Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Jag längtar till på söndag. Valdagen.”

Foto: Beatrice Lundborg

För exakt en månad sedan inledde regissören Stina Oscarson och publicisten Mats Svegfors en mejlväxling om den svenska valrörelsen. Det blev ett livfullt samtal om allt från retuscherade robotpolitiker till Göran Perssons kossor. Och till slut kanske också ett svar på frågan: Vad är meningen med samhället?

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: onsdag, 2014–08–13, 17:57

Stina,

Precis en månad återstår till valet. Människor börjar på allvar återvända till sina hem efter skogsbranden i Västmanland. I lördags stod jag på Virsbosjöns strand, bara några hundra meter från min äldsta dotters hem, och såg hur de franska och italienska rödgula propellerplanen hämtade vatten. Det var bara några minuter mellan piloternas buklandningar på sjön. Jag vet inte varför det var en så stark upplevelse. Nog mindre för dramatiken och mer för symbolladdningen. Planen var lite gammaldags. Det var en förnimmelse av att följa Saint-Exupéry manövrera sitt flygplan där djupt inne i Bergslagen.

Och så kollisionen mellan den verkliga verkligheten och den beskrivna verkligheten. Vi skulle nu ha varit inne i valrörelsen. Partierna skulle tävla i förmåga. I stället blev det en kollektiv uppvisning av oförmåga. Skogslandet Sverige har ingen egen brandkår för skogsbränder. Den har vi sålt till ett privat företag i USA.

Statsministern var sist på plats och mumlade något om människans litenhet och väderförhållandena. Han verkar redan ha avgått och börjat prya som chef för SMHI. Oppositionsledaren Löfven har helt försvunnit in i tapeten.

Av valvinden hade det blivit en förödande het solvind som hotade att lägga världsarvet i Engelsberg och den gamla trä­staden Norberg i ruiner.

Under mandatperioden har mycket handlat om den ­svenska oförmågan. Blir valrörelsen likadan? Och är det i så fall rimligt? Ekonomin är i ordning men knappt något mer än den. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: onsdag, 2014–08–13, 22:45

Hej Mats och tack för ditt mejl.

Egentligen är jag så arg att jag hoppar efter att ha läst Cecilia Magnussons förslag på DN Debatt i dag om att förbjuda tiggeri. Men jag ska försöka lugna mig lite och skriva något mer välformulerat om det till i morgon. En liten löjlig fråga har för mig bitit sig fast. Du skriver att Löfven försvunnit in i tapeten. Jo, det har du nog rätt i men innan dess åkte han ju faktiskt till Norberg. Och jag kan inte låta bli att undra om han skulle ha gjort det om det inte varit valår.

Dag Hammarskjöld sa en gång att: ”Kärlek är att ge allt för en annan människa men inte nödvändigtvis i rampljuset inför hela världens ögon.” Det tycker jag är en vacker reflektion. Hur många goda handlingar skulle vi göra om ingen såg oss göra dem? Tror du någon av partiledarna hade åkt om de visste att inte en enda tidning skulle skriva om det, ingen journalist från radio eller tv skulle uppmärksamma det. Ingen skulle lägga ut det på Facebook eller twittra om det?

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: torsdag, 2014–08–14, 20:48

Du lär få hoppa en del framöver. Förslaget att förbjuda tiggeri är naturligtvis syssling med Sverigedemokraternas krav på att hjälpa människor där och inte här, om de nu alls ska hjälpas. De ska inte få komma hit och störa vår självbild. Inte som tiggare, inte som flyktingar.

Håll världen borta, den bara stör. Det är ett slags imperativ i svensk politik. Inte minst därför är det så bra att Margot Wallström kliver upp på scenen. Får se om utrikesministeriet Bildt också kommer att delta. Tillsammans skulle de faktiskt kunna skriva om valrörelsens dagordning. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: torsdag, 2014–08–14, 22:56

Hej igen Mats.

Det finns inga tiggare! Men det finns människor som tvingas tigga. Och det finns orsaker till detta. Den distinktionen är viktig för mig.

Självklart var artikeln inget misstag. På liknande sätt börjar de flesta värderingsförskjutningar. Någon skickas fram för att testa opinionen. Och sedan förskjuts successivt gränserna för vad som är okej. Och nu fick vi ju veta att en majoritet av svenskarna uppenbarligen vill förbjuda människor att tigga på gatan. Och då definitionen av demokrati för tillfället verkar vara att majoriteten alltid har rätt så kommer den åsikten snart att vara helt politisk korrekt. Det är en utveckling som skrämmer mig.

Runt om i hela Europa är det just nu populärt att förbjuda saker man inte vill se. I Spanien är det närmast förbjudet att demonstrera på gatan. Och i Frankrike har man ju infört förbud mot att bära slöja. Nån rättslig instans i EU prövade nyligen detta förbud för att se om det bröt mot EU:s konstitution, men nej. Inte. Det visade sig att förbudet var helt okej. Man hävdade nämligen att det var en förutsättning för den franska gemenskapen att människor kunde se ögonen på den de talar med. I konsekvensens namn borde man ju då också förbjuda alla synskadade att vistas på gatan för att de utgör ett hot mot demokratin.

Att människor tvingas tigga i Sverige passar enligt Cecilia Magnusson inte in i alliansens arbetslinje. Ja men förbjud då arbetslöshet.

Och fortsätt så och vi kommer snart att ha vårt idealsamhälle.

Förbjud offren, inte förövarna.

Fast jag tror inte vi kommer kunna blunda hur länge som helst och avslutar därför detta upprörda mejl med en rad av Göran Sonnevi:

”Vårt sätt att leva kommer att förändras.”

På återhörande. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: fredag, 2014–08–16, 09:04

Stina,

”Verweile doch…”. Paradoxen är att ju bättre vi har det, desto ängsligare blir vi. Vi säljer vår själ till djävulen för att ingenting ska förändras. Och just därför har jag svårt att se min nästa som sitter utanför Coop på Erik Dahlbergsgatan som bara ett offer, bara utsatt för tvång. Hon vill något annat. Och gör något annat. Sverige är för henne möjlighetens rike. Hon vet inte att det i stället är det frusna ögonblickets rike.

Ralf Dahrendorf talar om Lebenschansen, livschanser. Vi är så upptagna av den färdiga fördelningen. Det är vad vi lovas av politiken. Men Göran Sonnevis avskalade formulering som Du citerar rymmer ju en närmast revolutionerande sanning: Vårt sätt att leva kommer att förändras. Av omständigheterna, av framsteget, av omvärlden men också av oss själva. Den stora utmaningen är att bidra till att så många som möjligt ska kunna ”förverkliga sina bästa stämningars längtan”.

Därför blir jag nästan glad när jag ser ”tiggarna” runt omkring mig i Stockholm. De gör något, de tror på något. Och de får ändå komma hit.

