Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-05 22:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jag-kande-att-det-var-en-moralisk-plikt-att-beratta/

01:09. Jasenko Selimovic flydde till Sverige och blev både teaterchef och EU-parlamentariker. Nu är han aktuell med boken ”Sarajevo – minnen av en belägring”.
Kultur

”Jag kände att det var en moralisk plikt att berätta”

Jasenko Selimovic har levt många olika liv. Efter flykten till Sverige gick han från hyllad teaterchef till EU-parlamentariker. Men i 28 år har han burit på erfarenheter som nu samlas i vittnesskildringen ”Sarajevo – minnen av en belägring”. ”Jag märkte att för mig personligen blev boken en läkning”, säger han till DN:s Matilda Voss Gustavsson.

Den 5 april 1992 belägrades Sarajevo och under de kommande 1.425 dagarna terroriserades befolkningen. Granatexplosioner krossade fönsterrutorna och för varje hus och minnesbyggnad som kollapsade blev det svårare att navigera i den egna hemstaden. Öppna ytor bevakades av krypskyttar. 

I Jasenko Selimovic nyutkomna bok ”Sarajevo – minnen av en belägring” skildras hur desperata människor repar mod framför vägkorsningarna: ”Vissa skriker underligt när de springer, det händer att folk kissar på sig, vi känner skuld över att vi springer när vi tror att krypskytten siktar på andra.”

Månaderna innan kriget kom var Selimovic och hans vänner övertygade om att det aldrig skulle nå dem. Den sortens tragedier drabbade andra människor i andra delar av världen. När bosnienserbiska styrkor placerade artilleripjäser i bergen avfärdades det som militärövningar. När tidningarna rapporterade om grymheter i närliggande delrepubliker upplevdes plötsligt avståndet mellan dem och Sarajevo som oändligt.

Foto: Anette Nantell

– Det gjorde att själva övergången till kriget passerades oss nästan obemärkt. Vi levde i den förnekelse som så många klassiska krigsberättelser vittnar om. Jag hade ju läst de författarna. Men det spelade ingen roll, eftersom att vår reaktion inte byggde på kunskap utan på människans psykologi, säger Jasenko Selimovic när vi sitter mittemot varandra på altanen utanför familjens villa i Hägersten.

Skulle jag vara beredd att mörda?

– Att ta in krigets verklighet kräver för mycket. Du tvingas överväga att fly. Och så avslöjar kriget saker om dig som för alltid kommer vara en del av din självbild. Du kommer få veta vad du är kapabel till i fruktansvärda situationer. I en av sina böcker skriver Primo Levi om hur han lägger sig nära en död fånge som ännu inte kallnat. Han försöker utvinna den sista värmen. Skulle jag göra detsamma? Skulle jag vara beredd att mörda? Om man inte måste ska man inte sysselsätta sig med sådana frågor – som kan underminera ens existens. Att vägra ta in dem är nödvändigt. Titanicorkestern som spelar in i det sista är därför rimlig, säger han.

Solen strålar över den lummiga trädgården och på andra sidan häcken diskuterar grannarna hur man bäst beskär olika fruktträd. Jasenko Selimovic talar intensivt medan han serverar kaffe och under intervjun kommer han ofta brista ut i stora skratt. Han kommer visa sig ha lika nära till det uttrycket som till vrede och sorg.

Foto: Anette Nantell

 

Han har de senaste decennierna levt flera olika liv. Som flykting och nyanländ. Som regissör och chef på svenska teaterinstitutioner. Som statssekreterare för Liberalerna och som EU-parlamentariker i Bryssel. Och i det tidiga 90-talet studerade han på scenskolan i Sarajevo. Han hade just blivit ihop med en stor förälskelse, som i boken kallas för Amira.

Att Jasenko Selimovic upplevde kriget som otänkbart hängde också ihop med den egna erfarenheten av Jugoslavien.

