Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 21:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jag-ar-overtygad-om-att-mordare-bara-vantar-pa-att-aka-fast-genom-den-nya-dna-tekniken/

Årets sommarföljetong i DN Kultur – ”Dockorna” av Katarina Wennstam – inleds med att en man i kulturbranschen ramlar ner för Mariaberget i Stockholm.
Kultur

”Jag är övertygad om att mördare bara väntar på att åka fast genom den nya dna-tekniken”

Katarina Wennstams nya deckare, ”Dockorna”, är brännande aktuell. I jakten på förövaren används dna och släktforskning. Boken är årets sommarföljetong i DN Kultur och inleds med att en man i kultur­branschen ramlar nedför Mariaberget i Stockholm.  

Stockholm, Södermalm. Strax efter tio på förmiddagen kliver Katarina Wennstam ut ur sin port. Stannar till i försommarens obönhörliga ljus. Filmstjärnestora solglasögon. Hon hälsar glatt på frisören på hörnet. Vår kriminalpromenad kan börja. 

Detta är hennes älskade grannskap. Här bor hon med sina barn i sekelskifteslägenheten där hon på hemkontorsvis ”lallar runt tills klockan blir två”. Men den kuperade trakten kring Mariatorget är också platsen för den blodiga inledningen, de dramatiska turerna och förbluffande vändningarna i ”Dockorna”. Hennes nya spänningsroman och sommarens cliffhangerfyllda DN-följetong.

I förra boken ”Vargen”, som utspelar sig i Vitabergsparken ett par fågelkilometer bort, får man veta att en förövare ofta slår till inom en begränsad radie från sitt eget hem. Katarina Wennstam själv låter den nya berättelsens huvudperson Julian Gross ta sitt sista andetag inte långt härifrån. 

– Skulle polisen kartlägga mitt arbete geografiskt skulle resultatet likna profilen hos en misstänkt gärningsman, säger hon på sitt drastiskt pedagogiska vis; en egenskap som gjort henne till en av landets slagkraftigaste debattörer.   

Som när hon efter att Paolo Roberto ertappats som sexköpare skrev i Expressen att ”få saker är så omanliga och patetiska som att stå med 1.500 kronor i ena handen och något annat kärt i den andra”.

Hon har ett förflutet som kriminalreporter på SVT men är sedan länge objektivitetsbefriad författare på heltid. Gjorde succéartad bokdebut 2002 med Augustprisnominerade ”Flickan och skulden”, ett reportage om de då uppmärksammade gruppvåldtäkterna. Sedan dess har hon gett ut en rad böcker om mäns brott mot kvinnor. ”Dockorna” är den tionde i en serie kriminalromaner som ska följas av ”åtminstone ett par titlar till”. De säljer stort, trots att stoffet är tungt, ofta fasansfullt och dessutom delvis konstruerat av verkliga fall. Mord, dråp, övergrepp.

Blir deckarens spänning lite välbehövligt socker i medicinen? 

– Om det är ett taktiskt drag att skriva deckare? Javisst! När jag gjorde research för min tredje bok, ”Smuts”, som skulle handla om vanliga svenska snubbar som köper sex, kände jag: men vänta lite nu. Det här vill jag nå ut med till fler än de redan frälsta.

Hennes klackar smattrar mot trottoaren. Glitter från krossat glas. Vi är på väg in i det hon kallar ”Bermudatriangeln” där ”både Maria beroendecentrum och Systembolaget på Rosenlundsgatan ligger inom promenadavstånd från polishuset”.

– Just sådana saker snappar man upp när man rör sig i sitt närområde. Jag har lämpligt nog min egen bil parkerad under polishuset, säger hon när vi hunnit fram till vårt första stopp: den väldiga ordningsmaktskolossen på Torkel Knutssonsgatan 20.

Jag kämpar inte bara för alla andra kvinnor som utsätts för brott, utan också för den där fjortonåringen som inte gjorde något annat fel än att hon gillade att hångla

Interiörerna på Polismyndigheten Stockholm City Södermalm, som är den byråkratiska benämningen, har hon haft tillgång till via en kompis som en tid arbetade här.

