Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jag är inte narcissist, men...

Illustration: Emma Hanquist/Form Nation

Vi lever mitt i självfixeringens tid. Forskningen visar att vi snabbt kallar andra för narcissister – men har svårare att kännas vid vår egen besatthet av oss själva. Kristofer Ahlström ser en ny sanning i spegeln.

Jag – eftersom inget annat ord kan inleda den här texten – är född i slutet av november 1979. Med bara några dagars marginal kan jag alltså kalla mig 70-talist.

Faktumet slog mig när jag härom veckan delade bussäte med en vän född på 80-talet. Vi hade just lämnat Södermalm, åkte upp på Västerbron, vi nådde krönet där vårsolen stod pelarlik i fjärden nedanför, och medan bussen tuffade på längs brons långa båge pratade vännen oavbrutet om ett bokprojekt han filade på. Det var stipendiesummor hit och lanseringsplaner dit. Han visste hur han skulle ta sikte på morgonsoffornas tv-intervjuer, och hur han skulle utforma en föreläsningsturné för burgna pensionärer på Östermalm. Att alla andäktigt skulle lyssna på hans ord var givet för honom.

Vilket förlag skulle ge ut boken, frågade jag försiktigt.

Åh, det var inte klart ännu, den hade inte ens påbörjats. Sa han, och fortsatte i samma själv-klara tonfall: ”Det är den bästa bok du inte har läst.”

Samma person tog en gång med sig en selfiepinne på en begravning.

Jag tänkte på hur generationsklyftan ibland kan kännas mer som en tidsresa. Som 70-talist – om än med en hårsmån – kan jag snylta på den erans positivt definierande egenskaper: tron på kollektivet, solidariteten, självuppoffringen, att vara kuggen i maskineriet. Men framför allt ger det mig födslorätten att anklaga 80-talisterna för att vara egofixerade karriärkåta individualister; ett slags mänsklighetens farmarliga.

Inget av detta sa jag till min vän. Men tanken tänktes väl.

Varje generation vill innerst inne bli den sista. Varje generation vill slippa se sin tids värderingar bli dammiga och förlegade, eller se sin tids rebelliska kultur förvandlas till hissmusik och reklamjinglar. Alla är vi rädda för att bli levande anakronismer som tittar på dagens ungdom med oförstående blick. Som pratar om dem i fördomsfulla ordalag.

Men hittills har det alltid varit så. 

”Jag har ofta använt mig av blygsamt skryt eftersom jag livrädd för narcissism – det vill säga att anklagas för att vara det. Att jag ska spegla mig för djupt i min bylinebild. Att jag ska prata för vitt och sitta för brett.”

Den 20 maj 2013 publicerade tidskriften Time ett klassiskt omslag. En ung kvinna ligger på mage och håller mobiltelefonen på armlängds avstånd, redo i selfieläge. Rubriken lyder ”The me me me generation”, medan underrubriken gör tydligt att millennials, alltså 90- och 00-talister, är lata narcissister som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar.

(Måhända en onödigt provokativ rubrik av en tidning som sju år tidigare utsett ”DU” till Årets Person, där just internet och mobiltelefoner gör oss alla till huvudpersoner.)

Omslaget är i vilket fall talande för den eviga anklagelseakten där äldre årskullar pekar ut de yngre som lata och egofixerade. I ett citat ofta tillskrivet Sokrates, i så fall yttrat någon gång för 2 400 år sedan, sägs att ungdomen ”pratar när den borde arbeta” och ”skryter på bjudningar”. Den franske predikanten Peter Eremiten lär på 1200-talet ha sagt att dagens ungdom bara tänker på sig själva och saknar all självbehärskning.

Det är en av historiens givna konstanter att dagens ungdom, oavsett när den lever, är egoistisk och oduglig.

Ana Udovic, författare till boken ”Generation ego. Att fostras i en narcissistisk kultur”, säger att vi försöker dressera den unga generationen att bli mer narcissistisk.

