Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 10:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jag-ar-egentligen-inte-sa-intresserad-av-mordare/

Kultur

”Jag är egentligen inte så intresserad av mördare”

Länge var hon redaktör för Liza Marklunds böcker. Nu är Tove Alsterdal själv Sveriges nya deckar­stjärna. Hon vill använda krimgenren för att berätta om ­händelser i vår historia som förtigits.

Sverker Lenas
Rätta artikel

Mamman växte upp i en tornedalsk gränsby och jobbade i tonåren som tolk åt flyktingarna som kom över älven. Bonuspappan var från Värmland och smugglade sprängmedel och människor över norska gränsen under andra världskriget.

Så kanske ligger det i blodet, Tove Alsterdals intresse för gränsregioner. Hennes senaste kritikerhyllade bok ”Blindtunnel” utspelar sig i Sudetenland, en del av Centraleuropa i gränslandet mellan dåvarande Tjeckoslovakien och Tyskland. Härifrån fördrevs upp till tre miljoner sudettyskar efter andra världskrigets slut – en etnisk rensning i Europas hjärta som förblivit märkligt, eller kanske symtomatiskt, undanskymd i historieskrivningen. 

Sådana dolda rum i det förflutna har en stark dragningskraft på Tove Alsterdal. ”Nuet var ett tunt lager över det förgångna, en skör is där människor tassade runt och slätade över, dolde och förteg, det var inte över”, lyder ett citat ur en annan av hennes böcker, ”I tystnaden begravd”, som också gräver i ett förflutet som skaver. För Tove Alstersdal är historien allt annat än en dammig vrå. Den lever och griper in i nutida liv.

I ”Blindtunnel” hittar ett medelålders par med utflugna barn sitt drömhus på Hemnet, en gammal vingård i forna Sudetenland som ska bli starten på deras nya liv. Men kort efter inflytten anar de oråd. Varför var gården så billig? Och hur kommer det sig att de tidigare ägarna gjort sig av med alla speglar? En kvinna hittas död i trädgården, mördad med en ogräshacka, och snart visar det sig att fallet har rottrådar i sudettyskarnas öde efter andra världskrigets slut.

– För mig hisnade det när jag fick höra talas om den historien. Det skedde fördrivningar, rena massmord och andra fruktansvärda saker vid krigsslutet, men eftersom tyskarna var förövare kunde man inte i nästa andetag acceptera att de blev offer, utan det där bara försvann. Det är segrarna som skriver historien, säger Tove Alsterdal medan vi promenerar mot centrum i hennes uppväxtort Jakobsberg.

Hon gestikulerar med ett par blå lovikkavantar, som påminner om hennes norrländska rötter, och bär en matchande blå täckjacka.

Tove Alsterdals senaste roman utspelar sig i gränslandet mellan dåvarande Tjeckoslovakien och Tyskland. ”Det är något med dolda historier som jag inte kan låta bli att gå i gång på”, säger hon. Foto: Alexander Mahmoud

Om Sudetenland för många är en okänd del av Europas historia kanske fler har hört talas om Münchenöverenskommelsen, då Storbritannien och Frankrike 1938 gav bort den del av Sudetenland som tillhörde Tjeckoslovakien till Hitlers Tyskland. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain trodde att eftergiften skulle få Hitler att nöja sig. Han åkte hem till England och yttrade sina bevingade ord att han garanterat ”fred i vår tid”, ett år före krigsutbrottet. Efter Nazitysklands nederlag i andra världskriget återlämnades området till Tjeckoslovakien.

– Men vad som sedan hände med människorna i det här området, det har knappt berättats. I Tjeckien är det fortfarande en historia man inte pratar om. Det är något med de här dolda historierna som jag inte kan låta bli att gå i gång på. Och så var jag fascinerad av landskapet: vad händer med en region som helt och hållet töms på sin befolkning och sin kultur?

Före andra världskriget hade tjecker och sudettyskar levt sida vid sida i tusen år, långt innan Tyskland var bildat. I perioder hade folkgrupperna till och med bytlånat barn med varandra. På så sätt fick barnen fördelen att bli tvåspråkiga och kunde studera på universiteten i både Prag och Wien. 

Det var med den uppiskade nationalismen efter första världskriget och senare när Hitler kom in på spelplanen som fiendskapen mellan grupperna tilltog. När sudettyska familjer slutligen fördrevs 1945 övertogs deras hus i vissa fall innan de ens hunnit kliva på tågen mot Tyskland. Några av de nya inflyttarna kunde till och med behålla sudettyskarnas broderade monogram på lakanen.

