Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Jag vill bromsa den flåsiga grabbigheten”

”Jag brukar beskriva mina böcker som trojanska hästar. Ingen skulle ta med en reportagebok om sexualbrott på semestern, men om det är förpackat i deckarform så får det fler att bli intresserade”, säger Katarina Wennstam.
”Jag brukar beskriva mina böcker som trojanska hästar. Ingen skulle ta med en reportagebok om sexualbrott på semestern, men om det är förpackat i deckarform så får det fler att bli intresserade”, säger Katarina Wennstam. Foto: Beatrice Lundborg

Författaren och journalisten Katarina Wennstam har ägnat hela sin karriär åt att stå upp för kvinnliga brottsoffer och belysa mäns våld mot kvinnor. I dag fyller hon 42 år. Nästa utmaning blir att som ny programledare föra in ett feministiskt perspektiv i långköraren ”Efterlyst”.

Ett högstadiedisko i Göteborg i mitten av 1980-talet. En 14-årig Katarina Wennstam är på väg hem när hon plötsligt blir omringad av ett gäng skolelever. En av tjejerna börjar mata slag efter slag mot Katarina samtidigt som alla runt om skanderar ”hora”. Katarina bara står där och biter ihop, räknar slagen. Till slut tröttnar tjejen och Katarina kan springa därifrån.

Under högstadiet var detta Katarinas vardag. Varje gång hon kom ut från en lektion fann hon sitt skåp insparkat och nedklottrat med fula ord. Anledningen? Hon hade hånglat med ”för många” killar.

– Min bror hade jättemånga flickvänner så varför kunde inte jag ha många pojkvänner? Jag hade uppfostrats i att jag kunde göra precis samma saker som min brorsa kunde, att det inte var skillnad bara för att jag är tjej, men i högstadiet blev det en krock. Att jag liksom ljudlöst trädde över en gräns för hur många killar det var okej att hångla med, att jag plötsligt sågs som en slampa. Det skapades en sådan ryktesspridning och mobbstämning som förföljde mig länge, säger Katarina.

Där någonstans såddes fröet till det som sedan har präglat hennes 20 år långa karriär: att stå upp för kvinnliga brottsoffer och belysa kvinnors utsatthet. Först som kriminalreporter på SVT och de senaste 13 åren som författare och debattör med ett tiotal reportageböcker och spänningsromaner bakom sig.

Hon har gjort sig känd som en hårdnackad feminist, men länge berättade Katarina inte om sina högstadieerfarenheter.

– Hade jag börjat hela min karriär med att berätta hur jävligt jag hade det i högstadiet hade risken varit att jag tagits på mindre allvar i de frågor jag i dag har väldigt stor kredd i. Att folk skulle ha avfärdat mig med att det är mina personliga problem som jag borde bearbeta. Som kvinna är det lätt att det man skriver avfärdas som bekännelselitteratur. Jag ville undvika det. Men nu efter 20 år i yrket kan jag kosta på mig att berätta att det är här min drivkraft kommer ifrån.

Vad känner du inför de där erfarenheterna i dag?

– Jag var i övrigt omhuldad och lite världsfrånvänd, som man lätt blir som uppväxt i övre medelklass. Den jag är i dag hade jag inte blivit utan de motgångarna. Om man bara har åkt på en räkmacka hela livet så blir man lätt tråkig. Jag hade nog både varit en sämre författare och en kallare människa utan de här erfarenheterna.

Intresset för kriminalitet väcktes redan i barndomen. Katarina brukade sova över hos sin farmor Majken som bodde nära Spårvagnshallarna i Göteborg. Farmodern kunde inte sova utan att ha polisradion på högsta volym.

– Jag låg och vaggades till sömns av sprakandet från polisradion. Hon var jätteintresserad av det där. Någon gång väckte hon mig och skrek ”Det är polisjakt, det är polisjakt” och sedan stod vi där med näsorna tryckta mot fönstret när bilarna åkte förbi. Jag tror min fascination för kriminalitet och rättssystemet började där.

