Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Jag vill vara fri att spela många roller”

Björk är trött på att ses som ett naturväsen. Nittio procent av tiden sitter hon vid datorn, något folk fortfarande har svårt att fatta. Nu fyller den isländska stjärnan 50 år, och slåss för att få vara intuitiv och logisk – samtidigt. Hanna Fahl har träffat henne i London.

Björk ger intervjuer på ett lägenhetshotell i centrala London. Det är en distinkt oglamorös miljö – sofforna är slitna och i receptionen står en barnfamilj och tittar i en karta. Björks entourage är också sparsamt: en brittisk manager och skivbolagsboss hon jobbat med i trettio år, och en ung videoregissör som sitter i ett hörn med en laptop.

Björk häller upp vatten till mig, lutar sig tillbaka i fåtöljen. På något sätt lyckas hon bära sin röda klänning med stora styva arkitektoniska paljettsjok som om den vore en mjukisbyxa hon slängt på sig i all hast – kanske är det hennes version av mjukisbyxa, jag har svårt att föreställa mig henne klädd i något annat. Håret är slarvigt uppsatt med luggen i två långa tunna flätor.

 

Den mest impulsiva delen av mig är förmodligen min röst. Ofta förstår jag den inte ens själv.

 

Björk slog igenom på Island för 39 år sedan. Då var hon elva år gammal, en barnstjärna. Hon spelade i band under ett och ett halvt decennium, och fick några smärre indiehittar med Sugarcubes runt skarven mellan 1980- och 1990-talen, men känd för den stora allmänheten blev hon först när hon släppte sitt första soloalbum 1993. ”Debut” var ett magnifikt genombrott. Indieskivbolaget One Little Indian (vars boss just nu sitter i soffan i lobbyn och väntar) räknade optimistiskt med 40 000 sålda exemplar; skivan sålde 600 000. Björk var som ingen annan artist. Exotiskt isländsk, ibland exotiserad (rocktidningen Rolling Stone kallade henne ”djurisk” i recensionen och beskrev hennes röst som ”skrik” blandat med ”flickiga viskningar”).

Det finns något fascinerande motsägelsefullt i Björk. Å ena sidan beskrivs hon ständigt som en magisk älva, något hon själv till viss del bidragit till inte minst visuellt: svanklänningar, excentrisk dans, mysticism. Å andra sidan är hon en teknisk pionjär, tidig med att släppa album som appar, fascinerad av robotik. Före intervjun får jag se videon till ”Stonemilker” från nya albumet, producerad för 360 graders virtual reality.

När jag frågar henne vad hon skulle välja – hundra procent instinkt eller hundra procent logik – är hon tyst några sekunder innan hon svarar.

– Jag har bara börjat tänka på de här sakerna helt nyligen. I slutändan är det bäst om de samexisterar, men jag föredrar när instinkten tar ledningen och hjärnan är mer av en tjänare. Hjärnan är en bättre betjänt än härskare, tror jag.

Du skildras ofta som antingen eller. Din musik beskrivs ibland som cerebral, välkonstruerad. Men du själv beskrivs som ett sorts naturväsen.

– Ja, jag menar … tack? Jag tar det som en komplimang. Jag tror att jag är båda. Som äldst av sex syskon är jag nog lite förnuftigare än folk tror. I början fick en viss aspekt av mig stort utrymme, men tittar man på hela min produktion ser man något annat. Man ser ryggraden som går genom allt. Den cerebrala sidan blir tydligare.


Foto: AFP

Björk lutar sig fram i fåtöljen, tvinnar en fläta mellan fingrarna.

– Den mest impulsiva delen av mig är förmodligen min röst. Ofta förstår jag den inte ens själv. Jag går ut på en promenad och kommer tillbaka med en melodi och har ingen aning om var den kom ifrån. Jag gillar det! Men hade jag varit en pianist eller något hade det varit annorlunda. Rösten förknippas alltid med något känslomässigt, folk kopplar den alltid direkt till det. Jag har fortfarande problem, efter alla dessa år, med att förklara att 90 procent av tiden när jag jobbar med ett album sitter jag vid datorn och redigerar.

Det är inte bara promenader och melodier.