Mina böcker drar alltid i väg, jag har svårt att hålla mig inom Sveriges gränser

– Det var en gigantisk etnisk rensning, men på något sätt ansågs den okej eftersom de fördrivna betraktades som tyskar och medlöpare till nazisterna. Men då kan man ställa sig frågan: tyckte vi inte nyss att det var oacceptabelt när en annan folkgrupp drabbades? Sudeternas barn kunde inte rimligtvis ha ett ansvar för nazisternas gärningar. De flesta som fördrevs var kvinnor, barn och äldre, eftersom många av männen i stridbar ålder hade dött i kriget, berättar Tove Alsterdal medan vi går på  Jakobsbergs 1960-talsplanerade centrumgata.

Till Jakobsberg, eller till Jakan som man säger här, kom Tove Alsterdal 1969 efter att modern fått jobb som socionom i kommunen. Föräldrarna separerade tidigt och pappan, som var journalist och författare, spenderade större delen av sitt yrkesliv som korrespondent i Östeuropa. När Tove Alsterdal kom hit som åttaåring hade hon redan bott på fyra andra platser runt om i landet: Umeå, Malmö, Lund och Bromma.

Mamman älskade den nya och moderna känslan i Jakobsberg och familjen lämnade en nedsliten villa i Bromma (”som folk i dag skulle döda för”) för ett nybyggt hus i Viksjö en kort promenad från Jakobsbergs centrum.

”Deckargenren är ett fantastiskt sätt att berätta en historia”, säger Tove Alsterdal. Foto: Alexander Mahmoud

På gågatan i centrum har de omgivande huskolosserna tak som skjuter ut likt däcket på en Ålandsbåt. Ett av de stora husen var tidigare lokal för Domusfiket, där Tove Alsterdal ofta fördrev dagarna som skoltrött gymnasist. Längs med samma gata vandrar karaktären Riddarn i hennes bok ”Låt mig ta din hand”, som till stor del utspelar sig i Jakobsberg: ”Riddarn svängde in i centan och såg att neonskylten ovanför bio Falken hade tappat ljuset i bokstäverna F och N. Han gick förbi fönstren till det nedlagda Domusfiket där kassorna på Coop fanns numera. Om han kisade kunde han fortfarande se gamla polare där inne vid det runda bordet.”

– Han var en bra karaktär att ha med för att berätta om Jakobsberg, eftersom han går runt på nätterna och ser saker. Den boken började med att jag ville skriva om Jakobsberg som ett av de här moderna, jämlika idealsamhällen som byggdes på 1960-talet i Sverige. Sedan drar mina böcker alltid i väg, jag har svårt att hålla mig inom Sveriges gränser.

När hon skulle måla fram Jakobsberg gick tankarna inte bara till tonårens 1970-tal på Domusfiket, utan också till de många latinamerikanska flyktingar som kom till Sverige och Jakobsberg under samma tid. Ett gäng från Argentina, Chile och Uruguay brukade träffas varje lördag på Sans Rival, ett klassiskt kafé från 1961 som fortfarande finns kvar. Det är dit vi styr stegen efter en stunds promenad i vinterkylan. 

Jakobsbergsdeckaren börjar med ett dödsfall där en kvinna störtat ner från en balkong. Spåren leder till militärdiktaturen i Argentina på 1970-talet, då dissidenter fängslades, mördades och torterades. Men i Tove Alsterdals böcker är mordfallet, själva deckargåtan, aldrig huvudsaken.

– Jag är inte så intresserad av mord och mördare egentligen och skulle aldrig skriva om en seriemördande psykopat. Men deckargenren är ett fantastiskt sätt att berätta en historia. Att nysta upp en gåta. Allt som döljs under fasaderna och ytan.

Liza Marklund är superproffs på att få saker att hända

Efter några år som mentalskötare flyttade Tove Alsterdal norrut igen, för att som 25-åring på 1980-talet börja på journalisthögskolan i Kalix. En av klasskamraterna var Liza Marklund. De började läsa varandras texter, och samarbetet utvecklades senare till att Tove Alsterdal blev redaktör för Liza Marklunds framgångsrika deckare. 

– Jag lärde mig oerhört mycket av det, eftersom vi har varit ganska djupt inne i varandras projekt på idéstadiet och genom hela skrivprocessen. Jag skrev manus medan hon skrev sina böcker. Liza är superproffs på konstruktionen av deckarintriger och på att få saker att hända. Sedan har vi ganska grundläggande diskussioner om karaktärerna, varför de drar iväg åt olika håll och vad som driver dem dit.

Men det skulle dröja många år innan Tove Alsterdal själv debuterade som författare. Tanken med debutboken ”Kvinnorna på stranden” från 2009 var heller inte att skriva en deckare, utan att i romanform skildra de människoöden som korsas på en sydeuropeisk strand där semesterfirare norrifrån möter migranter söderifrån.

