Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Vill du vara en länk i en kedja av förakt?

Problemet är inte märkliga artiklar på klicksugna sajter, utan att vi som tycker till om saker, antingen privat eller som anställda tyckonomer, hoppar på dem för snabbt och därmed blir en del av den ständigt uppskruvade opinionsfreakshowen, skriver DN:s krönikör Jack Werner. 

Det gäller att kunna skilja på sjukdom och symptom. Jag ska vara ärlig: det misslyckades jag med först, när jag ryggradsreagerade med frustration över GT:s artikel om vingummina. ”Pappa Joachims ilska mot godiset i butiken” var rubriken, och den handlade om hur en 40-åring chockades av att det stod vodka och whisky på de lösgodisar hans barn plockade. ”Jag tog upp fler vingummin som det stod andra spritsorter på. Det är inte okej” sade Joachim till GT och fortsatte: ”Vår fyraåring har precis börjat bokstavera ord själv, det hade kunnat sluta olyckligt.” Jag gnisslade tänder. Kvällspressen hade gjort det igen.

Mönstret jag tyckte mig se kunde sammanfattas som en opinionsfreakshow. En kedja börjar i en dum idé hos någon av världens sju miljarder människor, en alldeles för drastisk och överdriven reaktion på en fjäder i samhället. En reaktion på att en skola beskrivit veckans meny med vänskapliga blinkningar till samtidens identitetspolitiska debatter, till exempel, eller att en hamburgarkedja aprilskämtat en dag för tidigt

Kedjan fortsätter till en redaktion, som oftast via sociala medier snappar upp fjädern och beskriver den i en publicering som en kyckling, varpå kedjan slutar hos den andra politiska sidan som i sin tur ser en fullfjädrad höna. 

Individen som i början av kedjan bara var en av miljontals människor med lite konstiga idéer har plötsligt blivit en representant och ett belägg för det dystopiska samhälle man har utsett till väderkvarn à jour. 

Det är i detta skede vi brukar höra replikerna vi lärt oss utantill vid det här laget, suckarna över lättkränktheten. Klagovisor över samtiden, över hela ”det gnällbälte som breder ut sig från Facebook till Twitter, med den typiska blandningen av översitteri och känslopjunk”. 

Det sistnämnda citatet är Johan Hakelius, saxat ur en krönika av Andrev Walden från i höstas som i ämnesval tangerar denna. Walden skriver om hur Hakelius med flera tagit fasta på en kvällstidnings- och SVT-soppa kokad på tre kirurgiskt utvalda kritiska kommentarer bland de hundratals som inkom på en bild av Thomas Bodström iklädd en fjäderskrud. De tre kritiska kommentarerna blev snabbt en berättelse om en hel samtid av stelbent politisk korrekthet.  ”Men sanningen är ju att nästan ingen – varken i gnällbältet på sociala medier eller ens i Stockholms kusliga innerstad – brydde sig om Bodströms fjäderskrud”, skriver Walden och fortsätter i en formulering som sätter fingret på smärtpunkten: ”Polariseringen drivs till stor del av att vi tyckonomer letar upp lågt hängande frukt i debattens utkanter och trampar sönder den inför våra allierade.”

Det är det, och inte artikeln om Joachim och vingummina, som jag först ytligt trodde, som är sjukdomen. Artikeln är symptomet, uttryckt i en fingerfärdigt målgruppsanpassad historia berättad av en redaktion som alltid varit sin samtids febertermometer.   

Kanske är det så det måste vara. Kanske är denna definition av ”lågt” i konceptet högt och lågt, som ju kvällstidningarna med stor stolthet genom decennierna utmejslat till perfektion, den enda rätta: något säger det ju att även public service allt oftare hoppar på dessa tåg. 

Kanske är mina klagomål snart lika daterade som den artikel från 2002 års Aftonbladet jag nyss läste, där Dan Panas ondgör sig över dokusåpornas mobbningsteve. ”Doku-förnedringen måste vara skapad av tv för att vara kommersiellt gångbar och socialt acceptabel. Och ’offren’ måste - åtminstone skenbart - vara med på noterna”, skriver Panas där och ekar min egen beskrivning av opinionsfreakshowen. 

Kanske är det jag som är fel ute. Men det är väl rimligt att åtminstone diskutera det, innan vi skriver facit?

För processen är så smärtsamt tydlig. Vi stirrar oss blinda under motståndarsidans bälte, genom att strunta i vad deras bästa argument är och istället utropa något korkat infall – lika oklart, godtyckligt och obetydligt vilket – som dess främsta representant. Istället för att utmana och problematisera denna fördummande tendens spär medierna på den, genom att sondmata oss med lättavfärdade flugor vi kan kalla lättkränkta. 

Det är mördande logiskt – jag måste själv bita mig i tungan för att inte skriva någon spetsfundighet om hur fånigt det är att tro att vingummin ska bli en fyraårings inkörsport till fördärvet. Givetvis spelar vi med, delar GT:s artikel med en sardonisk kommentar, ka-ching. Alla blir proppmätta. Ingen blir smartare. 

Kanske måste det vara så, så länge journalistikens kretslopp ser ut som det gör. Men då ska vi i alla fall veta att vi själva är länken som får kedjan att hålla ihop.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.