– Mm. Kanske får jag delvis skylla mig själv, jag har velat gömma arbetsprocessen. Jag gillar inte att prata om den, för nästa gång jag sätter mig vid datorn känns det som att hela världen sitter där bredvid mig. Om jag skrev böcker hade författaren varit den del av mig som redigerar, och karaktären i boken skulle vara den del av mig som sjunger. Och jag vill att strålkastaren ska riktas mot karaktären. När jag sitter där och redigerar, vecka efter vecka, vill jag vara en hantverkare. Och det ligger i en hantverkares natur att fokus ligger på det du skapar, inte på dig. Men samtidigt …

För några dagar sedan hittade Björk en femton år gammal videointervju, berättar hon, gjord under arbetet med ”Vespertine”, ett lågmält album fullt av noggranna microbeats där bland andra kanadensiska elektronikaduon Matmos står med i medverkandelistan.

– Jag gjorde 90 procent av ”Vespertine” helt själv, den är ett enda gigantiskt redigeringsjobb på en laptop, tusentals komplicerade ljud och beats och arrangemang och klockspel och röstförvrängningar – det var som att lösa världens största pussel. Men så hör jag mig själv prata om skivan, och jag säger hela tiden ”vi”. ”Vi” gjorde ditten, ”vi” gjorde datten. Även om ”vi” i princip är jag och jag. Jag pratar mycket mer om mina samarbetspartner, om de 10 procenten, än om mig själv. Så jag kan förstå om folk inte känner till min logiska sida, jag har gömt den.

Vad hände som fick dig att vilja visa den?

– Det är förmodligen en kombination av att jag blir äldre och kan se saker i dess kontext, att jag själv kan titta tillbaka på mitt livsverk och se en tråd jag kanske inte kunde se förut. Och så handlar det nog lite om feminism. En man kan vara både karaktären i boken och författaren som skriver den, medan kvinnor inte kan det. Kvinnor måste vara i någon sorts transliknande impulsivt tillstånd, ge efter helt för känslor, för att … bli trodda.

Hon är inte arg, säger hon, känner ingen ilska. Det är inte sådan Björks feminism är. Den är eftertänksam. Men hon har grubblat mycket över det genom åren, över sin egen roll i bilden av Björk.

– När du jobbar med fotografer och regissörer finns det en traditionell roll där de är författarna, och du ska springa omkring där som någon sorts brinnande flamma. Och det är okej, jag har min musik, jag har aldrig sett mig själv som en visuell konstnär. Jag kan vara karaktären i videon tack vare att jag sedan kan gå hem och redigera i tre år och vara författaren. Jag har tur på det sättet, eller är bortskämd, eller vad du nu vill kalla det. Jag har en plattform där jag kan vara chefig och skapa mitt eget universum. Men jag inser att vi lever i en värld där det visuella tar över, det är vad folk ser, och där är jag någon som samarbetar.

Parallellen till litteratur är intressant. Jag tänker på hur personliga verk av kvinnliga författare ibland reduceras till ”bekännelselitteratur”.

– Ja. Men det håller på att förändras. När jag var ung var lösningen inte att prata om det, utan att ignorera problemen och göra saker. Så det gjorde jag, jag lät verken tala för mig. Det är annorlunda nu. Nu ser man folk som Grimes eller FKA Twigs, de behöver inte deala med samma saker, tack gud! Ingen frågar Karin Dreijer i Fever Ray vilken kille som står bakom och drar i trådarna! Kanske är det en av anledningarna till att jag pratar mer om det nu. Det är mindre av ett tabu nu, saker förändras, mycket är gjort. Nu handlar det om att benämna. Försökte jag sätta ord på det för 20 år sedan, så flockades 20 spöken runt mig och ville brottas, hur skulle jag få något gjort då? När jag sätter ord på problemen i dag skingras spökena.

Att det här är tidpunkten i Björks liv när hon väljer att prata om feminism är intressant. Kanske hänger det ihop med att hennes senaste album ”Vulnicura”, som släpptes i våras och nu kommer i en avskalad stråkversion, faktiskt är en av hennes mest personliga skivor, den som kanske mest liknar ”bekännelselitteratur”. Den handlar om hennes skilsmässa, rakt och rått och sårigt. ”En självrannsakande singer/songwriterskiva för stråkar och sparsmakad elektronik”, som DN:s kritiker Johanna Paulsson skrev i sin recension (där skivan fick betyget 4 av 5). En av de allra första textraderna på skivan lyder ”I better document this”, det är bäst att jag dokumenterar det här – en sorts självbiografisk programförklaring som Björk både skriver under på, och inte.

