Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jag-har-skrivit-min-pjas-som-om-vampyrer-faktiskt-finns/

Kultur

”Jag har skrivit min pjäs som om vampyrer faktiskt finns”

”Nu är fantastiken på väg tillbaka, och ofta hand i hand med socialrealism”, säger författaren Sara Bergmark Elfgren som i vår debuterar som dramatiker med Malmö Stadsteaters ”Oscar Liljas försvinnande”. Foto: Allis Nettréus

Under våren gör dramatikerdebuterande Sara Bergmark Elfgren rent hus med konstnärsmyten i vampyrpjäsen ”Oscar Liljas försvinnande”. Kristofer Ahlström träffar en författare som väljer det fantastiska framför det faktiska.

Kristofer Ahlström
Rätta artikel

En blöt och blåsig sommarkväll 1816 samlas fem människor i ett hus intill Genèvesjön och berättar spökhistorier för varandra. Den natten föds Frankensteins monster i Mary Shelleys hjärna, det känner de flesta till, men vid samma tillfälle sås även fröet till John Polidoris ”The Vampyre”, den första moderna vampyrberättelsen. Blodsugaren baserar han på poeten Lord Byron, som också befann sig i huset: en aristokratisk och karismatisk person, en förförare i de fina salongerna, lika avskydd som åtrådd, en man som får sin energi genom att suga kraft ur unga kvinnor. Kulturmannen som vampyr, kort sagt.

Den skapelseberättelsen fanns i Sara Bergmark Elfgrens bakhuvud när hon skrev sin pjäs ”Oscar Liljas försvinnande”. 

– Det började med att regissören Sara Cronberg och jag pratade mycket om konstnärsmyten, och idén om konstnären som vampyr kändes intressant. Det finns ju sådana personer överallt, som är beroende av att ta från andra, att suga livet ur en annan energikälla, säger hon.

Läs mer: Här är vårens alla höjdpunkter på teaterscenerna

”Oscar Liljas försvinnande” berättas i två tidslager: från ett nu som blickar tillbaka på händelserna hösten 1994. Den handlar om fyra folkhögskoleelever med konstnärsdrömmar som alla dras till den geniförklarade poeten Oscar Lilja. Många år senare försöker de fyra förstå vad som egentligen hände dem, och på vilket sätt Lilja lever kvar i dem. Pjäsen beskrivs som en omtolkning av den skräckromantiska vampyrberättelsen – ett spår hon inte smyger med.

– För mig är det viktigt att inte skriva vampyrerna som symboler för något, det är ett misstag många gör och då riskerar det att bli platt och dött. Jag har skrivit pjäsen som om vampyrer faktiskt finns, men samtidigt skapat en osäkerhetszon för publiken, ett gränsland mellan fantasi och verklighet där åskådarna själva får hitta vad vampyrerna står för. Man bör aldrig skriva fantastik som allegori, men man ska kunna läsa det som det.

Månaden efter att ”Oscar Liljas försvinnande” går upp på Malmö stadsteater så har en annan Bergmark Elfgren-pjäs premiär, på Dramaten: en bearbetning av Selma Lagerlöfs novell ”Bortbytingen”. Den handlar om en kvinna vars barn bortrövas och ersätts med en trollunge. I sin bearbetning av novellen skriver Bergmark Elfgren även vidare på berättelsen, när bortbytingen växer upp och träder in i puberteten. 

Så hur tar man sig an att skriva en fortsättning på ett hundra år gammalt, klassikerstämplat verk?

– Jag var extremt nervös. Jag insåg att jag inte kommer att kunna skriva som Lagerlöf, men ville få med mig stämningen, tematiken, världen. Så jag läste och läste om de flesta av hennes verk, det var väldigt njutbart att få ett Selma-beroende. 

Det stora projektet inom litteraturen blev att berätta om arbetarklassen, och då klumpades allt som inte var socialrealism ihop och knuffades bort.

En pjäs om troll, en om vampyrer. Bergmark Elfgrens värv har alltid handlat om mystik och myter, sägner och mytologi. Som liten var hon ofta sjuk och sängliggande och plöjde folksagor (”författarstereotypen”, skrattar hon). Som formande läsupplevelser nämner hon Andrew Langs samlade sagor från hela världen, och i tonåren Neil Gaimans seriealbum ”The Sandman”.

Läs mer: Sara Bergmark Elfgren: ”Det sociala spelet fascinerar mig”

Just Gaiman har alltid jobbat nära mytologier, vänt och vridit på deras betydelse, hittat sätt för dem att passa in i vår tid. Jag frågar Bergmark Elfgren varför genreberättandet varit så undanskuffat i svensk litteratur, och om det kommer en ny rörelse nu som väljer det fantastiska framför det faktiska.

– Så är det absolut i Sverige. Titta på anglosaxiska länder där man har en helt annan tradition av fantasy och inte skiljer genrerna åt på samma sätt. Selma Lagerlöf skrev på sätt och vis genrelitteratur och förhöll sig till dess verktyg och konventioner; sagan och myten finns hela tiden i hur hon berättar och gestaltar, tillsammans med en psykologisk realism som ger karaktärerna kött och blod. Samma kan sägas om Astrid Lindgren.

Hennes teori att det berättandet åsidosatts så länge har att göra med det stora svenska folkbildningsprojektet.

– Man ville göra rent hus med vidskeplighet och verklighetsflykt. Det stora projektet inom litteraturen blev att berätta om arbetarklassen, och då klumpades allt som inte var socialrealism ihop och knuffades bort. Men nu är fantastiken på väg tillbaka, och ofta hand i hand med socialrealism.

Läs mer: ”Rosa löften” bjuder tvåsamhetsnormen på en svängom 

Förutom dubbla pjäser är Bergmark Elfgren aktuell med barnboken ”Jag är inte sjuk” och kortfilmen ”Vi finns kvar” som hade premiär på Göteborgs filmfestival. Lägg därtill att hon nyligen gett ut en roman, är på väg ut med seriealbumet ”Vei – bok 2”, ett virtual reality-spel, ytterligare en barnbok …

– Ja, och så utvecklar jag två tv-serier just nu. Jag hade ungefär tolv projekt igång förra året. Förutom nyfikenhet och lust beror det nog på att jag lärt mig att planera. Eftersom jag inte jobbar med allt på en gång, utan stötvis, så funkar det. Och förutom romanen så är alla andra saker jag gör samarbeten med andra. Då går det att vara så produktiv.

”Oscar Liljas försvinnande”, Malmö Stadsteater. Premiär 9 mars

”Bortbytingen”, Dramaten. Premiär 6 april

Läs mer om scenvåren 2019.