– Frågan är dock om den blir det. De som kan något om narcissism säger att själva sjukdomstillståndet, patologisk narcissism, inte har ökat. Däremot har det som kallas det narcissistiska försvaret ökat – att konsekvent skjuta skulden på någon annan. Vilket i sin tur hänger ihop med det stora ansvar vi fått i dag för vår egen framtid, i och med valfrihetssamhället.

Carl Cederström, docent i företagsekonomi, menar att de som beskriver dagens ungdom som utseendefixerade, teknikberoende brats missar en viktig poäng. Att det snarare handlar om en vital del i den moderna människans överlevnadsinstinkt.

– Många unga är drillade i ett konkurrenssamhälle som inte fanns på samma sätt för tjugo år sedan. Jag har lärt mig från mina studenter på universitetet att många av dem är narcissistiska, men inte för att de vill, utan för att de måste. Att överdriva sina positiva egenskaper och göra dem synliga är obligatoriskt i dagens samhälle. Jag brukar kalla det för obligatorisk narcissism.

Narcissistisk personlighetsstörning har vidgats från en klinisk psykiatrisk term till en medborgarbedömning, ett slags samtidens allmäntillstånd, åtminstone sett till hur ofta uttrycket används. Alla är numer narcissister. Det snuddar vid ett samhälleligt angiveri, att varje människa som dröjer lite för länge med blicken i sin mobilkamera ska få en diagnos i pannan. Det gäller kändisar, skådisar, popstjärnor, klasskamrater, arbetskollegor, företagsledare, världsledare.

I artiklar distansdiagnosticeras Donald Trump som ”en narcissist i världsklass”, men samma benämning användes också om Barack Obama. Och inför varje uppdatering av DSM, handboken för att bestämma psykiatriska sjukdomstillstånd, tjatas det om att narcissism borde strykas ur boken eftersom det numer är så vanligt förekommande.

Precis som läkarmottagningar översvämmas av människor som har ställt egna dödliga diagnoser efter några snabba symtomgooglingar, så har narcissism blivit ett sjukdomsbegrepp vi använder vidlyftigt och godtyckligt. Det är ett trubbigt vapen att svinga vilt, i såväl generationskrig som relationskrig – jag sitter i skrivande stund med mobilen och låter tummen scrolla mig genom artiklar som ”Narcissist? 6 tecken som avslöjar din partner” och ”Är du ihop med en narcissist? Experten listar varningstecknen!” och ”Narcissist – 4 tecken på att du dejtar en”.

Sigmund Freud var på sin tid inne på att kvinnor som var oemottagliga för mäns känslor var emotionellt fattiga narcissister vars självupptagenhet var en kompensation för deras brist på penis. Fatta det moraliska övertaget i en relation: om hon inte kan finna mig älskvärd måste hon ha en psykisk störning! Som dessutom är biologiskt betingad!

Fåfänga, empatibrist och manipulativa förmågor – allt som tillskrivs narcissisten – ingår också i beteckningen för sociopater, prognosen som vanligtvis ställs på sektledare och massmördare. Att då sätta det märket på ett ex som har smädat oss ger ett slags morbid lindring i själen.

Jag minns en person jag dejtade: hennes många timmar framför spegeln, de ständiga klädbytena, monologerna hon kunde hålla, och när jag väl fick en syl i vädret irrade hennes blick genast iväg efter nästa sak hon skulle säga, eller så sökte sig hennes fingrar ner till mobilens pekskärm. Att jag då smygstämplade henne som narcissist (för övrigt den enda diagnos som har ställts på Anders Behring Breivik) var inte rättvist, säkert inte sant, men den medicinska bevisföring jag behövde för att få tänka: ”Det är inte jag – det är du.”

Men det finns ett intressant dubbelfel här.

Om ett patologiskt begrepp som beskriver omänskliga drag har blivit ett så vanligt ord för att omfatta så många av oss, vi människor, vad säger det då om oss?

Vi lever i en särskild tid. Vilket kan tyckas narcissistiskt i sig att påstå, att denna nanosekund av evigheten när just jag står på jorden vore särskilt utmärkande, men med sociala medier har någonting hänt: enligt Google tas det 93 miljoner selfies varje dag, och var tredje bild som tas av personer i åldern 18–24 är ett självporträtt.

”Shakespeares ord ur ’Som ni vill ha det’, att hela världen är en scen där vi bara spelar roller, ökar i relevans på nätet där våra liv har blivit rena uppträdanden.”

Njutning har blivit en plikt, där omedelbar behovstillfredsställelse inte tycks ske tillräckligt snabbt. Vi omges av Instagramvackra och live-twittrade liv, medan reality-tv och Youtubekanaler masstillverkar nya kändisar, och på Facebook är alla sina egna pr-maskinister. Shakespeares ord ur ”Som ni vill ha det”, att hela världen är en scen där vi bara spelar roller, ökar i relevans på nätet där våra liv har blivit rena uppträdanden.

Studien ”The selfie paradox”, publicerad av Ludwig-Maximilian-universitetet i München i februari, visar att många förknippar selfies med narcissism och förskönad verklighetsbild. Men medan våra egna självporträtt upplevs som självironiska, uppfattas andras selfies vara på allvar. Om man är kraftigt emot ett drag hos andra så är chansen liten att man upptäcker eller erkänner samma drag hos sig själv – narcissism är helt enkelt som de flesta andra ismer, man ser den inte i sig själv: ”Jag är inte narcissist, MEN…”

– Att vara blind för sin egen narcissism ingår just i det narcissistiska försvaret: ”Jag är inte sjuk, men du däremot!” Att skjuta budbäraren kan man också kalla det, eller skuldprojicering, säger Ana Udovic.

Att erkänna att man är narcissist skulle ju också betyda att man är som alla andra, eftersom hela vår kultur är narcissistiskt präglad. Och det skulle en narcissist aldrig gå med på.

Gymmet där jag tränar besöks då och då av en man och en kvinna i 30-årsåldern. Hon har håret i en vippande hästsvans, han har en hårdrocks-tröja med turnéplan på ryggen, en rad städer rabblade från nacken ner till svanken. Mannen och kvinnan går från träningsmaskin till träningsmaskin, men de använder dem sällan. I stället sätter sig han vid roddmaskinen och hon tar en bild. Sedan går hon till bänkpressmaskinen och han tar en bild. Sedan skymtar deras sammanbitna ansikten badande i skärmskenet medan de tillsammans granskar bilderna. Och sedan går de hem.

Jag undrar ofta vad de heter och hur många likes de får.

De nya instrumenten för att mäta vår existens ger ju så intressanta resultat. En undersökning av it-säkerhetsföretaget Kaspersky Lab, nyligen genomförd bland 1 000 svenskar, visade att 38 procent blev nedstämda när de fick färre likes för ett inlägg än de hade räknat med. En av fyra personer sa att de mådde sämre om vännerna fick fler likes och kommentarer än de själva.

Kanske handlar narcissismen som standardförolämpning om vår rädsla för själva nätet, dess kultur, hur det påverkar all mellanmänsklig interaktion. Vi måste numer hantera och värdera en uppsjö människor som passerar i våra flöden enbart utefter vilka de utger sig för att vara. Och om de spelar samma spel som vi gör, visar upp samma perfekta fasad fast mer effektivt än vi, om de får den uppmärksamhet vi själva vill ha – då måste de vara falska, egenkära, jagsvaga narcissister!

Psykologen Jenny Jägerfeld förklarar närmare.

– Vi känner oss själva bättre, med alla våra komplexa personlighetsdrag. När vi lägger ut den snygga, självförhärligande bilden på oss själva är vi samtidigt medvetna om att vi också har känt oss otillräckliga på jobbet eller i skolan, funderar över om vi borde hjälpa EU-migranter i större utsträckning, att vi stundtals känner oss osäkra och halvfula. Att vi behöver lite värme och kärlek i form av bekräftelse.

– Men när man ser någon annans selfie, som man i genomsnitt kollar på i en två sekunder, ser man bara den snygga filtrerade bilden och har lättare att tänka att det bara är något ytligt som den andra gör för att få bekräftelse. Vi gör inte hela djupdykningen i hur de troligen känner sig.

Lika reflexsnabb som jag är på att avfärda andra som narcissister, lika rädd är jag för att samma analys ska tillämpas på mig: narcifobi är ingen vedertagen sjukdomsbestämning, men ordet är självförklarande och myntas i Kristin Dombeks bok ”The selfishness of others. An essay on the fear of narcissism”.

Som ett alibi mot dessa anklagelser, och för att liksom jantejämka självskrytet, brukar man i sociala medier använda humble brag, blygsamt skryt. Det betyder att man i inbäddade bisatser, liksom i förbifarten, uttrycker sin egen förträfflighet. Eller att man mitt i en mallig uppdatering slänger in något självförklenande. Med himlande ögon och suckande röst: ”Det är så jobbigt att känna så många att jag inte hinner svara på alla gratulationer på Facebook!” – en statusmarkering att man både lever ett upptaget liv och har ett överflöd av vänner, men samtidigt är tillräckligt emotionellt kalibrerad för att skämmas för att man inte hinner svara alla.

Jag har ofta använt mig av blygsamt skryt eftersom jag livrädd för narcissism – det vill säga att anklagas för att vara det. Att jag ska spegla mig för djupt i min bylinebild. Att jag ska prata för vitt och sitta för brett. Att jag ska ta plats och sluka luft. Att det ska bli olidligt med alla texter där jag skriver utifrån mig själv. Att en text om mina rädslor för narcissism i sig är självupptagen.

För att försäkra mig om att jag alls inte är en jagcentrerad spegelkramare kastade jag mig över ett av alla dessa personlighetstest på nätet. Jag besvarar påståenden som ”Om jag styrde världen vore den en bättre plats”, ”Jag önskar att någon skrev min biografi” och ”Jag tycker det är lätt att manipulera människor”, varpå jag placeras någonstans på ett spektrum av mänsklig uselhet. Även om det är långt ifrån någon diagnostisk bullseye bevittnade jag skrämt att jag fick fullträff i kategorin ”Fåfänga”.

Medan våra egna självporträtt upplevs som självironiska, uppfattas andras selfies vara på allvar.

Snabbt inventerade jag mitt inre. Att uppfatta sig själv som empatisk, och samtidigt erkänna en inneboende självupptagenhet, kan få de flesta personers självuppfattning att svaja till.

För framför allt tänkte jag på hur narcissism faktiskt är en förbannelse att drabbas av. Bokstavligt så: mytologins Narkissos, som får sägas vara patient noll i den här samtida narcissistiska epidemin, dömdes att stirra ner i sin spegelbild tills han förtvinade. Narcissism är helt enkelt den obesvarade egenkärleken, ett straff där man aldrig får tillbaka så mycket kärlek som man tycker sig förtjäna, eller har gett, och den som lider mest av det är i slutändan narcissisten själv.

Så jag skrev ut provresultatet och nålade upp det på tygskärmen som skiljer mitt skrivbord från kollegans. Jag tittar på den nu, den röda stapeln märkt ”Vanity” som slår i taket.

Den får vara min påminnelse om att inte bli en person som slutar se sina brister – för kärleken är blind; egenkärleken inget undantag – och att tvingas leva med den oerhörda frustrationen i att vara ensam om övertygelsen om min egen förträfflighet.

På så sätt tror jag att Narkissos ändå hade det lättare än vår tids egoboostare, som måste kämpa med både sin egen obesvarade egenkärlek och den ständiga risken att inte få tillräckligt många likes. Det är synd om den samtida människan.

Gilla och dela om du håller med.

Läs mer: Tio tecken på narcissism.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.