– Jag menar, jag vill vara den sortens musiker som kan vara både och. Jag respekterar singer/songwritertraditionen, men jag tycker också att den är lite överskattad och tas för given. Särskilt om man är kvinna och skriver låtar, man förväntas fläka ut sitt kärleksliv hela tiden. Vad blir det för middag? Åh, mitt kärleksliv. Vad blir det för middag i dag? Äh, det är mitt kärleksliv igen. Det blir förutsägbart.

Att det ändå blev en självutlämnande skiva var mest en slump, säger hon.

– Den kanske fanns i mitt undermedvetna. Jag hade gjort några skivor där den delen av mig fick en paus. Jag hade gjort skivor som ”Biophilia” som handlade mer om vetenskap, pedagogik, utbildning … om en man hade gjort ”Biophilia” tror jag att den hade tagits emot annorlunda. Folk reagerade med ”Åh, var är singer/songwriterelementet, det saknas!” Jag tror inte att, säg, James Blake hade fått den typen av kritik om han gjort skivan. Folk vill alltid att kvinnor ska skriva in sitt hjärta i allt.

Själv lyssnar hon mest på instrumental musik, säger hon. Klassisk, experimentell, elektronisk, utan sång.

– Det är ofta mycket mer tillfredsställande för mig. Mer känslomässigt. En mer exakt beskrivning av vad jag upplever som människa, än om jag lyssnade på, säg, Joni Mitchell. Jag menar, ibland träffar Joni Mitchell exakt rätt – men ibland inte alls.

Så, kommer nästa album att vara väldigt abstrakt?

– Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. De här bekännelsealbumen … om man planerar dem, så blir de fejk. De blir falska. Och man måste ha alla perspektiv i sitt livsverk. Man måste kunna stå mitt i skogen, och gå ut och se den från sidan, och bygga ett hus av den. Man måste kunna spela många roller. Det är en frihet som det är viktigt för mig att fortsätta försvara.

Du var så ung när du debuterade som artist, bara ett barn. Skulle du göra annorlunda om du kunde backa bandet?

– Jag kan svara både ja och nej. Min mamma blev nedtryckt som barn, hon ville lära sig spela piano men hennes föräldrar förlöjligade henne. Hon ville, med de bästa intentioner, att jag skulle ha allt utrymme i världen för att skapa. Jag var naturligt musikalisk och hon lyfte fram det. En skiva släpptes när jag var elva. Det var bra för mig att lära mig hur man jobbar i studion, men psykologiskt … Att bli en kändis på Island, det är något jag aldrig skulle göra mot mina egna barn. Man förlorar sin oskuld på vissa sätt. Man har inte friheten att gå nedför stora gatan, eller att börja en ny skola och vara anonym.

Samtidigt kanske hon hade tur, säger Björk – hon lärde sig redan som liten att berömmelse inte var hennes grej. När skivbolaget ville ge ut en skiva till, sade hon nej. I stället startade hon en egen liten skivetikett med sina kompisar där de tryckte sina egna affischer och cyklade runt i Reykjavik för att distribuera skivorna. Åren i indieband blev ett andningsrum för henne, där hon kunde ta ett steg tillbaka och vila i kollektivet. När solodebuten väl kom var hon 27 år gammal.

– Då hade jag hittat rätt avvägning mellan arbetsmoral och hängivenhet, upptäckarlusta, berömmelse och exponering, vid det laget var allt ganska … müsli? Välbalanserat! Jag var inte desperat. Så jag är rätt nöjd med hur allt blev. Jag försökte vara en a-listekändis i ett par år, och jag gillade det inte och flyttade till Spanien i stället. Varje gång jag fick en inbjudan tillbaka till det livet, så tackade jag nej.

Ironiskt nog är du ju en a-listekändis nu, vare sig du vill eller inte.

– Haha, det vet jag inte. Jag går inte på några premiärer. Jag syns inte i skvallerspalterna. Jag lever ett ganska normalt liv, jag gör intervjuer en eller två gånger om året, jag klagar inte. Jag har fortfarande en massa album kvar att göra.

