Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-07-16 12:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jacob-forssmed-darfor-maste-vi-sluta-blunda-for-den-svenska-ensamheten/

Kultur

Jacob Forssmed: Därför måste vi sluta blunda för den svenska ensamheten

Foto: Thomas Karlsson

Har den svenska statsindividualismen gjort att vi inte ser ensamheten bland både unga och gamla? I dag är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor som rökning för att dö i förtid. Varje regering – oavsett färg – måste erkänna ensamheten som samhällsproblem, skriver politikern Jacob Forssmed. 

Rätta artikel

Mycket i det tysta tunnas gemenskaper och relationer ut och i dess frånvaro äter sig den ofrivilliga ensamheten in i vårt samhälle. Ur tystnaden kring detta samhällsproblem ropar statistiken ut sina siffror: Över en miljon människor i Sverige saknar en nära vän.

”När du går över floden går du ensam” sägs det om döden i den gamla sången. Men våra begravningar ger en bild av att också allt fler lever i ensamhet. Antalet deltagare på en begravningsgudstjänst har minskat från i snitt 49 personer 1990 till 24 närvarande 2016. Allt fler begravs också helt utan ceremoni – utan en enda vän eller anhörig närvarande. Sådana begravningar är ett av våra senaste nyord: ”direktare”. På bara tio år har andelen som begravs så nära nog tredubblats. Och i Stockholm sker nästan var tionde begravning på detta sätt, enligt siffror från Sveriges Begravningsbyråer. 

Vad säger det att det finns fler färger att välja för kistan, fler symboler till dödsannonsen och fler sätt att utforma ceremonin än någonsin, men allt färre som anser sig berörda?

I samtalet om vad som kännetecknar vår tid talas det ofta om det som omger oss – som information – men mindre om vilka vi har blivit. Har ensamhetens olika uttryck gjort att vi, mitt i våra moderna samhällen, i allt högre grad hamnat i konflikt med de gemenskapsvarelser vi är?

För utan sociala relationer är det svårt att finnas till.

I Västeuropa förs nu breda diskussioner också om vilka politiska initiativ som kan tas för att motverka ensamheten. I Storbritannien har regeringen till och med inrättat en minister mot ensamhet. 

Men var har vi den breda politiska diskussionen – ja, diskussionen över huvud taget – om ensamhetens konsekvenser i Sverige? Här, där överideologin har varit att det offentliga ska lösgöra oss från våra band till varandra och göra oss till fria individer (om än närmast oändligt beroende av det offentliga). 

Har denna så kallade statsindividualism – omhuldad från vänster till höger – vilken överbetonat individens oberoende och det offentligas roll för denna, kommit att begränsa synfältet så att vi inte sett det som sker rakt framför oss? 

En gemensamt finansierad välfärd för den som är sjuk eller skör är en självklarhet. Men det är något annat än att med offentliga insatser söka ersätta sörjandet för varandra i syfte att reducera förlitandet på sin nära omgivning till ett minimum. Konsekvensen blir värre ensamhet (och större utsatthet när den offentliga välfärden sviktar).

Det är också uppenbart att vi haft en alltför snäv syn på människan när vi utformat reformer. Människans fysiska behov har dominerat i förhållande till de sociala, själsliga och andliga. Detta har medfört att vi sällan vägt in hur politiska beslut påverkat relationer och mellanmänsklig gemenskap. Ensamhetens problem har haft uppenbart svårt att få genomslag i policy.

Forskning visar: Ensamhet är ett större hot mot folkhälsan än rökning

Nu ökar kunskapen om ensamhetens effekter på vår fysiska hälsa, men inte ens när rönen om sambanden mellan ensamhet och ohälsa blivit överväldigande har förhållningssättet ändrats i grunden: det själsliga får man sköta själv.

Alldeles oavsett måste vi nu sluta blunda för ensamheten. Jag menar att vårt samhälle på flera områden kan se stora, och potentiellt förödande, konsekvenser av isolering och ensamhet.  

Amerikanska forskare visade 2010 i en stor metastudie hur ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning. Forskning vid Karolinska institutet visar att ensamhet är direkt kopplat till hjärnans smärtcentrum. Våra kognitiva förmågor kan påverkas redan vid en förväntan om framtida ensamhet. 

Professorn i palliativ medicin Peter Strang, har därtill beskrivit hur ensamheten innebär en kronisk stress som sliter på kroppen och immunförsvaret. Kroppens kärl drar rent fysiskt ihop sig i sitt försvar mot denna stress och ökad risk för kärlkramp, hjärtinfarkt och stroke följer i dess spår.

Vi måste nu sluta blunda för ensamheten. Jag menar att vårt samhälle på flera områden kan se stora, och potentiellt förödande, konsekvenser av isolering och ensamhet.

Bland äldre är ensamhetens utbredning och följder tydligast. Ju äldre vi blir, desto mer ensamma och isolerade. Siffror från SCB för ett par år sedan visade att 35 procent av kvinnorna och 20 procent av männen över 85 år känner sig ensamma. 16 procent var socialt isolerade. Det är förfärliga siffror.

När ensamhet och isolering kryper längs väggarna försämras äldres hälsa och mer av medicinska insatser krävs.

Ensamhetens utsatthet ökar risken för depression. Den tar ned matlusten, vilket kan leda till undernäring. Förmågan att använda tankens möjligheter minskar när tillvaron tappar sin mening. Demenssjukdomar ökar. Professor Strang beskriver hur många äldre i Sverige i dag hinner dö i, och av, isolering i väntan på ett äldreboende med ökade gemenskapsmöjligheter.

Men också barn och unga drabbas av stor ensamhet. Unga vuxna är mer ensamma än andra, och läser man Bris årsrapport 2017 blir det uppenbart att det finns en utbredd ensamhet bland barn. 

Denna barnens ensamhet kommer i två skepnader. För det första som en förväntan att föräldrarna inte har tid och att barnet måste hantera sin oro på egen hand, vilket kan vara skrämmande och ta mycket kraft. Många barn i Sverige tror helt enkelt inte att deras föräldrar har tid för dem.

För det andra som en ensamhet i relation till jämnåriga – upplevelsen att inte höra till. Det är lätt att se det framför sig. Genom sociala mediers försorg kan också denna känsla av utanförskap öka sin närvaro. När som helst på dygnet kan andras liv speglas så att vårt eget förminskas.

Bris beskriver en koppling mellan barns ensamhet och psykisk ohälsa och forskare från Örebro har visat på ensamhetens konsekvenser för skolresultaten: barn som är ensamma har tre gånger högre risk att få icke godkänt samma år.

Och för barn och unga i utsatta miljöer kan bristen på gemenskap och frånvarande vuxna – inte minst fäder – få än större konsekvenser. Där hopplöshet, ensamhet och längtan efter bekräftelse råder, där kan våldsbejakande extremism eller de kriminella gängens gemenskapssubstitut framstå som särskilt lockande. Det är knappast en slump att man i de mest våldsamma av gäng kallar varandra för ”bröder”.

Men ensamhetens problem är inte isolerat till vissa åldersgrupper. Hälsokonsekvenserna slår brett. Och kan det till och med vara så att vårt samhälles växande hårdhet hänger samman med ensamhetens utbredning? 

När gemenskaper tunnas ut får känslan av att inte tillhöra, att vara sviken, lättare fäste. Ofrivillig ensamhet aktiverar inte bara hjärnans smärtcentrum; att uppleva sig utesluten kan ge stark olust som kan manifesteras i rädsla eller ilska. 

Nog är det enklare för klyftor att uppstå i sådan mylla. Vrede att växa. För syndabockar att skapas. Då kan den som är svag få skylla sig själv och den som är stark få göra som den vill.

När hårdhet och polarisering sprids i våra kapillärer och fyller våra flöden är civilsamhällets gemenskaper vårt viktigaste motgift. Där möter vi varandra, delar värderingar och praktiserar dess vardagliga tillämpning. Där föds inte rädsla och hat, utan framtidstro. 

I den angelägna diskussionen om samhällets grundläggande värden tappas ofta bort att dessa inte främst är en uppsättning åsikter. I stället hämtar de sin näring ur, och åskådliggörs genom, våra handlingar gentemot – och engagemang för – varandra. 

I familjens gemenskap lär vi oss att älska mer och hata mindre, att tala sant och inte ta oss fram med lögner. I föreningars och församlingars gemenskaper kan vi präglas i en miljö där vi ser att alla är svaga ibland. Att det finns förlåtelse för den som vill göra bättre.

Ja, det finns dysfunktionella familjer och destruktiva gemenskaper. För de som drabbas kan det innebära djupa tragedier, men dessa undantagsfall får inte tillåtas överskugga civilsamhällesgemenskapernas grundfunktion och nödvändighet.

De värden som främjar demokrati, samhällsgemenskap och den tillit som är så betydelsefull för ekonomin kan inte hållas levande i ett relationsmässigt vakuum, utan syresätts när vi sluter oss samman kring gemensamma uppgifter. Också därför måste vi ta på stort allvar när deltagandet i grundläggande sociala aktiviteter sjunker kraftigt – som att äta middag med familj eller vänner eller delta i föreningslivet. 

Att bygga relationer, gemenskaper, medmänsklighet och i det motverka ensamheten är förstås inte en uppgift som faller på politiken främst, utan på oss var och en. Det offentliga har därtill, och ska ha, begränsningar här. Men politiken spelar samtidigt stor roll för förutsättningarna för gemenskap. Jag menar därför att varje regering – oavsett färg – nu måste erkänna ensamheten som ett av våra stora samhällsproblem med höga mänskliga, men också samhällsekonomiska, kostnader. Breda reformer för att mota ensamhet måste prägla det närmaste decenniet. 

Det handlar främst om att ett relations- och gemenskapsperspektiv måste genomsyra politiken, men också om reformer. Ett par exempel: Civilsamhällets möjligheter behöver stärkas brett. Reformer måste till som ger föräldrar mer tid och ork – också efter småbarnsåren. Det är särskilt angeläget när exempelvis urbanisering inneburit tunnare nätverk. 

Kvarboendeprincipen för äldre måste göras upp med och boenden med gemenskapsmöjligheter för äldre prioriteras. Överhuvudtaget bör bostadsbyggande utformas för att mota ensamhetens utbredning. Denna sociala dimension måste få samma genomslag som den miljömässiga fått. Det offentliga behöver också motverka att gemenskap tycks bli allt mer ojämnt fördelat, där många ställs utanför såväl arbetsgemenskap som andra sociala gemenskaper. 

Att bekämpa ensamheten och dess förödande konsekvenser måste nu bli en gemensam och högt prioriterad uppgift i vårt samhälle.