I den stora och tidigare socialistiska staten växte sig visserligen nationalismen allt starkare. Men delrepubliken Bosnien bestod ju av så många uppblandade identiteter. Ett krig mellan människor som hade olika religioner eller nationaliteter skulle skära rakt igenom städerna och ställa familjemedlemmar mot varandra.

Särskilt mamma och jag hade väldiga bråk om kommunismen

Jasenko Selimovic skriver i sin bok att just den närheten gjorde de kommande konflikterna djupare. Som efter långvariga kärleksrelationer: ”Ju längre och mer minnesrikt äktenskapet är, desto större hat krävs för en skilsmässa.”

Själv växte han upp med en bosniakisk pappa som gjorde chefskarriär på ett statligt företag, och en serbisk mamma som var övertygad socialist och en högt uppsatt regionalpolitiker.

I tonåren kastade sig Selimovic över allt som fanns av västerländsk kultur. Hans revolt mot den politiska makten riktades oundvikligen mot föräldrarna.

Foto: Anette Nantell

– Särskilt mamma och jag hade väldiga bråk om kommunismen. Jag och min syster såg landets fattigdom och vi såg avgrunden mellan verkligheten och den ideologi hon var ansvarig för. Hur kom det sig att vi hade en fin bil när de flesta andra inte hade det? Och hon försvarade systemen. Det var aldrig idéernas fel. Det var alltid människan som inte var mogen.

Jasenko Selimovic säger att han tidigt såg sig som liberal. Särskilt efter de egna erfarenheterna av socialism och nationalism.   

– Men jag är också väldigt präglad av mamma. Hon kom från fattiga omständigheter och åstadkom mycket med sina bara händer. Idealet var att man skulle jobba hårt. Vi fick lära oss att vi bara förtjänade uppmärksamhet om vi var bra. Som liten vill man ha en mamma som förlåter en allt och hon var inte den lättaste att växa upp med. Ändå tog det lång tid innan jag slutade vara sådan mot mina egna barn. Även om jag inte vet vad de själva skulle säga. Så snälla, fråga dem inte, säger han och strålar.

Strax efter Berlinmurens fall fick Jasenko Selimovics mamma sitt cancerbesked. Hon var då jugoslavisk kulturattaché i Sverige och våren 1992 besökte sonen henne på sjukhuset i Stockholm. Han hade tagit en kortare paus från arbetet med William Mastrosimones pjäs ”Extremities”. Han återvände till en flygplats som inom ett par dygn skulle stängas ner, och till ett Sarajevo som förberedde sig för krig. Men medan han tog sig hem tänkte han bara på mammans sjukdom och på sin uppsättning. Och på Amira som väntade i lägenheten.

Människorna är döda – ingenting jag säger kan ersätta dem

I ”Sarajevo – minnen av en belägring” skriver Jasenko Selimovic om hur de i krigets början hade intensivt sex. Sedan försvann lusten och relationen utvecklades i en okänd, mycket snabbare hastighet: ”Dagar blev till årtionden”. Den första tiden var de också besatta av tanken på att vittna. Jasenko Selimovic var övertygad om att han och alla andra snart skulle skriva böcker och skapa filmer. Hitta sätt att berätta. 

– Om världen bara förstod vad som pågick så skulle de omedelbart agera. Sedan insåg vi att Europas regeringar visste. Då spred sig en passiv och mörk pessimism. Varför anstränga sig och tala om något så smärtsamt om det inte får några konsekvenser?

Även om Jasenko Selimovics önskan att vittna återkom efter kriget så var den inte särskilt stark.

Foto: Anette Nantell

– Jag kände att det ändå inte helar någonting. Vi lurar oss med den illusionen; om jag bara berättar kan jag skänka det som hände någon sorts betydelse. Men kriget är bara en oåterkallelig förlust. Människorna är döda och i dagens Sarajevo har tusentals personer proteser efter förlorade kroppsdelar. Ingenting jag säger kan ersätta dem, säger Jasenko Selimovic. 

Arbetet gick långsamt. Han bar på idén i nästan tjugo år och skrev från och till under ett decennium.