Och jag blir glad när jag kommer till torget i Hallstahammar för att köpa ost, bröd och öl till kräftorna från Åmänningen (som just öppnats för kräftfiske efter branden). En ung familj med tre sprallande, stimmande och stökande barn. De har fått komma hit i stället för att vara inlåsta i Mogadishu, en av de platser på jorden där omöjligheten faktiskt råder, där djävulen har löst in en stad, ett land, ett helt folk som pant. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: fredag, 2014–08–18, 09:46

God förmiddag!

Alltså Mats. Ditt brev vände verkligen upp och ner på en del och jag vet inte ännu vad det får för konsekvenser. Men jag måste erkänna, jag kanske borde skrivit det direkt, men jag känner mig rätt obildad när jag mejlar med dig. Jag känner inte till alla dina referenser. Du vet, jag har ingen högre utbildning än gymnasiet. Det är kanske inte så strategiskt att berätta, men jag gör det ändå, för kanske är det någon läsare som upplever detsamma. Men missförstå mig inte. Jag njuter av att känna mig obildad! Jag värdesätter naturligtvis inte själva obildningen, men finner en stor lycka i att se att jag har så mycket kvar att lära. Att inse att min världsbild kommer att kastas om många gånger än. Att kartan jag orienterar efter, hela tiden ritas om kan tyckas som en prövning för en gammal orienterare som jag, men en sanning jag valt att acceptera. För även om du orienterar i en helt vanlig skog, förändras landskapet oupphörligt. Och om du en gång kommer tillbaka till din barndoms skogar och försöker orientera efter den karta du en gång följde kommer du onekligen att gå vilse.

Det tror jag är en stor del av vårt demokratiska problem. Att partierna orienterar efter gamla kartor. Och dessutom börjat köpa varandras i stället för att rita nya egna.

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: lördag, 2014–08–16, 10:47

Stina,

Att valrörelsen nu är igång på allvar visades i går. Till mångas glädje – och förvåning – förde moderatledaren i sitt sommartal på allvar in världen i valrörelsen. Han utmanade Sverige­demokraterna men gav dem samtidigt rätt i att det kostar pengar att ta emot människor som flyr undan terrorn i Irak.

Hur ska det förstås? Vill han ge Sverigedemokraterna rätt? Tanken är nog att det ska kännas ordentligt när den moderata kniptången nyper till om Jimmie Åkessons parti. Ja, det finns röster också i det moderata partiet som inte vill se tiggare på våra gator. Men menar Sverigedemokraterna på allvar att vi inte ska ta emot unga män som riskerar att få halsen avskuren? Eller unga kvinnor som riskerar att våldtas av den islamiska statens jihadister? Tycker verkligen var tionde väljare att det är rätt politik?

Också Stefan Löfven steg fram ur tapeten. Tomas Ramberg, Sveriges Radios högt respekterade kommentator, berättade att Löfven övervägde att göra en Bildt, det vill säga trolla fram en gammal statsminister och sätta honom som utrikesminister. Löfven dementerar ampert.

Jag har lämnat Sveriges Radio sedan ett år tillbaka. Jag vet naturligtvis ingenting om bakgrunden till nyheten. Men jag, och alla andra som rör sig i den politiska offentligheten, vet att Tomas Ramberg inte ägnar sig åt ogrundade spekulationer. Alla förstår att någon i Löfvens allra närmaste omgivning mycket medvetet har läckt. Förmodligen för att rikta uppmärksamheten bort från Margot Wallström. I det perspektivet blir Löfvens kritik av Ramberg självmarkerande.

Stefan Löfven sade i en första kommentar till journalister och offentligheten: ”Ni känner mig.” Men det gör vi ju inte. En av den närmaste månadens allra intressantaste frågor blir: ”Vem är Stefan Löfven?” MS

PS. En vid-sidan-av-kommentar till Din text:. Du är en av våra ledande kulturpersonligheter. Offentligheten är stundom rätt elak. Ge inte mer bränsle än nödvändigt. Visst, en viss typ – understruket en viss typ – av referenser har jag efter många års skrivande. Men det har lite med utbildning att göra. Jag tycker att du ska stryka meningen om utbildning. Samtidigt är jag mycket förtjust i Din vändning på detta med obildning och det som följer därpå. DS.

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: måndag, 2014–08–18, 09:32

Mats.

Det är ett sådant oerhört fokus på namn hit och dit. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan, men tror det är uppe i sjutton nu, vem jag vill ska bli vår nästa kulturminister. Jag är faktiskt inte intresserad av vem utan bara intresserad av vilken politik han eller hon kommer att driva.

I senaste numret av tidskriften Neo finns en mening som ännu inte släppt mig. Det är i en artikel om striden kring ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Där skriver Sylvia Bjon: ”Herregud, ska tavlorna få ett hus och barnen dö?” Den som kan svara på det så att alla, från sjukpensionärer till börsmäklare, förstår är värdig den posten.

Sedan kan jag inte låta bli att kommentera din vid-sidan-av-kommentar gällande bildning. Tycker det är intressant att du råder mig att inte skriva att jag inte har någon högre utbildning. Det säger rätt mycket. Skolan är ju onekligen i fokus denna valrörelse. Och att antalet år man på papper studerat betyder mycket har jag förstått, liksom, betygens utformning, men vad man faktiskt lär sig verkar mindre intressant. Jag undrar om målet ens är att vi ska bli bildade. Jag tror inte det. Vi ska bli anställningsbara. Jag har gjort misstaget den här hösten att när man bett om min titel säga att jag är ”fri intellektuell”. Men det förakt man då möter är inte värt striden.

Annars tycker jag att fri intellektuell vore det finaste man kunde vara vid sidan av politiker. Ja, jag ser faktiskt upp till alla som tar det ansvaret. Politik är för mig den högsta konsten.

En sista sak bara för att återknyta till det här med namn. Helgens spekulationer om ministerposter blir jag bara trött på. Kan faktiskt inte fatta att Görans Perssons eventuella återkomst i politiken kan vara en huvudnyhet på Ekot. Fast Perssons svar var fantastiskt. Att han då ville ha korna med sig in på UD. Det fick mig att tänka på en dikt av Ted Hughes som handlar om att läsa Chaucer för kossor. Och det blev för mig en bild av hela denna valrörelse.

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: tisdag, 2014–08–19, 11:59

Stina,

Du vill så gärna värna bilden av de politiska alternativen som står mot varandra. Men utan att vara cynisk: det mest utmärkande för tidens politik är att de centrala aktörerna inte har någon politik. De vet att restriktionerna är så många att den stora konsten i politiken är att inte binda sig mer än absolut nödvändigt.

Detta innebär inte att all politik är omöjlig. Men det kräver en rätt rejäl omformulering av vad politik är och kan vara. Och eftersom Du nämnde Guggenheimprojektet i Helsingfors. Jag har nu under rätt många år brottats med frågan om vad kulturpolitiken kan vara. Hur motivera pengar till böcker och tavlor när vi säger nej till dyr cancerterapi? Vad är Ditt svar på Sylvia Bjons fråga?