Då Katarina Wennstam även älskade att skriva kändes yrkesbanan given och efter gymnasiet studerade hon journalistik på Kaggeholms folkhögskola. Det ledde till slut att hon hamnade på SVT. Där blev hon snart känd som kriminalreporter på ”Rapport”, ”Agenda” och ”Uppdrag Granskning”. I jobbet bevakade hon många rättsfall som hade att göra med mäns våld mot kvinnor.

– Jag har filmat väldigt mycket ryggar i mina dagar. Många av mina intervjuer var ju med maskade ansikten, vända ryggar och förvrängda röster då det var mycket offer och förövare.

Efter att ha bevakat många våldtäktsrättegångar började Katarina se ett mönster. Hon slogs av att det var tjejerna som fick de tuffaste frågorna om skuld. Droppen kom när hon bevakade den så kallade Rissnevåldtäkten år 2000 där en ung tjej hade blivit våldtagen av ett stort gäng killar i ett parkeringshus.

– Det var extremt mycket ryktesspridning om henne. Till slut gick det så långt att ryktet blev att hon hade stått och tagit betalt för att de skulle få ha sex med henne. Detta trots att killarnas egna vittnesmål sa att hon hade varit så full att hon varken hade kunnat gå eller prata och att de hade pallat upp henne mot en vägg för att genomföra våldtäkten. Det säger en del om ryktets kraft.


Foto:Beatrice Lundborg 

Katarina hade kommit till en punkt då hon inte orkade agera objektiv SVT-reporter längre, utan tydligt ville sätta ned foten och ta ställning för våldtäktsoffren. Resultatet blev reportageboken ”Flickan och skulden”.

Boken visar dystra sanningar om hur illa våldtäktsfall hanteras av domstolar, och hur djupt -rotade fördomarna är gällande dessa fall. När den kom ut 2002 slog den ned som en bomb och den spelas fortfarande på teatrar och används som kurslitteratur på polishögskolan och universitetet.

– Jag kan fortfarande ha svårt att förstå vilket genomslag den fick. Jag känner verkligen att den har gjort skillnad och på något sätt har ändrat synen på och debatten kring våldtäkt.

Engagemanget ledde till att Katarina blev mer av en debattör än journalist och hon tvingades sluta bevaka sexualbrott. 2007 sa hon upp sig från SVT för att författa och föreläsa på heltid. Efter att ha skrivit ytterligare en reportagebok, ”En riktig våldtäktsman”, tog hon beslutet att börja skriva spänningslitteratur. Sammanlagt sju deckare har det blivit och den röda tråden, menar Katarina, är att de alla på något sätt tar upp brott som omgärdas av mycket fördomar och gråskalor. I den första romanen ”Smuts” behandlar hon sexköp och människohandel, i ”Dödergök” är polisers våld i hemmet i fokus och i ”Alfahannen” beskriver hon våld och sexuella trakasserier inom filmbranschen.

– Jag brukar beskriva mina böcker som trojanska hästar. Det ska vara klassiskt spännande berättelser som underhåller, men jag vill också ge läsarna något mer. Ingen skulle ta med en reportagebok om sexualbrott på semestern, men om det är förpackat i deckarform så får det fler att bli intresserade.

För att vara spänningsromaner innehåller Katarinas böcker förhållandevis få mordoffer. Att de ändå har blivit så populära tror hon beror på att hon försöker teckna gärningsmannaporträtt som är komplexa och som skapar känslor hos läsaren.