Och kanske hade boken aldrig blivit klar om inte 2019 års Nobelpris tilldelats Peter Handke. Den österrikiska författaren som kritiserats för sina proserbiska uttalanden. 2006 talade han på Milosevics begravning, och han har anklagats för att förneka folkmordet i Srebrenica. 

– När hans namn lästes upp fick jag lust att skrika! Skrika rakt ut! Självklart får det finnas idioter som mer eller mindre subtilt förnekar massvåldtäkterna och den etniska rensningen. Som säger att terrorn vi upplevde i Sarajevo berodde på att den bosniska armén sköt på sin egen befolkning för att sedan kasta skulden på serberna. I en demokrati är det tillåtet att relativisera även det värsta – som gasningarna i Auschwitz och andra historiskt fastslagna händelser. Allt får skrivas. Vi ska vara försiktiga med att censurera en författare. Men sådana behöver inte belönas med ett jävla Nobelpris!

Jag kände att det var en moralisk plikt. Särskilt om man som jag är privilegierad och har möjligheten

Jasenko säger att raseriet han fortfarande känner fick honom att färdigställa sin bok.

– Svenska Akademiens kvalitetsstämpel rättfärdigar revisionismen. Om Handkes verk ska upphöjas så måste det finnas mothistorier från oss som såg och genomlevde händelserna. Nej, vi dog inte för att vi sköt på oss själva. Och kvinnorna som våldtogs är mina väninnor.

Återfick du tron på vittnandet?

– Jag kände att det var en moralisk plikt att berätta. Särskilt om man som jag är privilegierad och har möjligheten. För många av krigets offer har det varit oöverstigligt. Det gör för ont och de känner för mycket skam. I flera av Handkes texter förnedras de individerna igen. Det räckte inte att du tvingades uppleva något fasansfullt: du ska också misstros och fråntas din historia. Så att inte ens erfarenheten är din.

Foto: Anette Nantell

– Jag märkte också att för mig personligen så blev boken en läkning, säger Jasenko Selimovic.  

I skrivandet samlade han in alla sina minnen, som tidigare bestått av enskilda bilder och traumatiska flashbacks. Han satte samman dem och försökte skapa ett sammanhang.

– Att jag tvingades ge erfarenheten en början och ett slut skänkte texten en mening som sedan återspeglades i mig.

Som en del av minnesarbetet behövde allt dubbelkollas mot dokument och domar från Haag-tribunalen. Om han skev att solen sken skulle den ha gjort det enligt tv-bilderna eller tidningsarkiven.

I researchen ingick också breven som Jasenko Selimovic och närstående skrev inifrån staden. Att läsa dem förändrade den egna livsberättelsen. Han insåg hur mycket som lagts tillrätta i efterhand.

Lidande skapar en konstig och extrem solidaritet också med okända

– Som att det enligt min efterkrigslogik är självklart att vi alla ville fly Sarajevo. Det var ju helvetet på jorden. Men i breven syns något helt annat. Släktingar vädjar förgäves till mig och Amira om att lämna. I dag framstår vår tvekan och vånda som vansinnig. Men att uppleva ett så akut lidande förenar människor. Det skapar en konstig och extrem solidaritet också med okända. Man kan inte bara överge dem: på samma sätt som att de flesta stannar hos den som håller på att förblöda i tunnelbanan. Även om du är maktlös så står du kvar. Med tiden blev de banden mellan oss allt starkare, och den märkliga lojaliteten låste fast oss i Sarajevo.

Foto: Anette Nantell

Jasenko Selimovic berättar att de flesta som fattade flyktbeslutet hade en konkret anledning. I hans fall blev det hans mammas cancer som utvecklade sig till en dödsdom.

Efter ett år i den belägrade staden fick Amira plats på en utrymningsbuss och han lyckades – via en FN-kontrollerad zon – ta sig till Stockholm.

 

– När jag kom till Arlanda stod hela familjen samlad för första gången på flera år. Min syster, pappa och mamma. Hon hade magrat av sjukdomen och jag av kriget. Men vi försäkrade alla varandra om att vi såg fantastiska ut. 