För övrigt: vem läser Chaucer och vem är kossorna i Din bild av svensk politik? MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: tisdag, 2014–08–19, 15:26

Hej igen,

Kunde inte låta bli att skriva en gång till i dag. Chaucer och kossorna, ja… Dikten kanske var långsökt men vilka bilder som dyker upp när man försöker begripa tillvaron ligger lite utom ens kontroll. Men förutom att Persson började tala om kossor så tror jag det finns en annan, djupare förklaring.

För mig handlar bilden om hur politiken i dag väljer att blunda för de moraliska målkonflikter som ligger under vartenda utspel i varenda fråga. Och detta gäller samtliga partier. Om än kring olika frågor.

Att med ena handen vilja skicka vapen till Irak med vetskap om att det i dag är omöjligt att kontrollera i vems händer dessa vapen sedan hamnar. Och sedan vädja till vår solidaritet att ta emot de människor som flyr och säga att det kostar pengar men inte säga att kostnaden inte varit något problem om man inte sänkt skatterna med över hundra miljarder.

Att tala om att skapa en grön omställning, ligga i framkant i Europa vad gäller miljöpolitik och samtidigt kasta ut ett förslag om att ge alla ungdomar körkort.

Att säga sig vilja värna kunskap och bildning men sedan se ner på dem som faktiskt försöker använda denna kunskap till att tänka.

Att säga sig värna alla människors lika värde men samtidigt krampaktigt hålla fast vid ett samhällssystem som värderar oss utifrån produktivitet.

Ja, jag ska inte fortsätta längre. Men det var som att när Persson tog med sig kossorna in på UD så var det som att vi, på samma sätt som kossorna i dikten begriper Chaucer, skulle genomskåda allt detta och det skulle vara omöjligt att ljuga längre. Stina

PS. Vad gäller svar på Sylvias fråga så kommer det. Har sedan tre månader tillbaka på uppdrag av Katalys arbetat med en handbok till nästa kulturminister och bestämt att den inte får gå till tryck om jag inte själv har ett svar jag är nöjd med. DS.

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: onsdag, 2014–08–20, 08:48

Du har rätt. Det var nog ett sidospår detta med vem som är kossorna. ”Go my little tragedie!”

Men tillbaka till frågan som Du håller på att arbeta med. Hur motivera pengar till kulturen när andra ömmande behov inte är tillgodosedda. Jag tror inte att det egentligen är en fråga för kulturministern. Den kan endast besvaras om det är en fråga för hela politiken. Ska kulturen ha en särställning? Och varför ska den i så fall ha det? Mitt eget svar är: ja, kulturen ska ha en särställning. Det kan förefalla vara ett opportunistiskt svar. Men så snart det formuleras inser var och en att det är allt annat än opportunistiskt. Men hur ser Ditt provisoriska svar, eller Ditt svar i vardande, ut? Jag återkommer. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: torsdag, 2014–08–21, 09:28

Mats, du har självfallet rätt i att frågan inte är kulturministerns, utan en grundfråga för hela politiken. Men när ingen annan ställer den tänker jag att en ny kulturminister borde ta chansen.

Nå, till själva frågan. Varför ska tavlorna få ett hus när barnen dör?

Ja, tänk om valrörelsen börjat med denna. Då tror jag nog de ideologiska skillnaderna mellan partierna gett sig tillkänna.

För det första så är huset inte till för tavlorna, utan för att många människor ska kunna se tavlorna och göra det tillsammans.

För det andra så kommer barn alltid att dö. Vuxna också. Vi alla. Det är nog den största existentiella frågan vi har att brottas med som människor. Och då konsten, liksom religionen, genom alla tider varit en hjälp för oss att stå ut med, och söka en mening med detta outhärdliga faktum, är det väl inte mer än rätt att de frågorna ges ett rum i ­samhället. Där det är varmt och alla är välkomna. Det är att ge oss som människor tillåtelse att faktiskt brottas med dessa frågor. Om liv och död och kärlek och ­moral och allt annat som gör oss till människor.

Desto viktigare då att alla är välkomna. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: torsdag, 2014–08–21, 13:54

Stina,

Karl Popper myntade uttrycket ”the strain of ­civilisation”. Ju mer komplext ett problem är, ­desto enklare lösningar söker vi. Du efterlyser ”­alternativa ekonomiska system”. Men de finns inte. Och det är nog, som Du väl egentligen skriver, också vänsterns dilemma. I drömmen om det helt annorlunda passar man i debatten om hur verkligheten som den är ska kunna förändras. Det är tydligt i den politiska debatten. Jag vill inte förfalla till dryghet. Men när det uttalade vänsteralternativet i svensk politik bara har ett krav – ”Nej till vinster i välfärden” – är det ju en total politisk kapitulation. Det hedrar ­Socialdemokraterna att de inte accepterar en sådan till förtvining gränsande förenkling av precis det Du talar om: behovet av en rätt genomgripande förändring av vårt sätt att tänka och leva.

Det handlar om frihet att söka de nya formuleringarna, av problem och av lösningar. Men frihet räcker inte. Vi behöver kunskapen, den analytiska förmågan, den kvalificerade skaparkraften. Slutsatsen: det Du efterlyser kan bara utvecklas i en ny allians mellan kultur och veten­skap.

En fjärde bild att foga till Dina tre: Det var på Financial Times op ed-sida som man kunde läsa de verkligt ifrågasättande artiklarna om kapitalismens kris efter sammanbrottet för Lehman Brothers och den därpå följande ­kollapsen i ett antal euroländer. Och det var ­ledande akademiker, de flesta verksamma vid privata amerikanska universitet, som svarade för denna kritiska samhällsdebatt. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: lördag, 2014–08–23, 21:01

Hej där.

Håller på att skriva en kommentar till gårdagens nyhet att 47 procent av svenskarna nu kallar sig feminister. Men innan du får den undrar jag vad du tycker om årets valaffischer?

Politiskt, estetiskt och ur marknadsföringssynpunkt?

Har själv utlyst en liten tävling där resultatet blir följande:

Som solklar etta kommer moderaternas ”BYE BYE förbifarten?” Detta är i vart fall årets modigaste affisch. Vilket ju inte säger så mycket när man tittar på konkurrenterna. Men hela den kampanjen kräver till skillnad från övriga en liten intelligens av väljarna. Jag menar, de riskerar ju faktiskt locka till sig väljare som inte vill ha förbifarten och tror att de slipper den med moderaterna. Men riskerar också förlora egna väljare på samma grund. Är man inte insatt så blir ju den första tanken att moderaterna tänker slopa förbifarten.

På andra plats kommer Fi:s ”Sätt feministerna på plats” som jag faktiskt först trodde var SD men som sedan när man läser vidare visar sig vara den enda affischen med lite humor. Inser i skrivande stund att detta kanske var en affisch till EU-valet, men då så många sitter kvar förtjänar den i så fall ändå sin andra plats. Och som given trea har jag satt FP:s ”Feminism utan socialism”. Den är nästan lite farlig. Hjärnan har ju svårt att uppfatta negationer som ”inte” och ”utan”, vilket gör att det man minns av affischen blir orden ”feminism” och ”socialism”. Så till den grad att jag nu har börjat koppla ihop FP med båda dessa ord. Och det vet jag inte om det är så lyckat vare sig för partiet eller mig.

