Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jan-eklund-i-skottland-far-man-hora-obekvama-sanningar-om-fattigdom-och-klass/

Kultur

Jan Eklund: I Skottland får man höra obekväma sanningar om fattigdom och klass

Bild 1 av 2 Grabbarna i ”Trainspotting” från 1996.
Foto: TT
Bild 2 av 2

Darren McGarvey lyckades bryta det sociala arvet. I boken ”Fattigsafari” skildrar han sina upplevelser av fattigdom och klass i det tuffa Glasgow. Starka bilder av missbruk och social stress som stannar kvar. 

Alla som läst en deckare av Ian Rankin eller Denise Mina vet hur tuffa villkoren kan vara i Skottland. Fullt av slitna förorter med skyhög arbetslöshet, mycket knark, brottslighet och utbredd fattigdom. Inte minst många barn som far illa – och får svårt att klara sig senare i livet. 

Men det är snarare naturskönheten, mentaliteten, kiltarna, tartantygerna, whiskyindustrin och alla klassiska golfbanor man vill minnas. Få länder är så genuint trivsamma som Skottland. Jag får alltid känslan av ett härdat men socialt avslappnat folk som genomlevt en hel del tillsammans – och därför kan ta saker för vad de är.      

En naiv skenbild? Det beror kanske på vem man frågar. 

I början av 90-talet befann jag mig på en folklig bar vid Stockwell Street i Glasgow, ett kvarter upp från floden Clyde. Mitt emot satt den senige och originelle James Kelman, en känd författare som skriver romaner om folk från arbetarklassen. Han gillade Kafka och den Knut Hamsun som skrev ”Svält”, men hade inget gott att säga om den engelska litteraturen. 

Kelman påstod att engelsmän alldeles för ofta förvandlade vanligt folk till stereotyper, ironiskt skildrade ovanifrån. Han muttrade något om en kolonial tradition. Man förstod att det satt djupt i kroppen och var en klassfråga. 

Mot slutet av intervjun surnade Kelman till. Han tyckte nog att jag ställde pissiga medelklassfrågor som han hört hundra gånger. 

Mötet med Kelman dyker upp i huvudet när jag läser Darren McGarveys bok ”Fattigsafari”. Den kommer ut i veckan på Atlas förlag (översatt av Jens Ahlberg) och belönades med brittiska Orwell-priset 2018. McGarvey uttrycker en rasande leda vid hur nedlåtande arbetarklassen ofta beskrivs av medier och sociala myndigheter. Varför förstår ni så sällan ilskan och desperationen? Aningslöst och maktfullkomligt. 

Inte minst kritiserar han sentimental medkänsla och moralisk indignation. Kortsiktiga reaktioner som kanske dövar samveten men i grunden inte förändrar någonting. Fattigdomen är reell, dess betydelse svåröverskådlig, frågan långt mer komplex ”än många av oss vill tro”. 

Statlig bidragspolitik slår ibland snett; konservativa batonglösningar kan göra gatorna säkrare men skyfflar undan problemen där vi slipper se dem. Etcetera. 

Darren McGarvey började mellanstadiet i södra Glasgow samma år som Danny Boyles film ”Trainspotting” satte det unga Skottland på världskartan (1996). I första delen av boken beskriver han sin uppväxt, i den andra diskuteras politiska åtgärder mot fattigdomen. Där förklarar han också varför Brexit kunde inträffa (om man inte längre tycker sig ha något att förlora kan man alltid ge fingret åt dom däruppe som alltid vet bäst). 

McGarveys mamma fick flera barn och var tung missbrukare. Hon lämnade plötsligt familjen när Darren var 10 och avled senare, bara 36 år gammal. Hans pappa försökte skapa ordning i misären, men räckte inte till. Sonen började koka av ilska, fick professionell hjälp, flydde ändå in i knarkdimman och levde länge i marginalen. Innan han blev hyfsat ren, började rappa och sätta ord på erfarenheten från förorten. 

Darren McGarvey lyckades bryta det sociala arvet. Ironiskt nog delvis med hjälp från de sociala myndigheter och medier han kritiserar för arrogans och paternalism. 

Många borde läsa hans uppväxtskildring. Man får en verklig känsla för hur det kan vara att leva i bespottade områden som Pollok och Gorbals. Att fattigdom inte bara handlar om bristen på pengar. 

Här finns starka skildringar av våld, rädsla, utsatthet och skam. Framför allt av den ständiga stress som skapas när man lever på botten av samhället. Hur känslomässigt förvriden och sjuk människan kan bli av att sällan eller aldrig få känna trygghet och tillit. 

 Läs fler krönikor och andra texter av Jan Eklund 

Läs mer:

Skottland ökar trycket för att bli självständigt