I det nya hemmet i Tensta upplevde Jasenko Selimovic att han och familjen existerade på ”olika frekvenser”. Varje gång en nattlig bil rusade förbi utanför fönstret påminde ljudet om en fallande granat och han kastade sig in under sängen. Han köpte mängder med konserver. Hamstrade stora lager av salt och socker. Han gjorde så i många år. Den första tiden tog han och modern dagliga promenader längs Drottninggatan. Hon skulle snart lämna världen. Han hade just fått ett nytt liv.

Att jag sökte scenskolan från början berodde på att jag var olyckligt kär i en teatertjej

– Jag kom hit för att försonas med henne och vi hann. Vi lyckades på slutet uttrycka att alla våra konflikter inte spelade någon roll och att vi älskade varandra.

Foto: Anette Nantell

Drygt fem år efter ankomsten till Sverige blev 29-åriga Jasenko Selimovic chef för Göteborgs stadsteater, som under hans tid både satte upp kritikerhyllade föreställningar – bland annat ”Hamlet” – och vände en negativ publiktrend. Innan dess hade han skrivit och regisserat pjäser på flera av landets stora scener, och utbildats vid Dramatiska institutet.

– Jag kan inte säga att min drivkraft var någon annan än den jag fått av mamma. Att man jobbar på. När jag kom till Sverige var ju teatern mitt yrke och då gällde det att göra sitt bästa. Att jag sökte scenskolan i Sarajevo från början berodde på att jag var olyckligt kär i en tjej som umgicks i de kretsarna. Jag har alltid ogillat efterhandskonstruktioner om varför man blev den man blev. Jag tror att man råkar hamna i olika sammanhang. Antingen gillar man dem eller också går man vidare.

I mediernas rapportering om krig publiceras bara en del av verkligheten. Man visar inte avrättningar, eller sårade människor efter ett terrordåd – trots att sådant dokumenteras av både pressfotografer och ständigt närvarande mobiltelefoner.  

Också i ”Sarajevo – minnen av en belägring” har mycket utelämnats.

– Anledningen är att det finns handlingar som är så ofattbara att jag inte kan identifiera mig med dem. Jag tror att det är viktigt att alltid tro sig om att kunna vara den andre. 

– Men i lägren i Bosnien tvingades människor att våldta varandra. Våldta sina egna barn. Kan ens fantasi sträcka sig så långt som till att vara en vakt som beordrar sådant? Jag har varken tillräcklig kunskap eller känslomässig öppenhet för att kunna omfatta det.

Foto: Anette Nantell, Anette Nantell

Vad tänker du när politiska ledare i dag jämför den pågående pandemin med ett krig?

– Att det är dumt. Naturkatastrofer och epidemier föregås inte av någon medveten vilja eller sadistisk kreativitet. Den enda parallell som jag personligen kan dra till kriget är något som inte talar till Sveriges fördel.

Vilken?

– Vad kriget lärde mig är att det enda som räknas är människor. Du måste göra allt för att rädda dem. Vad det än kostar. Jag tror att Sveriges långvariga bekvämlighet har rubbat relationen till det allra viktigaste. I stället för att prioritera den enskildes liv så skapade vi en kalkyl som vägde olika intressen mot varandra. Vi agerade utifrån en tradition av social ingenjörskonst – och en kollektivism som genom historien varit beredd att offra ett mindre antal individer för att den stora majoriteten ska få det bättre.

Kulturvärlden var fin men väldigt liten. Det skapade en klaustrofobisk känsla

– Och hur kan Liberalerna nu tala om vikten av att rädda jobben och företagen? Jag trodde att värderandet av individen var partiets kärna. Och Kristdemokraterna agerar nästan ännu mer obegripligt. De har alltid sagt sig kämpa för det svaga livet: det gamla, sjuka och till och med ofödda.

Men frågan om liv eller död finns ju också i motargumenten. Som att psykisk ohälsa och arbetslöshet ökar risken för sådant som missbruk och självmord.