Vad tänker du? Du som har många fler valrörelser att jämföra med? Hur har affischerna förändrats?

Höres.

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: söndag, 2014–08–24, 10:12

Stina,

Sergels torg har ju under lång tid varit valaffischernas cent­rum i Sverige. Man kan åtminstone pröva tanken att det är med de traditionella partierna och valkampanjerna som med Sergels torg: mittpunkten i ett samhällsbyggnadsprojekt vars modernitet flagnat. Frenetiska försök görs att renovera. Men det är inte en önskan att göra nytt igen utan att göra gammalt. Spårvagnarna som ska gå tvärs över torget blir därvidlag övertydliga.

Din fråga om valaffischerna är verkligen bra. För den lockar just att försöka se vad som finns under det som vi tror oss se. Socialdemokraterna går till val med bilder på två personer som har det gemensamt att de inte är socialdemokratiska politiker, en förbundsordförande och en statstjänsteman. På de moderata valaffischerna ser man klart Reinfeldt men som en skugga bakom honom finns Anders Borg, som inte ens kandiderar i valet.

Genomgående i alla partier är politikerna på valaffischerna sminkade och retuscherade så att varje mänskligt anletsdrag är utplånat. Och man förstår att det inte är äkta människor utan hubotar som vi möter i politiken. Politik handlar det knappast alls om. När Moderaterna i Stockholm påstår att det gör skillnad vem man röstar på så hudflängs de i offentligheten.

Jag säger inte allt är fel, bara att det är annorlunda, mycket annorlunda. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: söndag, 2014–08–24, 13:25

Hej igen.

Inser att jag kommer sakna dessa brev när valet är över. Men i går kom ju den stora nyheten att 47 procent av svenskarna i dag kallar sig feminister.

Vad säger det egentligen? Är det ett framsteg? Vad tänker du?

Kan feminism separeras från socialism? Eller är de förutsättningar för varandra?

Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot? Personligen tror jag att vi behöver städa våra egna hem. (Men självfallet ska det inte vara bara kvinnorna som gör det.) Jag tror att vi behöver se all skit vi lämnar efter oss.

Är man feminist för att man vill att det ska vara 50 procent kvinnor i försvaret och att man ska sy uniformer anpassade för kvinnokroppar? Blir kriget mer feministiskt då? Eller för att drönarna nu gör det möjligt för amerikanska soldater att skjuta terrorister i Afghanistan på dagen men ändå hinna hem och natta ungarna? En del hävdar det. Kan överhuvudtaget ett krig vara feministiskt?

Blir aktiebolagen feministiska den dag det kvoterats in 50 procent kvinnor i styrelsen. Om förutsättningen för dessa kvinnor är att de ändå ställer upp på marknadens värderingar?

Jag kallar mig faktiskt inte feminist och många blir arga när jag säger det. Men jag är så trött på den här identitetspolitiken. Alla dessa titlar riskerar lägga en godhetsmantel över ens egentliga handlingar. Något att gömma sig bakom.

Att dela in människor i grupper kommer aldrig skapa fred tänker jag. För mig räcker det gott att säga att jag skriver under på de mänskliga rättigheterna vars grund är alla människors lika värde. Om vi bara låter orden återfå sitt värde och ”alla” betyda alla skulle mycket hända.

Jag tror faktiskt att den här identitetskulturen är ­förödande både för politiken, konsten och även religionen, då den ifråga­sätter den grundläggande möjligheten att tala i någon annans ställe och hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det.

På ett sätt hänger detta ihop med gårdagens andra stora nyhet: Kaoset i Malmö under SvP:s torgmöte. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: söndag, 2014–08–24, 15:26

Stina,

Det är pretentiöst att citera sig själv. Likväl: för några år sedan skrev jag om den svårfångade Dag Hammarskjöld att han naturligtvis hade kunnat beskrivas med konventionell terminologi hämtad från psykologi och psykoanalys. En narcissistisk personlighet med ett dominerande överjag. Men det särpräglade hade då helt gått förlorat. ”I en tom men förutbestämd modell passas och pressas en självständigt tänkande och reflekterande människa, den unika personen, in.”

Ja, jag värjer mig också mot etiketterna. Samtidigt är påståendet att språket just består av ett slags konstlade kategorier, det vill säga etiketter, trivialt. Utan dem kan vi inte prata med varandra. Vi kan inte tänka.

Feminism kan betyda så mycket. Ingenting förklaras om jag säger mig vara feminist – eller om jag säger att jag inte är feminist. Ja, jag tycker att det finns mycket viktiga frågor om kvinnors ställning. Men mina båda välutbildade döttrar har radikalt mycket bättre förutsättningar i livet än de pojkar i vårt lilla västmanländska samhälle som de gick i skola med och som hade svårt att tillgodogöra sig en teoretisk utbildning.

På ett sätt var till och med det gamla klassamhället mera skonsamt än det moderna kunskapssamhället med dess obevekliga utslagning. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: onsdag, 2014–08–27, 16:37

Hej igen.

Nu har förtidsröstningen börjat och i dag kom ännu en opinionsmätning, vilket föranledde en intressant fråga från Elinor Odeberg (ordförande för unga S-kvinnor) som föreslår att rödgröna väljare i stället ska stödrösta på Fi så att de kommer in och vänsterblocket får majoritet och på så sätt hindra att Reinfeldt kan regera vidare med stöd av SD. Konstruktivt måste jag säga, även om jag är emot stödröstning av alla slag. För den dag, och vi är nog snart där, hela valet kommer att handla om taktik kommer vi förflyttas ännu längre från våra egna värderingar. Och det är ju ändå att ha möjlighet att ge uttryck för dessa som vi har ett demokratiskt system.

Dagens valaffisch sitter för övrigt utanför Rikdagshuset och jag blev när jag kommit hem tvungen att gå tillbaka för att se om jag läst rätt. Det var en bild på Maria Abrahamsson, stylad, med ren hy, blont hår och kritvita tänder. Men vad stod det egentligen? ”Kryssa Maria Abrahamsson för ett snyggare, tryggare, vitare Stockholm?” Nej, det kan det inte ha stått. Och mycket riktigt. När jag kommer tillbaka ser jag att det står ”för ett snyggare, tryggare, grönare Stockholm”. Likväl, när jag kommer hem för andra gången och ska skiva upp det skriver jag ändå ”för ett snyggare, tryggare, vitare…” Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet från de som skapat affischen. Men som hjärnan fungerar så fastnar ju bild bättre än text. Så skriver du ”grönare” men bilden är vit är det vit du kommer att minnas.

Jag tycker den affischen är riktigt obehaglig och funderar på att gå dit en tredje gång och måla hennes ansikte grönt. Men är osäker på om De nya moderaterna vill ha den hjälpen. S

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: torsdag, 2014–08–28, 07:26

Stina,

Den senaste prognosen (två veckor gammal) säger att 7 328 202 personer kommer att vara röstberättigade i riksdagsvalet den 14 september. Vi kan alla ha uppfattningar om stödröstning. Men var och en bestämmer själv och dessutom i hemlighet. Det blir som det blir. En dag vart fjärde år, var ettusenfyrahundrasextioförsta dag, har alla de enskilda medborgarna makten. Även om jag tillhör etablissemanget tycker jag att det är härligt!

