Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 05:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jamaica-kincaid-vita-amerikaner-ar-inte-vardiga-ett-civiliserat-samhalle/

Kultur

”Vita amerikaner är inte värdiga ett civiliserat samhälle”

Jamaica Kincaid kritiseras ibland för att inte vara tillräckligt antirasistisk i sina romaner. Den frågan tar hon med ro. Hennes kritik av hur USA smittats med ondska under Donald Trumps styre är desto tydligare. DN:s Björn af Kleen åker hem till en hyllad författare – som absolut inte vill ha Nobelpriset.

Ah, Nordic race…, säger Jamaica Kincaid och synar mig från topp till tå.

Jag har just klivit in i Kincaids professorsvilla i universitetsidyllen Cambridge på den amerikanska ostkusten, där hon undervisar i litteratur och kreativt skrivande vid Harvard.

Det är lunchtid och Kincaid är klädd i ljusblå pyjamas av välstruken herrmodell, ett plagg hon burit offentligt sedan åtminstone 1970-talet.

Kincaid säger att hon nyligen upplysts om ”den nordiska rasen”, föreställningen om att skandinaver utgör ett särskilt framstående folk.

I dagarna var det hundra år sedan rasbiologen Herman Lundborg öppningstalade på ”Svenska folktypsutställningen” i Göteborg. Kincaid är på väg till Göteborg för att delta på årets bokmässa nästa helg.

Hon säger till sin assistent, en kvinnlig svart doktorand som skriver på en avhandling om Søren Kierkegaard, att hon absolut vill hinna med att titta på kranier under sin Sverigeresa, dem som våra skallmätare plundrade från ursprungsbefolkningar under 1800-talet för att klassificera människor efter utseende. Det, och Carl von Linnés tjänstebostad måste hon pricka av.

Foto: Emil Wesolowski

Den rasistiska idéhistorien känns levande hemma hos Jamaica Kincaid, 70-årig författare, ledamot av USA:s litterära akademi och professor i afroamerikanska studier. Hon har skrivit ett tiotal böcker om kolonialismens arv i Karibien. Hon föddes på brittiska ön Antigua 1949.

Västerländska läsare ställs till svars i hennes litteratur. Och objektifieras. I essän ”En liten plats”, som skildrar hur kolonialismen lever vidare i turismen, möter man sig själv på den karibiska stranden som en ”otroligt ful, fet man med hy som en ogräddad vetebulle”. Hon talar direkt till läsaren: ”Motbjudande, det är vad du är när du blir turist, ett motbjudande, tomt ting, ett dumt ting, en sopa som stannar till här och där för att titta på det ena och ta en smakbit av det andra…”

– Tack för att du är nyfiken på mig, säger Kincaid när vi sätter oss i varsitt hörn av sammetssoffan.

Antigua förklarades självständigt från Storbritannien 1981. Då hade Kincaid utvandrat till USA, först som au-pair och sedan som essäist ingift i den berömda New Yorker-redaktören William Shawns familj. Men Kincaid är för evigt präglad av imperiet. Hon talar en melodisk brittisk engelska som bäddar in hennes ironier i försåtlig mjukhet. Hon låter som en tedrickande farmor. I ”En liten plats” kallar hon språket hon påtvingats för ”kriminellt”.

Den politiska utvecklingen i Storbritannien fyller henne med värme.

– Jag älskar Brexit! Jag älskar hur det kommer att förgöra dem!

Jamaica Kincaid hemma i Cambridge. Foto: Emil Wesolowski

Långsmala parlamentsledamöter utstjälpta på underhusets gröna lädersäten. Bekräftar bilden av den dekadenta kolonialmakten i ”En liten plats”: ”Engelsmännen har blivit så ömkliga, utan några idéer om vad de ska ta sig för när de inte längre har tjugofem procent av världens befolkning som bockar och skrapar med foten för dem”, skriver Kincaid.

– Jag betraktar Brexit som ett utslag av deras oförmåga att möta andra människor som jämlikar, säger hon. Du vet, en brittisk person är inte en medborgare, hon är a subject of the queen. EU:s öppna gränser tvingade på dem en massa människor som inte såg sig som drottningens undersåtar utan bara som människor. Och britterna vet inte hur man förhåller sig till varandra när man får lov att andas på samma villkor.

