farfar försvann i Stalins Gulag, sedan när hennes båda bröder som förvägrats läkarbesök dog i difteri, och sist när hennes bedrövade pappa försjönk i ett opiumberoende och hennes mamma tog henne och flydde till Kazakstan. På grund av hennes kinesiska ursprung fick hon aldrig partimedlemskap, men ändå lyckades hon klättra och blev Pripjats chefsarkitekt. Efter olyckan trodde hon in i det sista att evakueringen av staden hon byggt bara var temporär. Längre än någon annan brydde hon sig om, ja, älskade, den plats som redan dött.

I ”Chernobyl” på HBO är kärnfysikern Ulana Khomyuk, en påhittad representant för alla de forskare som försökte förstå och övertyga den tröga staten om de institutionella bristerna som låg bakom olyckan, en av relativt få framträdande kvinnor. Det är synd att HBO missade eller ratade Maria Protsenko, en envis visionär som kämpade i det dolda. I ”Midnight in Chernobyl” visar hon Higginbotham en bok från Pripjat, och säger att den fortfarande luktar ozon. Higginbotham känner inte doften, och då blåser hon ännu radioaktivt damm av den så han får det i näsan och halsen. Sedan flinar hon mot den upprörda Higginbotham: ”Om det var farligt hade jag väl inte tagit med den.” Sådana människor vill jag se på tv.

 

Läs fler texter av Jack Werner här.  Till exempel: Därför har Facebook blivit tråkigare.