Och så Din kommentar om Maria Abrahamsson… Möjligen borde jag uppröras på hennes vägnar. Men det var ju jag som började tala om hubotar. Ja, jag håller med Dig inte bara om Maria Abrahamsson utan om kandidatbilderna generellt. Ska man förstå detta djupare tror jag att problemet är att medier, politiska konsulter och reklambyråer har tagit över politiken. Gemensamt driver vi (tyvärr kan åtminstone inte jag friskriva mig) fram en kombination av konflikt och utslätning.

Wittgenstein talade om privata språk. Det är något liknande som utvecklas här: språk helt tömt på innehåll.

När Monica Saarinen och Lasse Johansson intervjuade Åsa Romson i P1 Morgon blev det något helt annat. Med Wittgensteins begrepp: ett samtal, även en kritisk intervju, är ett spel, ett språkspel. Man måste vara minst två för att spela. Och man måste eftersträva att spela med den andre. Naturligtvis bidrog det att Åsa Romson med den starka intellektuella bakgrund hon har var beredd att delta i ett seriöst spel.

Samma sak när Lasse Bengtsson intervjuade Fredrik Reinfeldt i P4 Extra. Jag skrev efter Reinfeldts inledande kommentarer till skogsbranden i Västmanland att han verkade förbereda sig för att bli chef för SMHI. Men att han, till skillnad från Löfven, har lämnat sin tapet. Och när Reinfeldt inte längre är underkastad Per Schlingmanns regiregemente blir det han säger på riktigt. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: torsdag, 2014–08–28, 22:45

Tack för ditt senaste mejl. Jag kan säga att jag vet vad jag skulle rösta på om det vore val i dag. Men jag vet inte hur jag kommer att rösta den 14 september. Jag längtar efter att någon ska övertyga mig om detta. Längtar efter att det kommer någon och knackar på min dörr och verkligen försöker. Men ännu har ingen kommit. Vet inte om det är att portkoden slutar fungera redan kl 19.30 eller något annat. Men har i stället för avsikt att i helgen gå runt och knacka dörr på valstugorna. På alla. Och be dem att övertyga mig. Så vi får se om jag blivit klokare efter helgen. Valaffischerna har ju i vart fall inte gjort mig detta.

Har i kväll varit och invigt en klimatfilmfestival. Det kändes mycket märkligt. Det var mingel och glas innan det började. Ute hällregn. Kändes som orkestern som spelar medan ”Titanic” sjunker. Medelåldern bland publiken var över 60 och inget ont om det, men jag upplever inte att det fanns någon kraft, ingen lust, ingen tro att något går att förändra och jag var tvungen att i mitt invigningstal ställa frågan om konsten överhuvudtaget kan göra skillnad i dag. Det kanske inte var så klokt men det gick liksom inte att låtsas som något annat.

Återkommer med mera tankar och resultat från min valstugeundersökning. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: lördag, 2014–08–29, 15:07

Stina,

Du är i Stockholm, jag i Karmansbo. Här finns inga valstugor. Någon tv har vi inte. Visst, vi har ett antal datorer i huset men likväl förändras förhållandet till det som händer i samhället när man byter Stockholms innerstadsperspektiv mot det gamla brukssamhällets. Konstigt nog har världen likväl alltid varit påtagligt nära här i Bergslagen. Jag träffar sällan några nyanlända flyktingar i mina kvarter strax ovanför Karlaplan i Stockholm. Men jag gör det på Coop i Skinnskatteberg. Och min äldsta dotter, som bor i ett annat av de gamla bergslagssamhällena i Västmanland, gör det i sin förstaklass i Fagersta. Nu på måndag får hon en ny elev, en sjuåring som precis kommit hit från Syrien.

Hur talar du med en sjuåring som inte talar ett ord svenska? frågar jag.

Barnen är inte problemet, säger hon. De får ändå en plats och ett sammanhang genom skolan.

Men hon träffar också föräldrarna. De möter en vägg här i Sverige. De får en bostad. Men vad övrigt är, är tystnad.

Och då är det ändå Fagersta, en av landets mest förstående och välvilliga kommuner.

Valrörelsen handlar om Sverige. Men politiken kommer alltmer att handla om Sverige och världen. Det gäller Ukraina. Det gäller Europa. Men det gäller också vardagen i Fagersta och Skinnskatteberg.

Det är så konstigt: Till oss kommer människor från Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia. Närmast definitionsmässigt är det aktiva, ansvarstagande, duktiga människor som tar sig ända hit. Men vi har egentligen inte någon idé om hur de ska ges livschanser i detta nya land. I stället sätter vi upp en vägg och räknar på vad de kostar oss.

Stina, fråga i dina valstugor vilka partier som har en idé om hur vi ska kunna montera ner väggen. Och om världen alls finns med i deras svar på frågan om varför man ska rösta på dem. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: lördag, 2014–08–30, 15:59

Mats,

Ser att vi måste skrivit samtidigt i dag så här kommer mitt mejl som kanske inte direkt men indirekt ändå blir ett svar. Utanför mitt fönster surrar en polishelikopter och i skrivande stund börjar kyrkklockorna i S:t Jacob ringa. I morgonens opinionsmätning har SD 11 procent och blir tungan på vågen. Och inom ett par minuter börjar Svenskarnas parti sin demonstration på Gustav Adolfs torg. Över tiotusen motdemonstranter sägs ha samlats i Kungsan. Men jag är inte där. Har funderat hela förmiddagen på hur jag skulle göra.

Jag är så rädd att allt fokus bara gör dessa antidemokratiska krafter starkare. Samtidigt är det min instinkt att ta ställning. Men min största fråga är hur. Inget av partierna vill regera tillsammans eller med stöd av SD. Det kanske är fel, tänker jag. Nu har de suttit i riksdagen i fyra år och varit mobbade av alla. Och bara ökat. ”Om det du gör inte fungerar gör något annat”, brukar det sägas. Frågan är hur attraktivt det är att vara med i SvP om ingen var där?

Jag tänker på ett kanske urvattnat men sant citat från Hjalmar Söderberg: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

I linje med det tycker jag det var fint med klockorna. Och som prästen sa: Klockorna säger: In hit är alla välkomna. Även om ni är nazister.

Jag valde bort motdemonstration då jag inte på något sätt kan ställa upp på att skrika ”inga rasister på våra gator”.

Kanske borde vi byta taktik helt. Bjud in dem till varenda debatt, tänker jag, till Nobelfesten, till regeringen och till det intellektuella samtal som som vi just nu behöver.

I demokratins namn är vi ju skyldiga även SD:s väljare respekt. Kanske vore det faktiskt bättre att partiet fick makt och det motstånd som detta innebär. Tvingades ta ansvar. Troligtvis skulle en del av det lockande falla.

