”Jag vill skriva om det som inte visas fram”

Karolina Ramqvist sitter med sin bok ”Flickvännen” i handen. Den är full av instuckna röda och blå post-it-lappar. Hon håller på att dramatisera den för Stockholms stadsteater där den ska sättas upp i regi av Marianne Lindberg De Geer. När boken kom ut för fem år sedan fick hon försvara romankaraktären Karins val att leva med en kriminell man. Att vara försörjd av en man, att sätta längtan efter konsumtion framför självständighet.

I mars kommer en fortsättning på berättelsen, något Karolina Ramqvist aldrig trodde att hon skulle skriva.

– Jag gillar inte uppföljningar. Det låter så dumt och är begränsande. Det hör ihop med en patriarkal syn. Jag vill inte förvalta det gamla utan gå vidare. Så när jag började skriva om Karin igen på sommaren 2012 hade jag inga tankar på att det skulle publiceras, men efter ett halvår fanns det en text att kanske visa upp för någon, säger hon och häller upp rykande nybryggt kaffe medan decembers första snö har börjat falla utanför lägenhetens fönster på Söder i Stockholm.

”Flickvännen” handlar om en kvinna, Karin, och hennes klaustrofobiska ensamma liv i ett stort vackert hus. Där lever hon i ständig väntan på att hennes grovt kriminelle pojkvän John ska komma hem. Den kommande romanen, ”Den vita staden”, handlar om Karins liv utan John. I den lever hon tillsammans med sitt lilla barn under mycket torftiga förhållanden.

– Det är en fristående berättelse. Man kan läsa den före ”Flickvännen” eller efter. Den handlar om behov, att vara beroende och behöva hjälp. Om svaghet och om hur Karin är som förälder.

Jag anar en ny debatt?

Karolina Ramqvist ler lite hemlighetsfullt.

– Kanske, kanske inte.

Karolina Ramqvist växlade spår från journalist, feministisk krönikör och debattör till författare på allvar för sju åtta år sedan. Men redan 1999 medverkade hon i antologin ”Fittstim” där hon publicerade ett kränkande och surt brev från Ulf Lundell. Ett svar han skickat på en recension som hon skrivit.

– Att lämna journalistiken var på ett sätt en befrielse. Jag saknar det inte. Det är skönt att inte alltid behöva formulera vad jag tycker.

Efter romanen ”Flickvännen”, som utspelar sig under ett par dagar och är skriven på en ganska korthuggen prosa, prövade hon ett helt nytt grepp. ”Alltings början” är en flödande berättelse om en flicka, Saga, i 90-talets Stockholm. Saga testar gränser, har en ”slampsommar” och är besatt av Stockholms vackraste man, Victor. En skithög till karl som hon inleder en sexuell relation med.

– Jag hade en lust att skriva en historia som liknade min egen. Jag kände mig dragen till det mustiga, freskartade som inte alls var mitt språk eller uttryck. Men jag ville in i det, erövra det på samma sätt som Saga vill erövra staden.

I kölvattnet av de två romanerna uppstod en diskussion. Varför var Karin och Saga besatta av de här männen? Varför skrev en feminist som Karolina Ramqvist om kvinnor som offer?

Karolina Ramqvist värjer sig.

– De är medvetna personer som vet vad de gör. Maktordning mellan människor kan vara flytande, det går upp och ner.

Hon ser plötsligt lite trött ut.

– Det finns en seglivad idé att kvinnor behöver förebilder som ska vara goda.

Hade debatten något att göra med den roll du hade tidigare som ung, arg krönikör?

– Absolut. Det förväntas att det ska finnas en uppbygglighet, ett moment av lärobok, i det jag skriver. Det finns också en annan moralisk förväntan på kvinnliga författare och konstnärer, ja kvinnor över huvud taget.

Karolina Ramqvist är uppvuxen med en feministisk mamma, journalisten Inger Ramqvist (som på 70-talet startade Aftonbladets kvinnoredaktion tillsammans med Annette Kullenberg). Hon är skolad in i feminismen, precis som hennes två fiktiva kvinnor Karin och Saga.

– Jag är oerhört präglad av att ha växt upp med 68-idealen och jag behöver väl inte säga att det var positivt, men som livsstil var det strängt, jättesträngt.

Karolina Ramqvists morföräldrar var starkt knutna till socialdemokratin och arbetarrörelsen. Mormodern hade arbetat som piga hos en familj i Bromma. En dag åkte hela Karolinas familj ut till Bromma, tittade på grosshandlarvillan där mormodern hade jobbat. Mormodern berättade hur mycket hon hade trivts där, hur vänliga de varit. De andra blev generade, ville inte höra att en politiskt medveten person lovordade de rika.

Den där strängheten gjorde starkt intryck på Karolina Ramqvist.

– Man fråntog henne hennes upplevelser för att de inte passade in i mallen. Men hennes kärlek till den där familjen betydde ju inte att hon inte såg den utsatta situationen. Det var bara en annan sida hos henne.

Den där förståelsen för olika känslor och situationer speglas i hennes romaner.

– Min önskan är att allt ska få finnas.

Du verkar intresserad av den konflikt som kan uppstå mellan förnuft och känsla?

– Ja, det där mellanrummet. Förnuftet är en uppsättning regler hur saker ska gå till, hur vi ska bete oss men under finns något vi inte vill visa. Jag vill skriva om det som inte visas fram. Det man inte ser.

Du är inte den enda som skriver om kvinnors besatthet av män, Lena Andersson är en annan, varför är det ett ämne 2014?

– Bra fråga... Ehhh... Det finns en sorts idé om den goda kvinnan och feministiska ideal går inte fria från den. Som feminist hamnar man i att inte få göra exakt vad man själv vill. Man måste följa reglerna och regel nummer ett är att inte låta sig slukas upp av ett förhållande med en man. Att alltid vara självständig på alla områden, även emotionellt.

– Det är fascinerande att man tidigare inte har kunnat prata om det. Man vill distansera sig från den trånande kvinnan för att man tror att hon befinner sig i en offer­situation. Men tiden förändras, och det handlar mina böcker också om. Att sitta hemma och tråna efter en man på 90-talet var inte samma sak som på 40-talet. Då avsade sig kvinnan kanske ett eget liv, en massa fri- och rättigheter. Det hänger kvar.

Hon funderar helt kort, tycks överväga om hon ska fortsätta, anar att det kanske kan reta upp somliga.

– Att Karin i ”Flickvännen” blir försörjd av en man, låter sig bli försörjd, är provocerande i sig. Men å andra sidan: det är hennes rättighet. Det har de tidigare generationerna gett henne: att inte behöva göra rätt.

När jag sätter mig på bussen på väg från Karolina Ramqvist efter intervjun, går två tonårsflickor på. De sätter sig bakom mig, skrattar tjutande och flickaktigt. Deras tonfall åker bergochdalbana: ”Sa han det? Nämen Guuud!” Högt pratar de. Vill synas. Vill höras. Vill ta plats. Få plats. Som Karin och Saga.