Du fyller 50 snart, ska du fira?

– Jag hade inte tänkt göra det, men …

Björk sneglar bort mot sin unge medarbetare som sitter i ett hörn och skrattar. ”Det är en överraskning!” väser han godmodigt.

– Det är en överraskning som jag typ vet om. Jag har fått en del märkliga frågor som jag pusslat ihop, men jag låtsas att jag inte fattar.

Känns 50 speciellt?

– Nej, det gör det inte. Min relation till min musik är densamma. Om något, så blir förhållningssättet till skapandet mer rent med åren. Det handlar mer och mer om ens mission. Jag tror att ju äldre man blir, desto närmare kommer man den rena platsen. Tidlösheten. Det handlar inte om en särskild scen, eller en särskild zeitgeist – det handlar mer om hela ens livsverk. Och det är annorlunda nu, när jag var barn var 50 något annat än det är i dag, då var man gammal. Eller säger jag det bara för att jag är 50?

Nej, du har rätt, det är annorlunda. Det säger jag inte bara för att jag är 37.

– Vi blir äldre i dag, vi kommer att bli 100. Fram tills man är 30 kan man surfa på sitt dna och sina förutsättningar. Men efter 30 är det upp till en själv, jobbet man gör betalar sig. Mellan 50 och 100 handlar det enbart om det – du sår dina egna frön och får din skörd. Jag har tänkt mycket på författare också, på Island är författarna de stora hjältarna. Och de tenderar att skriva sina bästa böcker när de är äldre. Halldór Laxness skrev sina största verk efter 50. Det kanske handlar om att man äntligen har lärt sig tillräckligt mycket av världen för att gå i väg och bygga sin egen, att skapa sanna saker.

Björk lutar sig framåt igen, paljettblocken på den röda klänningen skiftar, en hårtest har lossat från hårnålarna. Kanske skulle man kunna säga att hon ser ung ut, yngre än femtio, men det är inte riktigt rätt – hon ser tidlös ut. Och ganska obekymrad.

– När jag var liten lyssnade jag på Kate Bush. Jag skaffade alla de gamla skivorna och skapade min helt egen relation till hennes verk. Jag förstod på ett grundläggande plan att de var hennes, att när basister och ljudtekniker dök upp kompletterade de bara hennes vision. Ingen behövde berätta det för mig. När jag senare såg dokumentärer och läste böcker om henne där hon är helt missförstådd, så … brydde jag mig inte. Jag ser igenom allt det där. Det rör mig inte. Så jag litar på framtiden. Om folk fortfarande är intresserade av mina verk då, så kommer de också att se igenom allt.

Foton i text: Jamie McCarthy, C Flanigan

Fakta. Björk Guðmundsdóttir

Född: Den 21 november 1965 i Reykjavik, Island. Pappan Guðmundur Gunnarsson är elektriker och känd fackförbundsledare. Mamman Hildur Rúna Hauksdóttir skapade internationella rubriker 2002 när hon hungerstrejkade för att stoppa bygget av en aluminiumfabrik som miljöaktivister menade skulle förstöra en glaciär.

Barnstjärna: Björk gjorde sitt första offentliga framträdande som elvaåring i isländsk radio där hon sjöng Tina Charles ”I love to love”. Året därpå släppte hon sitt första album ”Björk”.

Band: I tonåren bildade hon flera indieband, bland annat Tappi Tíkarrass och KUKL. Sugarcubes bildades 1986 och blev internationellt känt. Bandet splittrades 1992.

Solo: Albumet ”Debut” kom 1993 och blev genombrottet med låtar som ”Human behaviour” och ”Venus as a boy”. Sedan dess har hon släppt sju soloalbum.

Film: Björk spelade huvudrollen i Lars von Triers film ”Dancer in the dark” (2000) och skrev också soundtracket. Hon fick flera utmärkelser för sin insats och nominerades till en Oscar för bästa filmmusik.

Aktuell: Albumet ”Vulnicura” kom i januari. I veckan släpps en version av skivan arrangerad för stråkar, ”Vulnicura strings”. I somras visade Museum of Modern Arts i New York en stor retrospektiv över Björks karriär.

21 november: Björks 50-årsdag firas på Norrlandsoperan i Umeå med panelsamtal, filmvisning och en konsert med Edda Magnason på temat Björk.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.