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: lördag, 2014–08–30, 21:59

Mats, igen,

Efter att ha suttit inne och lyssnat till klockor och helikopter gick jag ut för att göra min valstugeundersökning. Jag hade en ärlig längtan efter att bli övertygad. Att höra till. Men det har jag alltid haft. Tänk att ha en ideologi att vila på. Slippa tänka själv. Vad enkelt det skulle vara. Fast jag kommer hela tiden fram till att om alla går åt ett håll måste jag gå åt det andra.

Ja, men nu gick jag i alla fall åt det håll där alla människor var denna lördag. Till Sergels torg och alla valstugor.

Jag stannar vid varje valstuga och ber deras bäste debattör övertyga mig varför jag ska rösta på just dem.

Mellan stugorna står en jättelik geting från Expressen och delar ut godis till barn. Jag känner mig sorgsen. Politisk sorg. Inser plötsligt att SD inte har sin valstuga bland de andra. Går ett extra varv för att kolla, men hittar den inte. Hade verkligen velat gå in där för ett samtal. Men de vågar kanske inte finnas på gatan av säkerhetsskäl. Det är i så fall ett stort problem, tänker jag.

När jag kom hem sammanfattade jag argumenten för att se om jag blivit klokare. Och då såg det ut så här:

FP: För att de har den bästa skolpolitiken och ska införa omdömen tidigare än någon annan. Och för att de tar hotet från Ryssland på allvar och vill att vi ska gå med i Nato. Och för att det var de som började feminismen.

V: För att de inte är till salu. Jag försöker få en utveckling av detta men det liksom stannar. Fast, höll på glömma, kollektivtrafiken vill de satsa mer än någon annan på, enligt dem själva. Har inte kollat om det stämmer.

C: För att vi ska få ekologisk närodlad mat till all offentlig verksamhet och få stopp på användningen av antibiotika. Och för att de vill skrota LAS och göra det enklare att anställa unga.

MP: För ett utvecklat BNP-begrepp där ekonomi och ekologi hänger ihop.

S: Pratade här med fem personer men minns tyvärr inte vad någon sa.

KD: För att de är det enda allianspartiet som inte bara bryr sig om pengar utan även om andra värden. Försökte få veta vilka men där blev det luddigt.

M: För att jag ska kunna leva i ett land med både välfärd och frihet. Jag ber att få utvecklat vad de menar med välfärd och även med frihet men allt de säger gör att jag känner mig mer ofri.

FI: För jämställdheten så klart. Och för att man vill avveckla försvaret och för att de anser att vi klarar oss med nolltillväxt.

När jag kom hem kände jag bara: oj vilket ansvar vi har som medborgare att utifrån detta kunna göra ett val.

Men det är tur att det är två veckor kvar. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: måndag, 2014–09–01, 15:53

Stina,

Du är upptagen av hur du ska rösta, jag av hur Sverige ska styras. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: måndag, 2014–09–01, 21:59

Det stämmer.

Men jag tycker att det är mitt uppdrag. Jag anser mig inte ha kunskap till något annat.

Och jag tänker att det i själva idén med ett demokratiskt val ligger att våga överlåta det förtroendet till någon annan. Jag röstar ju för att politikerna ska representera mig i de frågor jag inte själv kan ta ställning. S

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: måndag, 2014–09–01, 17:33

Stina,

Ibland faller Du ner i självunderskattningens varggrop. (Samtidigt är du inte varg utan uggla. Med några vingslag tar du dig snart upp och sveper åter vist fram högt över smått och stort, intresserat uppmärksam på det som är litet, skeptisk till det som utger sig för att vara stort.)

Om jag får citera en av mina favoriter, Arthur Engberg, i den runa som han skrev om en annan av mina favoriter, Nils Karleby. Engberg skrev i mars 1926 om sin alldeles för tidigt bortgångne vän: ”Han återförde dagens händelser till deras teoretiska förutsättningar och gav alltid ett principiellt perspektiv åt politikens kaleidoskopiska virrvarr.”

Är det inte just detta som vi ska ha våra forskare till, att vi i ödmjuk insikt om vår egen okunskap lyssnar till dem som vet så mycket mer?

Problemet är att det inte finns några professurer i kaleidoskopbilder. Professor blir man för sin kunskap om skärvor och flisor. Ju djupare kunskapen blir i samhället desto mer beroende blir vi av människor med tunna, om än vida, kunskaper som just kan tolka virrvarret i det samhälleliga kaleidoskopet.

Forskarna är specialiserade. Tjänstemännen i stat och kommun är det. För att kunna mäta sig med sina tjänstemän specialiserar sig också politikerna.

Vem skapar då synteserna av all den specialiserade kunskapen? Svaret är, med ett av valrörelsens nygamla ord: amatörerna.

På sin dödsbädd skrev Nils Karleby färdigt den bok ”Socialismen inför verkligheten” som nog mer än någon annan bok har påverkat svensk politik och svenskt samhälle sedan demokratins genombrott.

Det behöver väl inte sägas att Nils Karleby var just ”amatör”. MS

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: tisdag, 2014–09–02, 09:10

Stina,

Du får säga ifrån om Du tycker jag blir för personlig. Mats

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: tisdag, 2014–09–02, 16:50

Det behöver du inte oroa dig för!

Jag tyckte mycket om ditt senaste inlägg. Jag tycker du har rätt. Och samtidigt att jag har rätt. Kom att tänka på Pirandellos pjäs ”Alla har rätt”. Och så kan det vara. Fast där har alla rätt och allt blir ändå fel.

Måste nog smälta detta lite. Så låt den av oss som först kommer med ett nytt spår göra det.

Allt gott så länge. S

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: tisdag, 2014–09–02, 09:22

Hej igen.

En kort reflektion så här på morgonen.

Så kom då årets valmanifest från de stora jättarna. Alliansen och S. Man skulle kunna förenkla det till Spara och Slösa. Alliansens ser allvarliga ut när de presenterar sin sparsamma linje. ”Vi tar ansvar” säger kvartetten med hela sina kroppar. ”Det är inte så kul men vi gör det.”

Detta medan alla sossar som fångats på bild efter deras presentation ler med hela ansiktet när de i kanon säger ”Vi har råd.” De smälter fint in i affischernas slogan ”Ett bättre Sverige för alla”.

Men det intressanta är som bekant oftast det som inte sägs. I år tycker jag det märkligaste (fast inte märkligt när man tänker på vår historia ) är hur man från regeringens sida kan smyga igenom ett nytt avtal med Nato två veckor före ett val. Utan att göra detta till en valfråga och låta oss medborgare ta ställning. Det är en sådan klassiskt glidande förskjutning där snart det sista steget är oundvikligt. Hoppsan så det blev!

Trodde att vårt land lärt sig något efter Saudiskandalen. Att folkets vilja är att öppenheten gäller även dessa frågor. Men icke. Och att inte det stora oppositionspartiet väcker frågan kan inte tyda på något annat än ett samtycke. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: tisdag, 2014–09–02, 11:01

Stina,

Just det. Samtycke. Det är ju precis detta som den svenska politikens ”tredje koalition”, den mellan moderater och social­demokrater i ett antal stora och avgörande frågor, handlar om.

