Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 19:58 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jack-werner-fejkstoryn-om-lucia-cole-visar-hur-modern-kallkritik-fungerar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Fejkstoryn om Lucia Cole visar hur modern källkritik fungerar

Lucia Coles skivomslag.
Lucia Coles skivomslag. Foto: Spotify

Hur väcker man lusten för källkritik bland yngre internetanvändare? Inte genom att vara ett starkt, traditionellt varumärke, utan genom att väcka deras lust att ta reda på sanningen. 

Jag kommer nog aldrig glömma Lucia Cole, och det är inte särskilt konstigt. Det är en tragisk ironi att det ofta är de påhittade personerna man stöter på som är mest minnesvärda. Såväl inom litteratur, film och teater som på nätet: kattfiskarna, människorna som bygger upp komplexa och övertygande fiktiva personligheter på sociala medier, är här för att stanna. Begränsade av verklighetens tyngdlagar harvar vi själva runt i våra svettiga t-shirts och med obetalda räkningar, vi dödligt verkliga, medan de påhittade öden vi följer aldrig behöver gå på toaletten eller rulla tummarna om det inte är för att just det gör deras story ännu bättre. 

Lucia Cole var en av dem, en lovande ung sångerska som just gett ut sin första skiva och börjat ge intervjuer till musikbloggar. Hennes digra artikel på Wikipedia och tiotusentals följare på Twitter och Instagram borgade för framgång. Men så fattade några musikintresserade 19-åringar misstankar. Cole hade skrivit om ett samarbete hon skulle göra med Ariana Grande, och tonåringarna frågade sig varför superstjärnan Grande skulle förunna en så okänd sångerska en trampolin till kändisskapet. Efterforskningarna som följde är värda att studera, i en tid då alla undrar hur källkritik kan göras mer attraktivt.

Ungdomarna reagerade på Coles uttalande eftersom de hade förkunskaper om musikscenen de var intresserade av och följde, och när de undersökte Cole närmare hade de lokalkännedomen om nätet som krävdes för att känna igen varningstecknen, bland annat en närmast självbiografiskt skriven Wikipediaartikel. Sist men inte minst hade de förmågan att göra den research som krävdes för att kunna slå fast det utom allt tvivel att Cole var påhittad. Jag har tagit upp fallet Cole i flera sammanhang och brukar nämna det på föreläsningar, eftersom det åskådliggör förutsättningarna ett gäng tonåringar måste ha för att kunna och vilja genomföra en framgångsrik och lustfylld kritisk granskning. 

Lucia Cole på Spotify.
Lucia Cole på Spotify. Foto: Spotify

I veckan kom en studie vars resultat har tolkats som nedslående för den som är intresserad av utövandet av källkritik på sociala medier, men som kan ses i ett positivt ljus utifrån resonemanget ovan. På UC Davis lät man nästan 3 500 svarande bedöma en serie falska bilder, utformade som skärmdumpar från sociala medier-flödet eller nyheterna. Det var förfalskade fotografier delade på bland annat New York Times, Bill Gates eller helt okända Mark Smiths Facebooksidor, med olika mängder gillamarkeringar och delningar, för att på så vis ta reda på i vilken utsträckning källans trovärdighet och gruppdynamiken i mängden interaktioner påverkade människor. Men det visade sig att det var en helt annan kompetens som var avgörande för att kunna avslöja bluffarna.

”Ingenting betydde något, varken källans trovärdighet, vilken mediekanal de tittade på, inte vem i deras flöde som gått i god för det eller vad massan hade tyckt. Ingenting”, skrev Cuihua Cindy Shen som varit med och genomfört studien och fortsatte: ”Det som verkligen betydde något var människors färdigheter på nätet och inom fotografi och deras befintliga åsikter om frågorna bilderna handlade om.” 

Det vill säga, gammalt gott fokus på vem som sade något var inte till någon hjälp. Det som var till nytta var om man hade hängt mycket på nätet och sociala medier, kunde lite om bildmanipulation och såg en möjlighet att få en åsikt bekräftad. För den som råkar heta, tja, till exempel Dagens Nyheter, är detta givetvis besvärande: namnets tyngd verkar inte spela någon större roll om man vill bli trodd. För den som är intresserad av hur källkritik kan göras roligt är det dock mindre becksvart.

Tonåringarna som utredde fallet Lucia Cole tänkte, och det vågar jag nog lova, inte en enda gång under processen då de följde spåren och granskade detaljerna att det var dammig gammal källkritik de ägnade sig åt. Snarare identifierade de storyn som av stort värde för sin egen omgivning och sitt eget nätverk, och kände sig bemäktigade och självsäkra nog att själva ta reda på sanningen. De gav sig ut på en spännande detektivjakt och kom ut på andra sidan som hjältar. 

Nog är det bekymmersamt att vi inte verkar bry oss om vem det är som säger något på nätet. Men för en generation som kan internet och har fejkat bilder sedan barnsben verkar det bara vara lust som krävs för att kunna bli de bästa källgranskarna. Kan du väcka den?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.