Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Pappafeminismen tar myrsteg i Hollywood

”Ant-man and the Wasp”.
”Ant-man and the Wasp”. Foto: B Rothstein/Marvel/Disney/Kobal/REX/Shutterstock

Filmerna om Ant-man handlar lika mycket om papparollen som om hjältedåd.

Vilken är den häftigaste superhjältekraften? Att som pappa ha en nära och respektfull relation med sin dotter förstås.

I bioaktuella ”Ant-man and the Wasp” måste Paul Rudds rollfigur, en före detta kåkfarare som skolat om sig till brottsbekämpare, visserligen stoppa skurkar men det viktigaste uppdraget är att återknyta kontakten med dottern. Han formulerar sin plan under rubriken ”Antal dagar tills jag får träffa Cassie” redan i den första Ant-man-filmen från 2015. Det är värt att kämpa för umgängesrätten, även om det tar upp till 377 dagar.

Filmrecension: ”Ant-man and the Wasp”.

Det kan jämföras med 2008 års ”Taken”. Liam Neeson-thrillern handlar också om en pappa som försöker kompensera för sin frånvaro under dotterns uppväxt. Samtidigt är det en film som bejakar pappans överbeskyddande instinkter – tonårsdotterns strävan efter självständighet leder ju till kidnappning. ”Taken” är en minst sagt sluggeraktig anknytningsberättelse där relationen mellan pappa och dotter stärks tack vare ett knäckande trauma.

”Ant-man and the Wasp” närmar sig frågan med känsligare spröt. Filmen presenterar kanske inte någon förebildlig fadersfigur men är, tja, ett myrsteg framåt för pappafeminismen på vita duken.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.