Denna ”överpolitiska” koalition är inte hemlig. Däremot talar inte de båda stora partierna om den. Det skulle ruinera bilden av en avgörande motsättning mellan höger och vänster.

Vi kan kritisera partierna för att de uppträder som försäkringsbolag: allt det viktiga får man leta efter i det finstilta.

Men lika väl kan vi kritisera oss själva, det vill säga medierna. Att det kan talas tyst om ett antal frågor beror på att medierna inte ställer dem. Och mycket är verkligen frånvarande. Mest påtagligt: Klimatfrågan. En hel del gott kan sägas om utvecklingen i Sverige. Men i november förra året skåpade Riksrevisionen ut svensk klimatpolitik. Ingen, med undantag för Sveriges Radio, nämnde rapporten. En andra fråga rör jobben. Vi låter partierna ge intryck av att det handlar om att återskapa svenskt 1960-tal med en arbetslöshet på två procent. Men en kombination av radikal globalisering, genomgripande teknikskifte som vi bara är i början av och stora grupper av människor från andra länder som vi inte släpper in på arbetsmarknaden talar för att arbetslösheten kommer att öka, inte minska. För ett antal år sedan var ”stagflation” problemet i ekonomin. Vi går mot något liknande på arbetsmarknaden: hög arbetslöshet kombinerad med skriande brist på arbetskraft.

När just Natofrågan kom upp för några dagar sedan gjorde en svensk journalist skillnad, Mikael Holmström i Svenska Dagbladet. Nu som tidigare har han kvalificerad kunskap. Han har ensam förändrat bilden av svensk säkerhetspolitik under de senaste decennierna.

Det finns inga gratis framgångar i nyhetsjournalistiken. Det kostar för den enskilde journalisten och det kostar för medie­företaget. Det räcker inte att tycka, man måste kunna. Det kräver ambitioner och resurser.

Och möjligen är det den riktigt stora frågan som inte finns med i valrörelsen. I vilka medier ska nästa valrörelse bedrivas? MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: onsdag, 2014–09–03, 12:14

Mats,

I all hast några reflektioner omkring media och politik. Varför ska samma partiledare svara på samma intervjufrågor i tiotals olika tidningar, tv och radioprogram? När ska våra politiker hinna tänka och skapa politik? Det är allt mer sällan politikerna hunnit fylla politiken med en innehåll. Och allt mer sällan journalisterna har kompetens att gräva tillräckligt djupt. Alltså jag skäms när Jan Björklund säger att ”Nej, vi har inte lagt ner de estetiska ämnena på gymnasiet” och reportrarna säger ”Jaha”. Och så blir det inget mer. Det finns två möjliga förklaringar: Antingen vet han inte om det själv eller så ljuger han. Men oavsett är det lika illa att journalisterna inte så talar om det för honom.

Vad gäller granskningen av försvaret lyfter du Mikael Holmström. Jo, han gör ett stort jobb. Men det hade ju varit fantastiskt om försvarspolitiken inte bara granskades av en person som i princip genom skräckpropaganda blivit lobbyist för att vi ska gå med i Nato. Han gläds nog i dag över det nya erbjudandet att gå med i Guldklubben. Låter som medlemskap i vilken hotellkedja eller varuhus som helst. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: onsdag, 2014–09–03, 19:41

Stina,

Din kommentar om Mikael Holmström är intressant. Du beskriver honom som ”en person som i princip genom skräckpropaganda blivit lobbyist för att vi ska gå med i Nato”. Nej, Stina, det är mycket värre än så. Han har beskrivit att vi i praktiken under lång tid redan har varit med i Nato. Just detta berättas i boken ”Den dolda alliansen”. Det är en mycket obekväm berättelse för det svenska politiska etablissemanget, framför allt socialdemokrater men också moderater, eftersom det handlar om en del av det jag i ett tidigare mejl har kallat ”den tredje koalitionen”, koalitionen mellan socialdemokrater och moderater i ett antal viktiga frågor som de båda partiera helst talar tyst om.

Men varför Din vrede mot en av de skickligaste och mest obekväma journalister som finns i svenska medier?

Man ska helst undvika att psykologisera om någon som har en annan uppfattning. Men kunde Ibsen så kan väl jag. Mikael Holmström spräcker lögnen som en tredje ståndpunkt i svensk politik har levt på. Tingsten håller på att kliva ner ur porträttramen.

Hur tänker du? MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: torsdag, 2014–09–04, 09:08

God morgon.

Efter att ha sovit på saken.

”Det mest besvärande för människan är att behöva tänka” skrev Martin Luther King i ”Vägen heter icke-våld”. Och nog är det rätt intressant att jag just i det inlägg som handlar om vikten av att politiker och journalister ska ges tid att tänka själv glömmer det.

Självfallet är jag inte arg på Mikael Holmström. Han gör sitt jobb och det oerhört bra. Men jag ska försöka förtydliga min häftiga reaktion.

Svensk försvarspolitik är ett av de områden där min toleransnivå gått ner till noll. Man har för länge sedan passerat gränsen både moraliskt och demokratiskt. Och ändå är det fullkomligt tyst. Förutom Mikael. Därav projiceringen. Jag har helt enkelt gjort Mikael ansvarig för vad våra politikers spel, troligtvis på grund av att vi har olika inställning till själva grunden för försvarspolitiken.

Jag har upplevt det som att han krattar manegen för den väg vi sedan ska bli tvungna att vandra. Politikernas tystnad, bortförklaringar, rena lögner, eller moraliska hyckleri har gjort att jag i min känsla av maktlöshet gjort det klassiska felet att skjuta budbärare.

Förlåt. Mikael. Du måste vara mycket ensam. Och jag önskar du fick en kollega som med samma kunskap och intresse skildrade vår försvarspolitik men som men inte var fullt lika övertygad om nödvändigheten av ett starkt militärt försvar och ett medlemskap i Nato. SO

PS. Nu tar jag en paus till måndag. Dels för att hinna tänka och dels för att jag har deadline på måndag på ett manus till Uppsala Stadsteater med vilket jag ligger hopplöst efter och ämnar nu släcka ner mejl och telefon och allt till detta är klart.

Stina

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: söndag, 2014–09–07, 20:23

Stina

Jag läser Jonas Jonsons just utkomna biografi över Nathan Söderblom. Jag får en säregen känsla. Nathan Söderblom var en av 1900-talets stora och viktiga svenskar, relevant då och relevant nu.

Den förre strängnäsbiskopen Jonas Jonson är en av de senaste decenniernas viktigaste kyrkoledare och intellektuella i Sverige, den tveklöst mest framstående ärkebiskop vi inte har haft. Men arvet från Söderblom befinner sig ljusår – bokstavligen ljusår – bort från valrörelsens Sverigebilder. Och vem har kommit på tanken att ge Jonas Jonson någon plats i samtalet om Sveriges framtid.

Det är precis som om vi vänt saker fullständigt upp och ned. Det är snarare samhället som förhåller sig till politiken än politiken som förhåller sig till samhället.

