New York. Tarana Burke skickar ett spontant budskap till de svenska kvinnor som under senaste veckan riktat anklagelser mot namngivna män i mediebranschen.
– That’s kind of bad ass, säger hon.
Burke är en 44-årig svart ensamstående mamma uppvuxen i New York-stadsdelen Bronx.
För 11 år sedan myntade hon begreppet ”Metoo”, som ett led i det ideella arbetet för svarta flickor utsatta för sexuellt våld.
Tarana Burke har själv våldtagits vid upprepade tillfällen.
Som sexåring, i förpuberteten, som vuxen.
Hon kallar sig ”överlevare”.
Det var när andra utsatta kvinnor omslöt Tarana Burke med sina erfarenheter som hon påbörjade sitt läkande.
Burke skiljer på empati och sympati. Sympati är att skjuta ifrån sig: stackars dig som våldtagits.
Empati är två korta ord: Me too.
Hon var 24.
– Andra kvinnor som var engagerade i samhällstjänst omfamnade mig med sina egna berättelser. De sa: Metoo. För första gången i livet kände jag mig inte som en äcklig anomali. Den upplevelsen hjälpte mig att påbörja en inre dialog om vad för slags läkande som skulle hjälpa mig. När skammen la sig fanns det plötsligt utrymme för empati.
• Läs även: Hon startade ”Metoo” - för tio år sedan
Tarana Burke föreläser och arrangerar workshops med broschyrer och t-shirts märkta med frasen Metoo.
I USA är det huvudsakliga arbetet kring sexuellt våld mot svarta flickor preventivt, säger hon. Om tjejer underordnar sig ett regelverk – följ inte med främlingar, låt ingen ta på er – kan sexuellt våld avstyras, är tanken.
– Vad som ofta saknas är ett tillägg som säger: om detta ändå sker är det inte ditt fel. Om en vuxen rör vid dig är det den vuxnes fel.
Burke försöker ge flickorna ett språk för att kunna förstå sin erfarenhet. En begreppsapparat.
– Jag hade inget språk för att förstå vad det innebar att jag hade förlorat min oskuld som sexåring, säger hon. Jag hade behövt någon som berättade för mig att det var omöjligt. En sexåring har ingen kontroll över sin oskuld. Sex i den åldern är ingen jämlik transaktion.
– För mig har språk förändrat allt. Att kunna säga inför mig själv att jag inte är offer utan en överlevare. Jag är här, jag lever. Ibland är det allt vi förmår: att existera och att våga fira det.
Sent på måndagen träffar jag Tarana Burke på hennes minimala kontor i Brooklyn, i en hög byggnad full av offentliga inrättningar. Sedan i februari arbetar hon på organisationen ”Girls for Gender Equity”, för första gången i livet får hon regelrätt månadslön för sitt engagemang för unga svarta kvinnor.
I ena hörnet av hennes skrivbord ligger en färggrann citatsamling undanstuvad:
”Famous Black Quotations. From Ancient Egypt to America Today – The Portable Wit and Wisdom of a Great People.”
I framtidens upplagor kanske Tarana Burkes egen fras ingår.
Det trodde hon knappast för 11 år sedan, när hon grundade organisationen Just Be Inc.
Eller ens för 11 dagar sedan.
Faktum är att hon härom veckan låg i förberedelser för att damma av konceptet Metoo inför april 2018, då det är Sexual Assault Awareness Month i USA.
Tillsammans med sin 19-åriga dotter Kaia – även hon en överlevare av sexuellt våld – arbetar hon på att färdigställa en dokumentärfilm om läkande efter övergrepp.
Man ropade till människor: säg, säg, säg! Posta, posta, posta! Jag såg överhuvudtaget inte utrymme för eftertanke.
Förra helgen såg Burke att begreppet lånades av skådespelaren Alyssa Milano, som på Twitter uppmanade allmänheten att dela med sig av erfarenheter av sexuellt förtryck under hashtagen Metoo. Detta efter The New York Times och The New Yorkers avslöjanden om Hollywoodmogulens Harvey Weinstein mångåriga sexuella förtryck av kvinnor.
• Här är kvinnorna som anklagat Harvey Weinstein för sexuella övergrepp
Tarana Burke kände ”panik” när hon såg tweeten.
Alyssa Milano har över tre miljoner följare på Twitter. Tarana Burke har blygsamma 8.851.
– I USA finns en lång tradition där svarta människors värde raderas ut och överskuggas, säger hon. Alyssa Milanos uppmaning på Twitter var absolut ingen stöld, inget försök att retuschera bort mig. Men jag insåg effekten. Om det växte och blev globalt skulle jag inte längre ha möjlighet att lansera mitt decennielånga arbete, min dokumentärfilm, under rubriken Metoo. Man kan inte komma ett halvår senare och ropa: hallå! Metoo var faktiskt mitt påhitt, jag lovar och svär!
I Tarana Burkes uppslagna kalender på skrivbordet ligger en post-it-lapp fullmärkt av inbokade intervjuer med stora amerikanska medier.
