Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 14:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jan-eklund-filmerna-om-kriget-i-vietnam-fick-oss-att-langta-ut-i-varlden/

Kultur

Jan Eklund: Filmerna om kriget i Vietnam fick oss att längta ut i världen

Bild 1 av 3
Foto: Rights Managed
Bild 2 av 3
Foto: Rights Managed
Bild 3 av 3 Den långa bröllopsscenen i ”The deer hunter” med Robert De Niro i mitten.
Foto: TT

”The deer hunter” och ”Apocalypse now” gick upp samma år på svenska biografer. Det var 1979 och väckte lusten att resa till Sydostasien för en hel generation. Men hur står sig egentligen Michael Ciminos omdiskuterade film?  

Jag hade glömt att de gick upp på bio samma år i Sverige, men knappast vilket outplånligt intryck film kan göra på en tonåring. Smack! Den där omtumlande känslan av att ha sett någonting helt nytt. Jag vacklade ut från biografen – och började drömma om att se världen.  

Året var 1979 och det skulle dröja några år innan vi kom i väg, likafullt var det långt innan den lille Alex Garland skrev ”The beach” (1996) och massturismen tog över även Sydostasien. 

Resan ut var en bestämmande erfarenhet för många i vår generation. Carina Rydberg och Carl-Johan Vallgren debuterade samma år (1987) med romaner som utspelar sig i Indien: ”Kallare än Kargil” och ”Nomaderna”. Då gavs även första numret av tidskriften Vagabond ut – och 1990 kom Kristian Petris reseskildring från Borneo: ”Djungeln”. 

Såg jag filmerna på Murgrönan i Salem? Förmodligen. ”The deer hunter” i mars 1979 och ”Apocalypse now” i oktober. Vem minns inte de filmaffischerna! En vild Robert De Niro med en röd bandana runt skallen och en pistol riktad mot tinningen; Marlon Brandos rakade och olycksbådande huvud framför ett asiatiskt eldklot av sol och explosioner (affischen finns även i varianter med huvudrollsinnehavaren Martin Sheen). 

Minnena steg upp när jag läste Nicholas Wennös inspirerande artikel om Jay Glennies nya bok ”One shot. The making of ‘The deer hunter’” (DN 20/3). Det tycks ha varit en lika stökig produktion som ”Apocalypse now”; bara att klippa ner filmen till lite över tre timmar tog nästan livet av regissören Michael Cimino. Resultatet blev en publiksuccé och fem statyetter på den 51:a Oscarsgalan, men också anklagelser om romantiska pojkfantasier och rasistiska skildringar av Vietnams befolkning. 

Den kritiken stämmer – en sämre tänkt men bättre genomförd film är svår att hitta. Jag såg om den i helgen, kanske spelade coronakrisen in, men nog satt jag och snyftade i slutscenen efter Nicks begravning när gänget samlas till lunch och tillsammans stämmer in i ”Good bless America”. Framför allt för det snygga klippet in till köket, där den jovialiske barägaren John snörvlande står och vispar ägg. Vilken oförglömlig liten biroll av George Dzundza. Och när vi talar om biroller kan man ju inte heller glömma John Cazales tolkning av den hopplöse Stan. 

Vissa tyckte att slutscenen skulle tolkas ironiskt – en upprörd filmbolagschef ansåg att det vara rena hånet. Inte regissören, som insisterade på att den var allvarligt menad. 

Fine, men hur kom Cimino på den korkade idén att de vietnamesiska soldaterna skulle tvinga de amerikanska fångarna att spela rysk roulette? Alla vietnameser framställs för övrigt som gapande fanatiker. Den bilden av verkligheten kan man inte bara trolla bort med hänvisning till den konstnärliga friheten. Då borde ju filmen ha utspelat sig i ett fiktivt rike, helt utan inklippta dokumentärbilder.   

Jag letar fram den legendariska filmkritikern Pauline Kaels essäliknande recension i The New Yorker (18/12 1978). Kael var ingen vän av Ciminos stora format (”det är som Coppola utan hjärna och sensibilitet”). Hon berömde vissa actionscener men sågade de klichéaktiga kvinnorollerna, skrev att den unga Meryl Streep lyckas lysa ändå.   

Framför allt tyckte hon att filmtekniken tog Cimino längre än han behärskade idémässigt. Slutsatsen blev att ”The deer hunter” är en småaktig film med inslag av äkta storhet. Det var hårt, men knappast orättvist. 

I dag känns det märkligt att Pauline Kael inte alls gjorde någon sak av att stålverksarbetarna i Pennsylvania – som filmen följer – är andra generationens ryska invandrare. Det gör faktiskt inte regissören heller. Alla är vi amerikaner! I vår besatta identitetspolitiska tid kan det kännas som en befrielse. 

Läs fler krönikor och andra texter av Jan Eklund 

”The deer hunter” går att streama på Viaplay eller SF Anytime

Läs mer:

De Niros hjortjägare prickade in Trumps USA 

Pauline Kaels essärecension av ”The deer hunter” 

Lysande start – men karriären blev desto krokigare 

I dag hade grabbarna i ”Deer hunter” röstat på Trump