– Jag är allergisk mot ordet monster då man kan gömma så mycket skit bakom det. Hagamannen hade inte horn i pannan och stod dreglade i ett gatuhörn, han var en småbarnspappa från Umeå. Det både fascinerar och skrämmer mig. Det har jag också märkt i mina intervjuer med gärningsmän. Vare sig det är en påtänd gängmedlem som har stuckit ut ögonen på en snubbe eller en ung kille som sitter inspärrad för att ha våldtagit en tjej på en fest så har jag slagits av att det alltid finns sidor hos dem som jag kan tycka om. Det är så jobbigt att känna så. Det är så mycket lättare att tänka att de är monster i stället för människor.

Hur orkar du skriva om så mycket elände?

– För att klara av det behöver jag påminna mig själv om hur mycket elände som finns kvar. -Ilskan är ren och skär bränsle för mig. För vissa blir ilska destruktivt för att den kanaliseras fel, men för mig blir den till något konstruktivt. Jag kan hetsa i gång mig själv för att orka skriva en ny bok. Det är inte tankar om framgång eller berömmelse som driver mig, det är ilskan, säger Katarina.

Under augusti kommer en ny spänningsroman ut, ”Skymningsflickan” (som bland annat handlar om en ung kvinna som skär sig och en massakerhotad gymnasieskola), och i september väntar en ny utmaning. Då tar Katarina över som ny programledare för långköraren ”Efterlyst” tillsammans med före detta kriminalkommissarien Tage Åström och skådespelaren och före detta polisen Hasse Brontén. Det blir den 50:e säsongen av vad som är Sveriges äldsta kommersiella program.

– Det som har lockat mig med ”Nya Efterlyst” är att få vara med i ett av Sveriges starkaste varumärken när det gäller kriminalbevakning. Jag har all respekt för Hasse Aro och Leif GW -Perssons kunnande men ”Efterlyst” och även ”Veckans brott” har varit lite väl gubbiga under åren. Det har blivit lite att kriminalbevakning har setts som en manlig arena och det vill jag ändra på. Jag är inget kvinnligt alibi, utan jag är där för att vara mig själv. Jag tar med mig mitt feministiska perspektiv för att vrida och vända på saker och bromsa den flåsiga grabbigheten lite.

Foto i texten: Beatrice Lundborg 

Fakta. Katarina Wennstam
  • Född: 9 augusti 1973.
  • Bor: Nacka.
  • Familj: Två barn, särbo, tre bonusbarn.
  • Bakgrund: Arbetade som kriminalreporter i tio år på SVT, bland annat på ”Rapport”, ”Agenda” och ”Uppdrag granskning”. Sade upp sig 2007 för att bli författare och debattör på heltid. Debuterade med reportageboken ”Flickan och skulden” 2002 som nominerades till August-priset och Wennstam tilldelades Vilhelm Moberg-stipendiet samt Sveriges advokatsamfunds journalistpris. 2007 kom Wennstams första spänningsroman ”Smuts”. Den har följts av ”Dödergök” (2008), ”Alfahannen” (2010), ”Svikaren” (2012), ”Stenhjärtat” (2013) och ”Skuggorna” (2014).
  • Aktuell med: Nya spänningsromanen ”Skymningsflickan” (Albert Bonniers förlag) kommer ut under augusti. I september är hon ny programledare för ”Nya Efterlyst” i TV8.
  • Min förebild: Jag har ingen speciell förebild. Jag brukar tänka att jag vill kunna möta min egen blick i spegeln, det räcker gott.
  • Bästa sommartipset: Läs mycket. Jag är ju subjektiv, men inget slår att verkligen ha tid att sjunka in i en berättelse. Bästa sättet att få barnen att läsa är inte att trycka på dem böcker, utan att säga ”stör inte, mamma läser”. Jag vill visa mina barn hur viktigt läsandet är i mitt liv.
Läs mer.  Katarina Wennstam

Maria Schottenius träffade författaren Katarina Wennstam 2013. ”Jag skriver om min egen mardröm”

Här kan du läsa alla delarna av Katarina Wennstams sommarföljetong från 2013, ”Stenhjärtat”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.