Upplever du att britterna förtjänar Brexit?

– Ja, tioåringen i mig gör det. Det är med viss förtjusning som jag läser The Guardian. Jag älskar att ta del av argumenten. England är ett underbart, blomstrande samhälle, men de förmår bara inte betrakta sig som varandras jämlikar.

– Det som är intressant är att de var ansvariga för så mycket av förändringen i världen som en gång förde oss närmare varandra. Det som började 1492… (Året då Christofer Columbus nådde Västindien.)

Det är elfte september när jag besöker Kincaid, 18 år efter att tornen störtades på nedre Manhattan. Många lägger upp gryniga fotografier av World Trade Center på sina Instagramkonton. Kincaid ”ligger lågt och låter det dra förbi”, säger hon.

– Alla säger att världen förändrades. Nej, vi fick bara tillbaka något av det som vi utsatt så många andra länder för.

Här ekar hon av sin döda väninna Susan Sontag, som några dagar efter dådet skrev i New Yorker att attacken borde förstås som en konsekvens av supermaktens egna ageranden och allianser. Vissa afroamerikanska intellektuella har svårt att stämma upp i patriotismen. I sin memoarbok ”Mellan världen och mig” skriver Ta-Nehisi Coates om hur han blickar ned mot de rykande tornen med ”kallt hjärta”.

Finansdistrikten, Ground Zero, utgjorde en gång centrum för New Yorks slavhandel. Väggen som ursprungligen gav namn åt Wall Street restes av slavar, och där hölls stadens första organiserade auktion av människor. Samhällsutvecklingen i USA efter elfte september har inte befriat den afroamerikanska minoriteten. Den utgör 13 procent av landets befolkning men kontrollerar bara tre procent av förmögenheten.

– Jag tar ingen paus för elfte septembers skull, säger Kincaid. Jag tar ingen paus förrän vi bestämmer oss för att ta en paus för alla miljoner människor som vi dödat runt om i världen. Amerikaner lever i föreställningen att vi kan göra en massa saker utan att det någonsin kommer tillbaka till oss, eftersom vi gör det långt borta. Det enda vi gör i öppen dager i vårt eget land är att döda svarta människor.

Foto: Emil Wesolowski

Efter presidentvalet 2016 skrev Kincaid i Dagens Nyheter att hon ”inte tycker om att leva i en tid som en dag kommer vara så intressant att historiker kommer grubbla över den”. 

Trump, säger hon till mig, har förändrat landet ”oåterkalleligt”.

– Empati smittar inte, men ondska gör det. Obama smittade inte, men Trump kommer att göra det. En amerikansk president som beter sig öppet korrupt – som stjäl, ljuger, förnedrar. Det går aldrig att göra ogjort.

Hon betraktar Trump som ett svar på Obamas ”svarthet”. En vit politik som har till syfte att ”negera” företrädarens.

– Jag tror inte på det där med att vita skulle rösta på Trump för att de har förlorat sina arbeten på Ford. Svarta har alltid blivit av med sina jobb och aldrig röstat på förskräckliga människor. Vi blev av med våra jobb och skickade fram våra bästa, vi skickade fram Martin Luther King.

– Vi svarta säger inte tillräckligt ofta hur ouppfostrade vita är det i här landet.

Hon stannar upp, sneglar på min bandspelare och försäkrar sig om att den är påslagen.

– Får du med detta!?

Hennes doktorand Christina Twicken, som sitter och lyssnar på golvet med knäna uppdragna under hakan, fnissar.

– Vita amerikaner är inte värdiga ett civiliserat samhälle. De vet inte hur man beter sig. Rasism är dåligt uppförande, weaponized by guns. Ras är det vikigaste i USA. Det dominerar allt. En klass av människor som fråntogs sin rösträtt, utarmades, rånades brutaliserades, enkom på grund av att de var svarta. Och vi pratar fortfarande inte om det.

Trump spekulerar i den traditionen när han ber afroamerikanska kongressledamöter att ”åka hem”. Å andra sidan: efter elfte september lanserade Bushregeringen tortyr, fängslade utlänningar på Guantanamo utan rättegångar och trappade upp massövervakningen av den egna befolkningen. Är Trumps brott med presidentnormen verkligen allvarligare än dessa potentiella brott mot konstitutionen?

– Skillnaden är att Bushregeringen skämdes. De erkänner inte ens att de gjort detta. Trump skulle gladeligen ha erkänt. Och sagt: låt oss tortera inför allmän beskådan! Vi gör det till en show! Han är oförmögen att känna skam, vad det nu är. Därför blir det omöjligt att återvända till en tid före honom.

Om Trump förändrar USA ”oåterkalleligt” – vad kräver hans regim för svarsåtgärd? En revolution?

I förordet till ”En liten plats” skriver Stefan Jonsson, professor i etnicitet och mångårig DN-skribent, att det hos Kincaid finns en ”instinktiv förståelse för våldet som politisk metod”. Berättarjaget i ”En liten plats”, som först refuserades av New Yorker och sedan publicerades som bok 1988, fantiserar om att spränga Barclays i luften, en av världens största banker som ursprungligen inledde verksamheten med slavhandel i Karibien.

Jamaica Kincaid utanför sitt hem i Cambridge. Foto: Emil Wesolowski

”Har du någonsin funderat över varför vissa människor spränger saker?”, skriver Kincaid. ”Jag kan föreställa mig att om mitt liv tagit en viss vändning skulle både Barclays bank och jag ha förvandlats till aska.”

Förespråkar du politiskt våld?

– Jag är inte för revolutionärt våld. Det är möjligt att jag skulle ha lett, eller deltagit, i ett slavuppror, men det hade inte varit en revolution utan en befrielsehandling. Men när det gäller att spränga saker i luften så klarar jag inte av tanken på att bära ansvar för andras död. Jag tror det var Elias Canetti som sade att varje handling av orättvisa rymmer sin egen vedergällning. Om jag sprängde något skulle det slå tillbaka på mig – och då menar jag inte i någon andlig bemärkelse.

Våld tycks smitta, säger hon.

– När man väl börjar är det svårt att sluta. Det har varit så mycket på senare. Jag förstår impulsen, men jag skulle inte göra det eller ens ställa mig sympatisk till det. Titta på Robert Mugabe. Alla framgångsrika revolutionärer – i Zimbabwe, Sydafrika, över hela Karibien – har lämnat efter sig förruttnade, förstörda samhällen.

Kanske, säger Kincaid, bör revolutionärer lämna samhället man befriat. Flytta till en öde ö och fiska. Låta de befriade styra.

Finns det någon förebild?

– Nej. Det får bli en ny slags revolutionär, en revolutionär som går i pension!

Pensionering är även vad hon rekommenderar för Joe Biden och Bernie Sanders, presidentkandidaterna som tillsammans är 155 år gamla.

– De är bara för själviska, säger hon.

Männen borde, tycker hon, lämna scenen till förmån Elizabeth Warren, jämnårig med Kincaid. Hon har skänkt pengar till henne. Men är inte säker på att det räcker.

– Amerikaner är ett affärsfolk. Pengar är den övergripande principen. ”Trump degraderar ämbetet”. Jo, visst men jag kan köpa nåt! Så länge ekonomin går bra kommer folk att rösta på honom.

Trump, säger hon, har gjort ”landet svartare”. Eftersom nästan assimilerade minoriteter har tvingats tillbaka in i sin ursprungsidentitet.

– Jag hade en elev, Matthew, vars föräldrar föddes i Iran men som själv hade vuxit upp här och försökte vara vit, vilket är vanligt, många försöker. Dagen efter Trump hade vunnit sade jag till Matthew: nu kommer du inte vara vit längre! Vi skrattade men, sure enough, har Matthew blivit mer och mer brun. Det är vad Trump har åstadkommit: han har gjort landet svartare igen.

Hur fungerar det?

– Ingen vill väl vara del av en grupp som inte gillar en, antar jag. Och som en anständig vit person tvingas man fundera över vad det innebär att vara vit. Det är tillbaka till den nordiska rasen igen! Jag har svårt att förstå varför någon skulle vilja säga att hon eller han är vit. Om man ser till historien är det som att säga att man är nazist, om du frågar mig.

Hon sneglar mot bandspelaren igen.

I höst publiceras ”Mr Potter” på svenska, en roman om Kincaids far som gavs ut i original 2002.

Foto: Emil Wesolowski

Man kan läsa ”Mr Potter” som en gestaltning av det koloniala tillstånd, den karibiska ö-mentalitet som hon frilägger i ”En liten plats”. Mr Potter är omedveten om tid och rum, mellan ”honom och allt han såg fanns inget avstånd av något slag”, skriver Kincaid i romanens upptakt. Det rimmar med slutsatsen i ”En liten plats”: på Antigua, skriver hon, kan ”människorna inte sätta in sig själva i ett större sammanhang”. Slaveriet reduceras till ett ”skådespel fullt av stora skepp som seglade på det blåskimrande havet”.

Uppväxtmiljöns befolkning är så nedlåtande tecknad att Kincaid i flera år var ”inoffciellt bannlyst” från Antigua, enligt boken ”Jamaica Kincaid. A critical companion”.

– Jag är intresserad av hur en människa konstruerar sitt jag i världen och interagerar med världen och hur världen tar emot en person och med världen menar jag både det vi kan se och inte kan se, som historien.

Kincaid träffade aldrig sin biologiska far. Hon döptes på en torsdag tillsammans med andra ”illegitima” barn. Romanens pappa fick elva döttrar med åtta olika mödrar, men förblev likgiltig till var och en. Han kan inte läsa eller skriva, i romanen.

– Han levde som på insidan av en fosterhinna. En plats där man skyddas från världen och som man måste ha sönder för att komma ut. Hur blir man om aldrig riktigt föds?

Hur gestaltar man ett sådant tillstånd?

– Jag är väldigt intresserad av tid, hur vi tänker kring tid och arrangerar vår tid. Tid existerar egentligen inte. Dagarna kommer och går… Nä, fy, nu tvingar du in mig i en del av skrivakten som jag inte vill…

Jo, säg.

– Okej. Ta en kopp te. Te kommer från Kina. Britterna drack inte te förrän de mötte kineserna. Hur blev te sedan en del av den brittiska nationalkaraktären? Te som är så långt från dem. Och vilken betydelse kom te att spela för hur man arrangerar sin tid på Antigua? Det är sådant jag tänker på när jag skriver.

”Mr Potter” fick flera svala recensioner i USA och England. Kincaid säger att hon straffas eftersom hon inte följer manualen för hur en svart kvinna förväntas skriva om rasism.

– Mitt skrivande kritiseras häftigt för att jag skulle ignorera ras. Men jag ignorerar inte ras. Mina gestalter förutsätter att de är svarta. De tittar inte sig själva i spegeln och säger: jag är svart. När jag vaknar på morgonen och sätter fötterna på golvet tänker inte jag på att jag är svart. Jag tänker att jag måste betala räkningarna och på alla andra små förödmjukelser som följer med att vara människa. Som författare värderar jag individen mer än gruppen. Jag är rädd för gruppen. Och jag skriver inte om den svarta gruppens lidande. Men det är okej. Jag gillar att bli missförstådd av korkade skäl.

Borde du få Nobelpriset?

God, NO!

Hon studsar i sin pyjamas. Förfärad över tanken på att kollegor skulle arbeta för det.

– Man föds inte för att få priser. Möjligen föds man för att skriva. Det är mitt pris.

2004 valdes hon in i den amerikanska akademin, American Academy of Arts and Letters, men gick bara på ett möte.

– Jag blev så generad av rövkyssandet. Ett gäng vänner i New York. Det är inte fräscht.

Bild 1 av 5
Foto: Emil Wesolowski
Bild 2 av 5 Jamaica Kincaid hemma i Cambridge.
Foto: Emil Wesolowski
Bild 3 av 5
Foto: Emil Wesolowski
Bild 4 av 5 Jamaica Kincaid utanför sitt hem i Cambridge.
Foto: Emil Wesolowski
Bild 5 av 5
Foto: Emil Wesolowski