– När jag höll på att skriva ”Kvinnorna på stranden” på 00-talet fanns det i deckargenren en dominerande kliché om den trygga, lugna småstaden, ett Ystad eller Fjällbacka, där det plötsligt händer något hemskt, och alla frågar sig: hur kunde det hända här? Jag har alltid haft svårt att relatera till den bilden, till Sverige som ett enhetligt och sammanhållet land. Har den idyllen någonsin existerat? Även i Tornedalen var det ett ständigt flöde av människor fram och tillbaka över gränsen. 

Ändå fick det bli en deckare. För det var först när hon kom på twisten att göra berättelsen till en kriminalroman som hon tyckte att skildringen blev engagerande. Och sedan upptäckte hon att genren var en perfekt form för att berätta om de skavande, förflutna skeenden hon ständigt blir fascinerad av. Som militärdiktaturen i Argentina, emigrationen till Sovjetunionen, behandlingen av mentalsjuka eller fördrivningen av sudettyskarna.

Det är fullt av människor som bryter upp och ger sig av i Tove Alsterdals berättelser – något som kanske också har bäring på hennes egen familjehistoria. 

I ”Låt mig ta din hand” är det en mamma som lämnar sina barn – inte för att hon är en usel person utan för att hon tror att hon har en chans att åstadkomma något större gott. ”I tystnaden begravd” handlar om de svenskar som lämnade fattigdomen på 1930-talet för drömmen om ett bättre liv i det kommunistiska Sovjetunionen – en resa som för många slutade i en mardröm. Upprinnelsen till boken var att Tove Alsterdal av en slump upptäckte att en av de svenska Sovjetemigranterna var en släkting till henne från Tornedalsbyn Karungi, där mammans del av släkten har sina rötter.

Människor bryter ofta upp och ger sig av i Tove Alsterdals berättelser – det har bäring på hennes egen familjehistoria. Foto: Alexander Mahmoud

– Det var en kusin till min mamma som stack i väg. Han stal sin pappas cykel och cyklade till Sovjet, en tur på 30 mil. Delvis för att han var en hängiven ung kommunist men också för att han  hade något problem med polisen. Efter sig lämnade han en gravid fästmö som väntade hela sitt liv på att han skulle komma tillbaka. I stället fick han ett barn på andra sidan med en ny kvinna. Senare blev han under Stalins terror stämplad som förrädare. Han hämtades från sin arbetsplats och sköts, berättar Tove Alsterdal.

På kafé Sans Rival beställer vi sötsaker – vaniljhjärta, biskvi, mintbakelse och chokladboll – och dricker kaffe som stått länge på värmeplattan. Bredvid oss sitter två damer med wienerbröd och pratar om en resa den ena av dem gjort till Kapstaden. Jag tänker att om de hade varit karaktärer i en av Tove Alsterdals deckare är det inte säkert att resan gått just till Kapstaden. 

I hennes berättelser är man sällan säker på var man har karaktärerna. I ”Blindtunnel” frågar sig den kvinnliga huvudpersonen vid ett tillfälle om hon verkligen känner sin man, och vet vad han är kapabel att göra. ”Alla kan begå onda handlingar och alla kan ha avgörande hemligheter”, skriver DN:s kritiker Lotta Olsson i en recension av ”Blindtunnel”.

Jag visste direkt att från det höghuset vill jag kasta ut någon

– Ja, det är aldrig de goda mot de onda. Vi har alla de sidorna inom oss. Det avgörande är omständigheterna man hamnar i. Hur man väljer att agera i olika situationer. Väldigt ofta i mina böcker drivs människor av en vilja att göra gott, men handlingarna får onda konsekvenser. Jag tycker det är spännande att skildra människor som mångfasetterade, med både det goda och det onda inom sig.

Det gäller även, trots hennes goda minnen av uppväxtorten, Jakobsberg. När vi lämnar förorten i vintermörkret pekar hon ut några elvavåningshus i närheten av Tornérplatsen.

– Där är mordplatsen. När jag återvände hit för att göra research inför ”Låt mig ta din hand” visste jag direkt att från det höghuset vill jag kasta ut någon. De är så magnifika de där husen där de står på höjden.

 

Bild 1 av 3 Tove Alsterdals senaste roman utspelar sig i gränslandet mellan dåvarande Tjeckoslovakien och Tyskland. ”Det är något med dolda historier som jag inte kan låta bli att gå i gång på”, säger hon.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 3 ”Deckargenren är ett fantastiskt sätt att berätta en historia”, säger Tove Alsterdal.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 3 Människor bryter ofta upp och ger sig av i Tove Alsterdals berättelser – det har bäring på hennes egen familjehistoria.
Foto: Alexander Mahmoud