– Vissa saker går inte att hitta på, oavsett ens fantasiförmåga. Hur dörren låter när den går igen i arresten, att man kan höra de dova skotten från skjutrummet när man gått upp ur garaget.

Här arbetar flera av karaktärerna i hennes kriminalromaner. Särskilt hårt sliter en viss Charlotta Lugn. Liksom författaren kommer denna luttrade kriminalkommissarie från Göteborg. Också migränen delar de. Därav de kraftiga solglasögonen som skydd mot det ohyggliga ljuset.

– Charlotta hatar liksom jag det som andra kallar ”fint väder”. Det bästa är när det är mulet och grått. 

Bild 1 av 3
Foto: Thomas Karlsson
Bild 2 av 3 ”Det händer så oerhört mycket hela tiden inom dna-området så därför gjorde jag det till en avgörande del av jakten på förövaren. Jag är övertygad om att det just nu sitter ett antal mördare och våldtäktsmän i Sverige som bara väntar på att åka fast”, säger Katarina Wennstam.
Foto: Thomas Karlsson
Bild 3 av 3
Foto: Thomas Karlsson

Katarina Wennstam växte upp i det välbärgade Göteborgsområdet Askim. Pappan var företagare i kakelbranschen, mamman jobbade på laboratorium på Sahlgrenska sjukhuset. Tre halvsyskon.

– Min barndom i villaförorten var något av en ”skyddad verkstad”.

Men så kommer högstadiet. Hon har i flera tidigare intervjuer berättat om den traumatiska tiden och vad hon tvingades utstå för att hon vägrade att anpassa sig efter förväntningarna på henne som tjej. ”Jag hånglade med många killar och blev utsatt för en gräslig ryktesspridning, jag blev horstämplad, mobbad och till slut misshandlad”, som hon uttryckte det här i DN häromåret. 

– Som vuxen, och som etablerad journalist och författare, kan jag se hur de där upplevelserna formade mig. Hur jag i dag på något vis kämpar inte bara för alla andra kvinnor som utsätts för brott, utan också för den där fjortonåringen som inte gjorde något annat fel än att hon gillade att hångla, och straffades hårt för det.

– Vreden över att jag bedömdes så annorlunda mot mina lika flitigt hånglande killkompisar har aldrig lagt sig.

Vi fortsätter mot ”Dockornas” dramatiska startpunkt på Mariaberget. Jag säger att en av hennes litterära grundingredienser är de noggranna beskrivningarna av arbetet, polisernas men också juristernas.  

– Ja, på samma sätt som vi blir upprörda av poliser som beter sig åt helvete, så tror jag att det också finns ett sug efter att läsa om hur de gör sitt jobb och får någon fast. Jag tror att vi alla är privatspanare lite till mans.

– Och juridiken, där handlar det nog om ett intresse för etik och moral, säger Katarina Wennstam när vi mellanlandar på en smal refug mitt på den trafikrasande Hornsgatan.

– Jag diskuterar ofta sådant med mina barn. När det gäller George Floyd och de andra offren för polisvåldet i USA undrar de som så många andra unga: hur kan det komma sig att poliser får bruka våld men inte demonstranterna? Jag tror att det här vaknar väldigt tidigt hos oss, intresset för rätt och fel. Nu är det grönt!

I den nya boken förklarar en specialist mycket noggrant dna-teknikens användning inom brottsbekämpningen och testresultatets olika grader av bevisvärde. Detta blir en viktig ingrediens i berättelsen.

– Det händer så oerhört mycket hela tiden inom dna-området så därför gjorde jag det till en avgörande del av jakten på förövaren. Jag är övertygad om att det just nu sitter ett antal mördare och våldtäktsmän i Sverige som bara väntar på att åka fast, säger Katarina Wennstam.

– Detta med släktforskning och dna-spår i brottsutredningar är ju dessutom som vi vet väldigt aktuellt. När jag gjorde research till ”Dockorna” pratade polis och forensiker mycket om just dubbelmordet i Linköping, och att det har blivit löst bara nu i dagarna är ju otroligt, och fantastiskt. Jag fick lägga till några rader om fallet i bokens efterord.