Hon känner sig uppmärksammad.
Men det som fick Burke att höja rösten häromdagen var inte främst behovet av upphovsrätt till frasen Metoo, säger hon.
Utan uppropets karaktär på sociala medier.
– Jag såg krav på ett slags massbekännelse, säger hon. Man ropade till människor: säg, säg, säg! Posta, posta, posta! Jag såg överhuvudtaget inte utrymme för eftertanke. Ingen motröst. Ingen som sa: vad händer efter att människor sagt Metoo?
– Det är ganska lätt att sitta hemma framför sin dator och känna sig omedelbart tillfredsställd. Men sedan måste man hantera sitt enskilda liv efteråt. Jag är rätt bekant med bekännelsens terräng, frågorna som kommer: vad händer om ingen gillar ens bekännelse? Om ingen svarar överhuvudtaget?
– Jag såg ingen röst som sa: det är okej om du inte vill bekänna. Eller som sa: det här numret kan du ringa efteråt om du behöver hjälp. Det är inte säkert man har verktygen att hantera ett avslöjande om man aldrig tidigare gjort något liknande.
Omfattningen är kraftfull, säger hon.
– Ett fantastiskt sätt att visa på problemets magnitud. Men tolv miljoner uppdateringar [under de första 24 timmarna] är förmodligen tillräcklig empiri. Vi borde prata om nästa steg.
Som barn var Tarana Burke ”besatt” av författaren och medborgarrättskämpen Maya Angelou (1928-2014) och hennes självbiografiska uppväxtskildring ”Jag vet varför burfågeln sjunger”.
Bokens sjuåriga berättarjag som utsätts för våldtäkt var Taranas första Metoo.
– Å gud, det fanns en annan…. Det var vi två i hela världen. Ute i samhället kände jag mig smutsig, som en bedragare, eftersom ingen visste. Överlevare hanterar sin skuld på olika sätt. Vissa blir missbrukare, andra perfektionister. Under hela min ungdom strävade jag efter perfektion. Så att min snuskiga hemlighet skulle täckas över av rättrådighet och excellens.
Kvinnorna som sedan sade Metoo till henne när hon var 24 var första hållplatsen på resan mot självrespekt. Burke grundade organisationen Just be, bara vara. I dag ger hon ett självklart intryck. Den digitala världen skälver omkring henne. Själv verkar hon fullständigt avklarnad, trygg, pedagogisk.
– Att få börja existera i egen rätt, att få lyfta oket från sina axlar, var bokstavligen befriande. Jag vill få andra att försöka påbörja sådana processer.
Nyheten om Harvey Weinsteins övergrepp i USA följer på flera andra avslöjanden av samma dignitet.
Förra sommaren tvingades publicisten och den politiska konsulten Roger Ailes bort från Fox News, som han skapat tillsammans med mediemogulen Rupert Murdoch. Ailes, som var en av de mäktigaste politiska operatörerna i landet, mottog 40 miljoner dollar i avgångsvederlag. En kort period efter den påtvingade pensioneringen, utlöst av flera anklagelser om övergrepp från anställda, arbetade Ailes som Donald Trumps debattrådgivare.
En av Roger Ailes allra mest framgångsrika programledare, Bill O’Reilly tvingades tidigare i år bort från samma kanal. I helgen avslöjade The New York Times att O´Reilly betalat 32 miljoner dollar i en uppgörelse med en av sina kvinnliga kommentatorer. Han ska ha tvingats sig på henne sexuellt, enligt uppgifter till The New York Times.
Lägg till rättegångarna mot Bill Cosby.
Summorna liksom fallhöjden för de manliga makthavarna ger USA:s version av Metoo en lite mer officiell prägel än den svenska.
– Jag hoppas att det sipprar ned här också, säger Tarana Burke. En del av skönheten i Metoo är att fenomenet inbjuder till en diskussion som rör vanligt folk. Var och en av dessa 12 miljoner uppdateringar är en berättelse. Det finns en fara i att låta de rika och berömda fronta dessa brott. Det isoleras till enskilda gestalter – till nästa fula gubbe istället för att leda till en skärskådning av själva systemet som möjliggör för sexuellt våld i vårt samhälle.
En del av uppmärksamheten i Sverige just nu gäller namngivning av enskilda misstänkta förövare i sociala medier. Vad tänker du kring det, har du själv någon policy?
– Gudars, det låter stökigt. Jag visste inte att det var resultatet. Det är bad ass. Väldigt modigt. Särskilt eftersom den omedelbara effekten är att folk inte tror en. Man måste verkligen stålsätta sig. Och ibland måste man kanske nämna namn för att stoppa ett rovdjur, särskilt i fråga om offentliga personer. Ta Harvey Weinstein, en enormt inflytelserik gestalt som vi inte skulle ha fått bort på man inte hade namngivit honom. Men namngivning väcker förstås många frågor. Och jag försöker låta bli att undervisa människor i hur just deras läkande kan börja.