Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 08:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jacob-lundstrom-det-kandes-som-om-max-von-sydow-skulle-leva-for-evigt/

Film

Jacob Lundström: ”Det kändes som om Max von Sydow skulle leva för evigt”

Foto: Douglas Kirkland

Den svenska skådespelargiganten Max von Sydow har gått ur tiden vid 90-års ålder. Jacob Lundström minns en mäktig aktör som tycktes ha evigt liv. 

”Jag lämnar inga uppskov”, förklarar Döden för Antonius Block innan de slår sig ned vid schackbrädet i ”Det sjunde inseglet”. Ändå har det varit lätt att få för sig att Max von Sydow skulle leva för alltid. Hans alldeles säregna närvaro känns liksom höjd över alla eventualiteter, till exempel tidens gång. Inte undra på att Ingmar Bergman gärna använde honom för att gestalta eviga teman.

Max von Sydows förvandlingsnummer på vita duken, som inte alls har känts som ”förvandlingsnummer”, har förstås gjort sitt för att förstärka intrycket. Skådespelaren från Lund har ju övertygat som ålderman ända sedan 1970-talet när han porträtterade prästen Merrin i ”Exorcisten” – som spelades in när han bara var 43 år gammal.

Illusionen i William Friedkins skräckklassiker hade naturligtvis också med mask att göra, men det var ingen slump att den passade så sömlöst på den svenske aktören. Hans filmografi innehåller inga kaxiga eller uppsluppna ungdomar – Max von Sydow blev liksom medelålders innan han knappt hunnit bli vuxen. Sedan dröjde det inte lång tid innan han kunde spela gammal på riktigt och förkroppsliga livslånga erfarenheter.

Ingmar Bergmans digerdödsdrama från 1957, med en av tidernas mest ikoniska öppningsscener, var Max von Sydows första filmhuvudroll. I bakgrunden slår ödesmättade vågor mot stranden och i Gunnar Fischers svartvita närbild framträder skådespelarens sammanbitna konturer. Snacka om att göra en filmhistorisk entré.

Max von Sydow och Bengt Ekerot i ”Det sjunde inseglet”
Max von Sydow och Bengt Ekerot i ”Det sjunde inseglet”

Max von Sydow var bara 27 år när ”Det sjunde inseglet” spelades in och ett ganska oprövat kort på film. Ingmar Bergman hade dock jobbat med honom på Malmö stadsteater och journalisten Marianne Höök har skildrat deras samarbete som ett viktigt skifte för filmskaparen. Hööks bok om Bergman från 1962 rymmer också den kanske mest pregnanta beskrivningen av skådespelarens egenart: ”von Sydows nobla air, hans auktoritet, silverglansen kring honom, det ädla som aldrig blev prövande därför att det balanserades av knotigheten, integriteten och frånvaron av allt histrionkoketteri”.

”Det sjunde inseglet” blev Bergmans allvarsamma genombrott, efter den komiska triumfen med ”Sommarnattens leende” två år tidigare. Därför kan man säga att det lika mycket var Max von Sydow som gjorde Ingmar Bergman som tvärtom.

”Det sjunde inseglet” blev Bergmans allvarsamma genombrott, efter den komiska triumfen med ”Sommarnattens leende” två år tidigare. Därför kan man säga att det lika mycket var Max von Sydow som gjorde Ingmar Bergman som tvärtom.

Därpå följde flera ångestfyllda rolluppdrag för Bergman. I ”Ansiktet” spelade han en plågad konstnärsfigur – i skepnaden av en magnetisör – som när som helst kan avslöjas som bluff. I ”Jungfrukällan” gjorde han rollen som en älskande far som brottar ned en björk i sorgen efter sin våldtagna och dödade dotter. Han spelade mot Liv Ullmann i en trio Bergmanfilmer i slutet av 60-talet, en känslig parbildning som återkom i Jan Troells ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna”.

I sammanhanget känns hans vardagliga biroll som mackföreståndare i ”Smultronstället” nästan häpnadsväckande. Eller det komiska undantaget som en del av den synkade brödratrion i ”Äppelkriget” tillsammans med Tage Danielsson och Martin Ljung.

Här är tio av Max von Sydows mest kända roller 

Annars var det Bergmanrollerna – och senare rollen som Karl Oskar – som banade vägen för och präglade hans Hollywoodkarriär. Han var en reslig man med en diktion som gjorde honom ämnad för högre uppgifter. Redan innan prästen i ”Exorcisten” och hade han till exempel spelat titelrollen i ”Mannen från Nasaret” från 1965. Han gjorde knappast bara svensk existentialism eller religiösa mysterier, utan också färgstarka sci-fi-filmer som ”Blixt Gordon” från 1980 – inklusive expressivt svartmålade ögonbryn.

Ofta fick Max von Sydow i sina amerikanska filmer göra roller som matchade hans filmhistoriska status – som en farbroderligt trygg och ärevördig gestalt. Men det var också Hollywood som utnyttjade kontrasterna mellan hans vänliga uppsyn och mindre oskyldiga avsikter. Det blir särskilt minnesvärt i den tvetydiga rollen som polischefen Lamar Burgess i ”Minority report” mot Tom Cruise.

Det är frestande – eller ofrånkomligt – att se den och många av hans filmer i ljuset av ”Det sjunde inseglet”. I filmen är den hemvändande korsfararens schackparti med Döden visserligen utsiktslöst, men det blir ändå en taktisk framgång. Det svartvita spelet är inte bara ett sätt att vinna tid för egen del utan också en medmänsklig gest, som distraherar Döden och räddar livhanken på en gycklarfamilj. 

Det är i alla fall en Max von Sydow som kommer att leva för evigt hos mig – en meningsgrubblande uppenbarelse på livets mörka ovädershimmel som inbjuder åskådaren att spegla sitt eget sökande efter nåd.