Vi svänger in på Bastugatan.

– Nu är vi snart där, säger Katarina Wennstam, platsen där allting tar sin början. Där Julian Gross faller mot sin död.

– Jag ska visa er exakt hur brant det är.

Mariabergets pittoreska kvarter är som hämtade från ett kolorerat vykort. Här har manusförfattaren och branschkändisen Julian Gross sin pampiga vindsvåning där han håller det storslagna femtioårspartyt som inleder ”Dockorna”. Lyxbubbel. Halsande av tusenkronorswhiskey. Men det är något som plågar födelsedagsbarnet. Ett gäng skådespelarkamrater stämmer upp i en elak parafras på Abbas sjuttiotalsschlager ”Ring ring” för att påminna honom om att ingen längre frågar efter hans produktioner.

En föredetting alltså. Som, står det klart redan i första kapitlet, inte kommer att överleva mer än några timmar efter femtiostrecket. Ty han faller nedför den hisnande branten som vi stirrar nedför nu, efter att vi promenerat upp till Mariabergets framkant. Platsen är en utsiktspunkt där svärmande par ristat in sina namn. Söder Mälarstrands stenhårda mark långt där nere. Rätt framför oss Riddarfjärden. Stadshuset. Vad var det som hände? Det är gåtan i ”Dockorna”.

Det är inte första gången Katarina Wennstam låter en kändis i kultursvängen stå i fokus. I spänningsromanen ”Alfahannen” från 2010 är det en uppburen skådis med namnet Jack Rappe som berättelsen kretsar kring.

– Det var en metoohistoria sju år innan hela rörelsen kom i gång. Den handlade om några av de män som senare skulle vara på tapeten. Jag har ofta försökt beskriva hur vissa män inom kulturvärlden, som uppnått en viss position med hjälp av ett antal tittarsuccéer, publikframgångar eller sålda böcker, fått något som kan liknas vid diplomatisk immunitet. ”Så där behöver han vara för att komma in i sin roll”, kan det låta. Eller: ”Nu gjorde han helikoptern framför sminköserna, alltså gud vad han håller på!” Samtidigt som kvinnor inom kulturvärlden som till exempel dricker för mycket blir utkastade på studs.

Vi har en väldigt tydlig lagstiftning i Sverige om vad våldtäkt är, oavsett vad man tycker om det ordet inom Svenska Akademien

– Julian Gross är inte en av de värsta. Han får inte längre uppdrag för att hans tv-serier och deckare är så blodiga, sexualiserade och fokuserade på kvinnokroppen. Det är som att tiden sprungit ifrån honom, han har själv inte fattat det. Och det tycker jag man kan se hos vissa av de här kulturmännen i dag, att de inte förstått att vi lever på tjugohundratalet. Jag vet inte vad jag ska kalla det, patetiskt, beklämmande kanske. Det är en sådan Julian Gross är. En som inte fattat att tiden har gått.

Hon fortsätter:

– Men jag begriper inte att det fortfarande finns människor som undrande kan säga: ”Ja, vad nu våldtäkt är?” Vi har en väldigt tydlig lagstiftning i Sverige om vad våldtäkt är, oavsett vad man tycker om det ordet inom Svenska Akademien. 

– Visst är det ändå en vacker plats för döden? Trilla inte nu, ropar Katarina Wennstam åt DN:s fotograf.

Bild 1 av 2 ”Jag älskar Ivar Lo-Johansson! Alltså jag som växte upp i det där övre medelklassområdet, när jag läste honom i tonåren var det som att få en lektion i hur klassamhället och livet för kvinnor har sett ut.”
Foto: Thomas Karlsson
Bild 2 av 2
Foto: Thomas Karlsson

Vi lämnar den storslagna vyn över vattnet och rör oss vidare i bokens spår. Stegar in i Ivar Lo-Johanssons park, proletärförfattaren som bodde alldeles i närheten.