Politikernas fel? Nej, tvärtom. De tvingas in i ett spel där de hela tiden biter sig själva i svansen. Politiken bestämmer inte, medielogiken bestämmer.

Marknadsberoende medier tar över den politiska scenen och processen. Det blir ”Mästarnas mästare” av alltihop, en tävling för tävlingens skull. Vem vinner och vem förlorar? Med Aftonbladets partiledardebatt har det dessutom kryddats med en rejäl dos eurovisionsschlagerestetik.

Och så paradoxen: när väl valet är över betyder det inte så mycket. Politikens innehåll är så strukturberoende att frågan är om ens en koalitionsregering mellan Schyman, Åkesson och Sjöstedt skulle göra någon större skillnad?

Det skulle tuffa på hyfsat ändå. Det är därför människor röstar på dem. Det är rätt ofarligt. MS

Från: stina.oscarson@gmail.com

Till: mats.svegfors@telia.com

Mottaget: måndag, 2014–09–08, 09:50

Hej igen Mats,

Vad roligt att du nämner Nathan Söderblom. Jag var i helgen i Uppsala på ett kyrkomusiksymposium för att sitta i ett samtal med rubriken: ”Liturgin ett verklighetens drama”. (Själv satte jag dit ett frågetecken.)

Evenemanget ägde rum på Uppsala konsert- och kongress och när jag tidigt på lördag morgon gick över Vaksala torg och såg hundratals stånd som höll på att resas och tiotusentals loppisprylar i färd att packas upp och alla asiatiska bärplockare som i hopp om att tjäna några kronor ställt ut små byttor med blåbär och hallon då tänkte jag: Det är här som verklighetens drama utspelas. I bilden fanns allt. Hela konsumtionssamhällets och nationalismens baksida, men också människans unika förmåga att försöka göra det bästa av situationen. Det var en enorm kraft. Ett enormt liv.

Inne i mässlokalen var det svårare att andas. Jag kände starkt hur det från ett håll fanns en längtan till att lyckas förvandla liturgin till ett verklighetsdrama, men också många som stretade emot. Det var som en stor elefant i rummet som ingen talade om. Jag såg den hela tiden och hade ibland svårt att hålla mig för skratt. Elefanten, kunde jag snart se, utgjordes av den grundläggande frågan om det på riktigt är Jesu kött och blod man äter i nattvarden eller om bröd och vin är utbytbara symboler.

Som teatermänniska är svaret givet: Sjävklart är allt teater. Men därför inte mindre sant. För jag vet att vi behöver tillgång till flera språk för att kunna tala om livet än det vi kallar det vardagliga.

Nåja. Elefanten stod där och jag såg känslan av maktlöshet hos de som ville en förändring. Jag sa att om vi ska komma vidare måste vi tala om elefanten. Men då sa de att den inte fanns och så var vi tillbaka på ruta ett igen.

Härav kopplingen till ditt brev. När du skriver att det egentligen inte spelar någon roll om så Åkesson, Schyman och Sjöstedt skulle bilda regering tänker jag att det också här finns en elefant. Och jag tror att elefanten här utgörs av frågan: Vad är meningen med samhället? Jag tror att om vi skulle våga tala om det finns en möjlighet att det faktiskt skulle utgöra en skillnad.

Samtidigt. Är inte demokratins största brist, att den är långsam, också dess styrka? Och kanske samma sak för kyrkan. Och alla stora institutioner.

Jag längtar i varje fall till på söndag. Valdagen. När man lägger valsedlar i kuvert och det ligger ett allvar över Sverige och man nickar till alla man möter och frågar: Har du röstat? ”Jo, jag kom just därifrån” eller ”Nej, jag är just på väg dit”. Man känner att man har något gemensamt.

En sista sak. Nu har vi skrivit nästan varje dag en månad. Och jag har faktiskt inte en aning om vad du kommer att rösta på. Har försökt gissa men inte funnit något givet svar. Tror du dig veta var jag kommer att lägga min röst? Om jag nu inte ger den till kvinnan som sitter och tigger utanför Coop, vilket jag ibland funderat på. SO

Från: mats.svegfors@telia.com

Till: stina.oscarson@gmail.com

Mottaget: fredag, 2014–09–12, 09:56

Stina,

Fredag morgon. Jag borde ha ägnat veckan helt åt valrörelsen. Men i stället har jag skrivit om den svenska statens historia (det är 475 år sedan Kammarkollegiet inrättades), förberett vad jag ska säga om Dag Hammarskjöld på ett seminarium i Riga på torsdag och läst färdigt Jonas Jonsons bok om Söderblom.

Och så har jag ett par morgnar gjort det som jag gör regel­bundet, som i ett slags rit: passerat Skeppargatan 102, som ligger bara ett kvarter ifrån där jag bor i Stockholm. På Skeppargatan 102 bodde Karin Boye fram till sin död. Där skrev hon ”Kallocain”. (Men hon dog inte där.)

Och i skärningspunkten mellan Karin Boye och Nathan ­Söderblom finns väl svaret på din fråga om min röstning. Den obegripliga omöjlighetens samhälle, ställt mot det samhälle där var och en kan slita sina bojor. Båda finns hos båda. Liksom i politiken. Också där finns båda hos båda.

Jag hoppas innerligen att båda nu förstår att valet redan är avgjort, oavsett hur det går på söndag. I själva verket avgjordes det redan för fyra år sedan. En vann inte över den andre då. Än mindre vinner en över den andre nu. Som det har varit sedan 1948 är det inte längre och kommer aldrig att bli mer.

Det gör ont också när man bär ut vissna blommor. Eller för att citera Nathan Söderblom: ”Av många resenärer får man det intrycket, att det är kappsäckarna som släpar omkring med dem, och inte de med kappsäckarna.”

Stina, ha det nu bra och ta vara på Dig. MS

Fakta. Mats Svegfors

Ålder: 66 år.

Gör: Skriver just nu om Dag Hammarskjöld inför ett seminarium i Riga.

Bor: Stockholm och ­Karmansbo i Bergslagen.

Familj: Hustru, barn och barnbarn, det senaste Sara, 2 år som jag ägnar mycken tid.

Bakgrund: VD Sveriges ­Radio, landshövding i Västmanland, ­chefredaktör Svenska Dagbladet och mycket skrivet.

Aktuell: Jag är väl närmast inaktuell.

Favoritvalaffisch/kampanj i årets valrörelse: Centerns enkla budskap, man får grönt på vitt.

Fakta. Stina Elisabet Oscarson

Ålder: 38.

Gör: Regissör, dramatiker, fri skribent.

Bor: Stockholm.

Familj: Mor och far i ­Skellefteå, yngre bror och syster och många nära vänner.

Bakgrund: Vägen har gått via en kontrabas till teatern, till regi, till dramatik, chefskap och kulturpolitik. Och en alldeles särskild plats i hjärtat har Orionteatern.

Aktuell: Med en handbok för nästa kulturminister och som ny kolumnist i DN Kultur.

Favoritvalaffisch/kampanj i årets valrörelse: ”Sätt ­feministerna på plats”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.