Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Överdoseringen av dåliga nyheter gör oss rädda

Other: Isabell Höjman/TT

Pushnotiser i våra smarta mobiler är en effektiv kanal för nyhetsförmedling. Men när de används oansvarigt bygger de bara upp rädsla hos publiken. 

För en tid sedan kom jag på mig själv med att känna något så ovanligt som ett lågmält lugn. En djupt liggande inre knut tycktes ha lösts upp och försvunnit, gjort mina steg lite lättare och tankar mindre dystra. Förklaringen kom när jag vid ett tillfälle satt med min nyinköpta telefon, som tack vare Apples synktjänst innehöll samma appar som min förra, och öppnade en nyhetsapp. ”Tillåt pushnotiser från denna app?”, frågade telefonen då och det var som ett slag i ansiktet: anledningen att jag varit mindre stressad än vanligt var att jag inte aktiverat nyhetsapparnas pushnotiser. 

För dig som valt bort de smarta telefonerna är en pushnotis det sms-liknande meddelande som en app kan skicka telefonens ägare närhelst något viktigt finns att berätta. Medieföretag använder givetvis dessa för nyhetsförmedling, och som ett sådant verktyg är dess direkthet svårslagen: med en vibration i fickan och en liten signal kan journalisten för första gången någonsin fysiskt påkalla din uppmärksamhet – flash! – som om en liten tidningspojke gick fram till dig, knackade dig på axeln och berättade om senaste nytt. De små meddelandena utgör en unik möjlighet för journalistiken att nå sina läsare. Insikten att jag hade mått bättre när jag slapp dem gjorde mig så ledsen.

New York Times publicerade i januari ett imponerande reportage där de återbesökte det omvälvande året 1968, och deras smarta trick var att de spelade upp det i just pushnotiser. När de rullade fram på skärmen började min puls skena, 50 år i efterhand: ”Nordvietnameser med sovjetiska stridsvagnar har anfallit en amerikansk bas.” ”Martin Luther King Jr. mördad i Memphis av vit pistolman.” ”Hundratusentals franska studenter och arbetare i demonstrationer.” 

Så potent är stresskopplingen i pushnotisen att jag börjar kippa efter andan inför halvsekelgamla händelser. Det är många som i dag nostalgiskt blickar tillbaka till ett drömskt Folkhemssverige där allt var lugnt och fint, men nog hade även den tidens svenskar trott apokalypsen stundade om deras fickor plingade varje gång världen drabbades av en motgång.

Nu låter det som att jag argumenterar mot en teknik som gör oss mer informerade om vår omvärld, och det vill jag inte: snarare vill jag föreslå ett mer genomtänkt och holistiskt användande. Det har inte forskats mycket på pushnotiserna, men tidiga undersökningar visar att de tenderar vara journalistiskt mer slarviga och skapar rädsla hos mottagaren. 

Till sin natur innehåller de allt som oftast dåliga nyheter, publiceras tidigt i ett skeende där vi ännu inte vet riktigt vad som har hänt och använder rubriker snarare än sammanfattningar: formuleringar som skrämmer och hotar. För den som inte har tid eller möjlighet att klicka upp artikeln för att få hela bilden blir de den bestående eftersmaken. Dessutom är de för mediekritikern näst intill omöjliga att granska, eftersom de försvinner och inte lagras efter att de publiceras. Det är journalistikens motsvarighet till att smälla en ballong bakom din rygg.

Den svenska journalistkåren är av goda skäl allergisk mot att publicera goda nyheter för sakens skull. Det är nyhetsvärde som ska avgöra, inte någon sorts godtycklig lust att trösta och betrygga. Men i dag använder vi ett kraftfullt verktyg på ett oansvarigt sätt, som inte sällan skrämmer snarare än förklarar och blåser upp i stället för att kontextualisera. Kanske skulle färre, men mer genomtänkta och sammanfattande pushnotiser, vara en väg framåt? Kanske matchat med pushnotiser som faktiskt också innehåller nyheter om konstruktiva vägar framåt? Och helt oavsett vad det blir av dem framöver är det faktiskt helt oacceptabelt att inte ett enda mediehus, mig veterligt, tillhandahåller ett arkiv av sina publicerade pushnotiser någonstans där utomstående kritiska ögon kan gå igenom dem. 

Jag förutsätter att svenska publicister är för en bred och genomlysande mediekritik. Inte på något annat område hade det accepterats att deras publiceringar – de som står i centrum för mediekritiken – går upp i rök när de gjort sitt.

Jag har i dag en telefon där bara en enda redaktions pushnotiser får spelrum, för mer än så tycks bryta ner snarare än bygga upp mig. Det är deprimerande att ett verktyg som mer än kanske något annat kan föra ihop journalistik med läsare lämnar en med sådana baksmällor.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.