– Jag älskar Ivar Lo-Johansson! Alltså jag som växte upp i det där övre medelklassområdet, när jag läste honom i tonåren var det som att få en lektion i hur klassamhället och livet för kvinnor har sett ut. Graviditeterna och förlossningarna som tagit död på kvinnor genom nästan hela den svenska historien. 

Kommer du från ett läsande hem?

– Ja, där fanns mycket böcker. Framför allt var det min pappa som gav mig kärleken till läsandet. Han uppmanade mig att läsa på andra språk, jag läste mycket på engelska och försökte också med spanska, som han själv talade.

– Och några hus bort hade vi en granne där jag brukade vara barnvakt, egentligen inte för pengarna utan för att hon hade hela sin bokhylla full med ”Grottbjörnens folk” och Jackie Collins-romaner. När jag läste detta som föraktfullt kallas tantsnusk så var det nog första gången jag mötte böcker där tjejers sexualitet fick ta plats. Deras lust var lika viktig som killarnas, deras orgasmer beskrevs lika mycket som killarnas. Det var inte de här ”Jack”-fantasierna, säger Katarina Wennstam med hälsning till Ulf Lundells generationsroman. 

I parken står en lekstuga där en skärrad kvinna i ”Dockorna” gömmer sig när hon skymtat mannen som våldtog henne i Göteborg år 2003. Det är romanens andra huvudspår, ett dåtidsskikt sammanflätat med samtiden. Jakten på en våldtäktsman som letat upp berusade kvinnor och drogspetsat deras drinkar och kunnat komma undan.

– Upprinnelsen till ”Dockorna” var att jag ville beskriva hur synen på berusade kvinnor som sexbrottsoffer har förändrats. Tidigare har män kunnat komma undan i rättegångar genom att säga: ”Jag trodde att hon ville för hon bara låg där”, hur har den ursäkten ens varit möjlig? Sedan 2018 har vi samtyckeslagen som slår fast att sex är något som sker mellan frivilliga parter. Jag vill skildra att saker har blivit bättre. Men vi får inte glömma var vi kommer ifrån.

Medan man läser mina böcker ska det vara lättsmält och man ska vilja ta sig vidare i berättelsen

– Det finns så mycket fördomar om hur vi tror att framför allt kvinnor reagerar på brott. Ett våldtäktsoffer ska klösa och skrika och kämpa för sitt liv, hoppa ut ur bilen eller göra som Jodie Foster i ”Anklagad” och skrika som ett djur. Det är en farlig bild. Genom åren har jag mött så många våldtäktsoffer som bär på väldigt mycket skam över att de inte förmådde göra motstånd. Ingen blir förvånad över att någon bara blir sittande efter ett terrordåd på Drottninggatan, fast man kanske borde springa därifrån för lastbilen kan explodera. Sådant förstår man. Men tjejen, som blir paralyserad när hon blir inträngd i ett hörn!

Bild 1 av 2 Upprinnelsen till sommarföljetongen i DN – ”Dockorna” – var Wennstams vilja att beskriva hur synen på berusade kvinnor som sexbrottsoffer har förändrats.
Foto: Thomas Karlsson
Bild 2 av 2
Foto: Thomas Karlsson

Det gnisslar i parkgrinden när vi stiger ut på Bastugatan. Snart har vi rört oss varvet runt.

– Medan man läser mina böcker ska det vara lättsmält och man ska vilja ta sig vidare i berättelsen. Men sedan, i slutändan, ska det finnas kvar en väldigt bitter eftersmak av vad man har fått veta, av vad man har fått insikt om och kanske förstått lite mer av.

Du ser dig som en folkbildare?

– Absolut. Om jag på något sätt har varit med om att bidra till att människor får upp ögonen för orättvisorna mellan könen och hur sexualbrottsoffer blir behandlade, så har jag gjort en ärofull insats.

Läs mer

Katarina Wennstam skriver i DN om mordet på Kim Wall.

DN Dokumentär: Ögonblicket då dubbelmordet i Linköping fick sin lösning.

Ämnen i artikeln

DN intervju

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt