I söndags kväll blev jag sittande framför den fascinerande dokumentären ”Striden om Hongkong” i SVT. En ung student som deltar i gatuprotesterna mot den kinesiska regimen och deras allierade i Hongkong berättade att det var lite körigt även på hemmafronten. 

”Jag tycker att mina föräldrar är som vetenskapsmännen på Galileis tid. De som trodde att jorden var platt. De där människorna har somnat – det går inte att väcka dem. Om man tar upp frågan om demokrati blir de bara arga.”

Den unge killen, som valt pseudonymen ”Gotham”, såg snäll ut bakom masken men uttryckte en idealistisk kamplust som inte lät som den skulle slockna i första taget. Ja, han sade faktiskt att han nog hellre skulle dö än att leva under en kvävande kommunistisk diktatur. 

Kampen för frihet och mänskliga rättigheter är ingen liten sak, särskilt inte i dagens Hongkong. Ändå blev jag rätt häpen av den drastiska jämförelsen. Vilken student i Europa skulle dra upp det gamla kortet Galilei om hen hamnade i politiskt bråk med sina föräldrar? 

Det säger kanske en del om hur nattsvart vissa unga ser på läget i Kina. Även de högutbildade kineserna påstås sova och orkar inte med några protester. Det riskerar ju bara att skapa kaos och osäkerhet. 

Så fort jag hör namnet Galileo Galilei brukar jag tänka på Domenico Scandella, även kallad Menocchio, en underbar fritänkare som verkade i Italien samtidigt som den banbrytande vetenskapsmannen. Han var mjölnare, en man av folket som kom från en liten by i Friuli, och satte sig upp mot den katolska kyrkans dogmer. 

Menocchio hade sina egna hemsnickrade idéer om världens skapelse och trodde inte på den pråliga kyrkans allmakt. Däremot på tolerans och öppenhet, rentav en ny och bättre värld. Vilket kyrkan och inkvisitionen inte kunde tolerera, varför han anklagades för kätteri i en domstol 1584 och dömdes till livstids fängelse. Han frigavs efter två år, ombads att knipa käft och fick inte lämna sin hemby. 

Men ingen kunde få stopp på pratkvarnen Menocchio. Nästa gång han släpades till domstol blev straffet döden. 

Det var historikern Carlo Ginzburg som fiskade upp Menocchio ur källorna och analyserande hans tid och tankar i den moderna klassikern ”Osten och maskarna” (på svenska 1983). Jag minns hur jag läste den en lycklig natt några år senare i Uppsala – och fattade vad historia kunde vara. 

Ginzburg lyfte fram folkliga och oppositionella föreställningar som länge legat i glömska. Menocchio var en klockren vardagshjälte från bondekulturen som tänkte lika fritt som vissa forskare och skribenter från Europas högre klasskikt. Den minoritet som inte sov, vill säga. Och genom att rikta ljuset mot en enskild människa fick historien existentiellt liv – och boken drabbade därmed hårdare som ren läsning. 

Det var en skön lucka i tiden. Den täpptes förstås till av kyrkan och furstarna. Bönderna skulle hållas på mattan, och kontrollen skärptes med visitationer och övervakning.  

Menocchio hade inte klarat sig länge i dagens Kina. Den oheliga alliansen mellan statsapparaten och techbolagen gör det hopplöst svårt att kommunicera fritt i de sociala medier och digitala plattformar som så många använder. Kina är kanske historiens mest övervakade stat. 

I Hongkong är det fortfarande klart liberalare, men trycket hårdnar. I ”Striden om Hongkong” får man följa några unga radikaler, mest studenter, som plötsligt dyker upp likt urbana svärmar i stadsrummet. De genomför sin protest – och försvinner lika snabbt som de kom. De kallas för ”flashmobs” och kommunicerar via krypterade appar. 

Hur länge ska de lyckas gäcka säkerhetstjänsten? Oddsen ser inte lovande ut. Men miljontals människor uttrycker sitt stöd i mäktiga offentliga demonstrationer och frihetsandan lever. När och om människorna inte orkar längre – och historien somnar om – lär repressionen i Hongkong bli ännu värre.