– Jag anser att vi inte vet något om den framtiden. Och att dessa påståenden sätter en religiös prägel på det hela. Man säger att bortom livet här och nu så kommer det visa sig att vi gjorde rätt, säger Jasenko Selimovic med en övertygelse som i sig förklarar det ovanliga steget han tog genom att 2009 lämna teatern för partipolitiken.

Foto: Anette Nantell

– Kulturvärlden var fin men väldigt liten. Efter fem år kände jag till alla. Efter tio år visste jag vem som skulle säga vad och när. Det skapade en klaustrofobisk känsla. Jag tycker inte om att veta vad som ska hända imorgon. Politiken var större.

Jasenko Selimovic lyckades snart bli statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet hos den liberala ministern Erik Ullenhag. Ett par år senare tog han över efter Marit Paulsen i EU-parlamentet.  

Hösten 2016 prickades han för att ha mobbat medarbetare på kansliet i Bryssel. Hans överklagan till EU-domstolen avslogs. Selimovic har efteråt sagt att han ställer höga krav på sin stab och att han förstår om människor känner att han ”kräver mycket”. Men han förnekar anklagelserna om mobbning.

– Jag vill helst inte tala om de händelserna. Men jag kan säga att jag mådde väldigt dåligt och till slut landade i att min enda makt låg att släppa frågan. Och om man inte lyckas bevisa sin oskuld kan man inte syssla med politik, säger Jasenko, som i dag är konsult – ”som alla andra avdankade politiker”.

Vissa saker lämnar spår som man inte kan dela med sig av

– Varje människa ställs inför vissa stora moraliska val i livet. Jag tycker själv att jag i de lägena har agerat så gott jag kunnat. Men de besluten har också sitt pris. Helt plötsligt är du flykting i ett främmande land. Helt plötsligt inser du att du befinner dig i konsultsvängen, säger han med ett skratt som rymmer en resignation och en frihet.

– Men jag tröstar mig med att mitt arbete inte handlar om inrikespolitik. Jag jobbar med att stödja utvidgningen av EU på Balkan.

Mot slutet av bokprojektet hörde Jasenko Selimovic av sig till sin före detta flickvän Amira, som i dag bor i Tyskland. Genom åren har de ibland talat med varandra om sina nya liv. Men inte förrän nu benämndes kriget.

Foto: Anette Nantell

– I timmar gick vi igenom händelserna på ett närmast tekniskt sätt. Amira ringde upp mig igen dagen efter samtalet. Hon sa att hon kände sig lättad. Att prata med mig hade gett henne en känsla av att det hon upplevt också var en gemensam erfarenhet, säger Jasenko Selimovic och blir tyst i flera sekunder. Han torkar bort en tår medan han säger förlåt och frågar om jag vill ha mer kaffe.

– Amira och jag har funnit nya kärlekar - människor som vi älskar djupt och som kan leva med det vi varit med om. Men vissa saker lämnar spår som man inte kan dela med sig av. Därför var det fint när hon sa så.

För att du kände detsamma?

– Ja, hon påminde mig om något; om att det har funnits en ensamhet i detta.

Att ni är varandras vittnen verkar samtidigt vara anledningen till att relationen måste avslutas.

– Det blev nödvändigt, ja, eftersom att kriget tvingar dig till saker som inte direkt är roliga eller bekväma. Och efteråt räcker det med att du själv måste leva med dem. Du kan inte dessutom bli sedd så genom någon annans ögon. Amira och jag skulle ha blivit varandras påminnelse och därför behövde vi bryta kontakten. 

Läs fler intervjuer av Matilda Voss Gustavsson här, bland annat med Ronan Farrow som var med och avslöjade Harvey Weinstein.  

Bild 1 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 2 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 3 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 4 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 5 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 6 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 7 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 8 av 10
Foto: Anette Nantell, Anette Nantell
Bild 9 av 10
Foto: Anette Nantell
Bild 10 av 10
Foto: Anette Nantell