Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-08 09:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jacob-lundstrom-varfor-detta-ramaskri-nar-borta-med-vinden-forsvann/

Film

Jacob Lundström: Varför detta ramaskri när ”Borta med vinden” försvann?

Bild 1 av 2 Clark Gable och Vivien Leigh som Rhett Butler och Scarlett O’Hara i ”Borta med vinden”.
Foto: Piero Oliosi/Polaris
Bild 2 av 2 Filmaffischen till ”Sången om Södern”.
Foto: Courtesy Everett Collection

Debatten kring ”Borta med vinden” som nyligen plockades bort från en amerikansk strömningssajt missar en viktig detalj. Att den har förts sedan premiären 1939 och dessutom på goda grunder, skriver Jacob Lundström.

När Disney lanserade sin strömningstjänst Disney+ i höstas, saknades en av bolagets minst stolta produktioner i utbudet. ”Sången om Södern” från 1946 utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget, innehåller innovativa animationsinslag samt den Oscarsbelönade låten ”Zip-a-dee-doo-dah”, men är ökänd för något annat: plantagenostalgin.

Faktum är att filmen aldrig har släppts på video eller dvd i USA, vilket Disney har förklarat med att tiderna förändras. Men filmens tendens var knappast oklar ens för 1940-talets publik, och protester omgav ”Sången om Södern” vid premiären för dess bakåtsträvande porträtt av svarta ex-slavar.

Filmens osynliga öde är särskilt intressant apropå den senaste stormen kring ”Borta med vinden”, eftersom båda verken delar epok, miljö och rasistisk mytologi.

Men medan ”Sången om Södern” har fasats ut från offentligheten, får Victor Flemings kostymklassiker fortfarande gälla som världens mest tillgängliga 30-talsfilm.

Det dröjde inte länge innan jämförelser med bokbål gjorde att alla möjligheter till samtal gick upp i rök

Så hur ska man förstå ramaskriet när ”Borta med vinden” tillfälligt försvann från en (1) amerikansk strömningstjänst?

Bakgrunden till uppståndelsen är att HBO Max nyligen hörsammade ett önskemål från ”12 years a slave”-manusförfattaren John Ridley. I en artikel i Los Angeles Times (8/6) ifrågasatte Ridley varför HBO Max presenterar filmen som vilken underhållning som helst, och menade att den borde sättas i ett historiskt sammanhang.

Det dröjde inte länge innan jämförelser med bokbål gjorde att alla möjligheter till samtal gick upp i rök. Att Ridleys resonemang, som uttryckligen inte handlade om att begrava ”Borta med vinden” på 50 alnars djup, snabbt omtolkades till censuriver säger även något om ovilligheten att lyssna på svarta perspektiv.

För det är historielöst att försöka förstå kritiken i ljuset av samtidens så kallade cancel culture. ”Borta med vinden” har inte blivit plötsligt kontroversiell i våra föregivet överkänsliga tider. Motståndet mot filmen är ett eget kapitel i kampen för svartas rättigheter i USA och var det även innan black lives matter-slagorden började ljuda över världen.

Vivien Leigh och Hattie McDaniel i ”Borta med vinden”.
Vivien Leigh och Hattie McDaniel i ”Borta med vinden”. Foto: The Legacy Collection/insight me, The Legacy Collection/insight me, The Legacy Collection/insight me

Redan när ”Borta med vinden” hade premiär 1939 var såväl filmprojektet som den bästsäljande romanförlagan starkt ifrågasatta. Inte minst av svarta aktivister, som förstod vilka konsekvenser en massivt populär nostalgiprodukt kunde få i ett USA där man fortfarande var andra klassens medborgare. Oron visade sig vara berättigad när den svarta skådespelaren Hattie McDaniel inte ens fick närvara på ”Borta med vinden”-premiären. Under Oscarsgalan 1940, där hon belönades med priset för bästa biroll, fick hon sitta på behörigt avstånd den vita filmbranschen.

Filmen användes som retorisk draghjälp av sydstatspolitiker som ville förhindra att lynchning skulle bli ett federalt brott

Just den skönmålning av slaveriets grymhet som ”Borta med vinden” representerar har heller knappast varit betydelselös för svarta liv. Historikern Nina Silber påminner till exempel i Washington Post (12/6) om att filmen användes som retorisk draghjälp av sydstatspolitiker som ville förhindra att lynchning skulle bli ett federalt brott. Det blev det heller aldrig – och 80 år senare debatterar landets folkvalda samma fråga.

Att rasismen är en integrerad del av den amerikanska filmhistorien är förvisso ingen ny spaning. Ett kvartssekel före ”Borta med vinden” hade DW Griffiths Ku Klux Klan-klassiker ”Nationens födelse” premiär. I likhet med ”Borta med vinden” ingick den i en aktiv lobbying för att restaurera sydstaternas heder – genom mindre fokus på slaveriet och mer ljus på vita hjältar.

Men till skillnad från ”Nationens födelse” gav ändå motståndet mot filmatiseringen av ”Borta med vinden” vissa resultat. Producenten David O. Selznick förstod till exempel att dölja klanens hjälteroll, som var explicit i romanen. Ironiskt nog är det delvis just denna frånvaro av vita kåpor som har bidragit till att rädda filmens eftermäle.

Nu kommer kritiken mot ”Borta med vinden”, åtminstone på HBO Max, att resultera i samma slags kontextualisering som den svenska filmen ”Pettersson & Bendel” har på SF Anytime. Där har komedin med Adolf Jahr och Semmy Friedmann, som blev en del av Nazitysklands propagandamaskin, försetts med en introduktion om antisemitism.

Självklart ska filmhistorien strömmas och projiceras

Och visst var ”Borta med vinden” en del av en revisionistisk kultur och ett politiskt motiverat försök att skapa minnesförlust kring slaveriet, med en idyllisering av livet i Södern. Att helt blunda för denna föresats år 2020 genom att ropa censur när strömningstjänster tvekar inför hur detta arv ska hanteras imponerar inte stort.

Filmhistorien ska självklart både strömmas och projiceras, snarare än att frysas till orörlighet, men den tål också att diskuteras. Att göra som Disney, som helt sopade ”Sången om Södern” under mattan, känns mindre som ett sätt att ta hänsyn till opinionen än som en strategi att tysta ner delar sin egen historia för att vårda varumärket. 

Mellan alla black lives matter-inlägg på sociala medier snubblar jag över ett klipp från Oscar Micheaux ”Within our gates” från 1920. Det är en stumfilm som utspelar sig i Jim Crow-lagarnas USA, när många svarta flyttade från Södern, men textskylten i klippet ekar in i vår tid: ”Rättvisa! Var finns du? Svara mig! Hur länge? O store Gud! Hur länge?” Micheaux är en pionjär bland afro-amerikanska filmskapare och ”Within our gates” brukar betraktas som en replik på nämnda ”Nationens födelse”. Den försvann från Netflix i mars, utan minsta knyst.

Det finns kort sagt mycket kvar att upptäcka när det gäller tidsdokument som ger värdefulla perspektiv på historien. Även bortom världens mest berömda film.

Läs fler artiklar av Jacob Lundström och följ DN Kulturs filmbevakning.

Ämnen i artikeln

Rasism
Film
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt