Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-21 10:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jan-eklund-ingen-hade-tippat-att-berlinmuren-skulle-falla-i-november-1989/

Kultur

Jan Eklund: Ingen hade tippat att Berlinmuren skulle falla i november 1989

Från Nationalmuseums utställning ”1989 – kultur och politik”. Foto: Guy Le Querrec

På lördag är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Det känns nästan lika osannolikt som att det kommunistiska systemet faktiskt brakade samman. Få eller ingen hade förutspått det. Kanske en tröst i pessimistiska tider som vår.  

Jag går till Nationalmuseums utställning ”1989 – kultur och politik”. Kan man få tillbaka lite av känslan? 

Ingen glömmer väl den där hösten när Berlinmuren föll. Att det redan är 30 år sedan känns nästan lika osannolikt som att det kommunistiska systemet i öst faktiskt brakade samman. Därefter skulle även Sovjetunionen dra sin sista suck och kalla kriget ta slut på allvar. 

Det första jag ser är Magnumfotografen Guy Le Querrecs underbara bild på ett kyssande par från nyårsafton 1989. De sitter tätt ihopslingrade på Berlinmuren nära Brandenburger Tor, iförda jeans, kängor och skinnjackor. Ungdom, fest och frihet i luften. 

Vad lyssnade vi på i Uppsala då? Jag ser gamla bekanta skivomslag på utställningen: Madonna, Neneh Cherry, Jakob Hellman, Sinéad O'Connor, Elvis Costello. Inte mycket från öst där. 

Vad läste jag? Den i dag nästan bortglömde Milan Kundera förstås. Böcker som ”Skämtet” och ”Skrattet och glömskans bok” gav ovärderliga inblickar i det totalitära vardagslivet i Tjeckoslovakien. Liksom Václav Havels essäbok ”En dåre i Prag” – författaren och dissidenten som blev det befriade landets förste president. Jag återser honom på Nationalmuseum. Minns hans bylsiga tröjor, det rufsiga håret, de ständiga ciggen. Förmodligen historiens klokaste och mest sansade revolutionär.  

Ändå känns rätt mycket i utställningen ”1989” som kulisser. Den där ovissa och råa känslan av förtryck och motstånd infinner sig inte. Det är lätt hänt när historien hamnar på museum – i rättvisans namn är det snarare befrielsens ögonblick som skildras. 

Dock inte i Kina, där de oppositionella studenterna mördades och fängslades samma år.  

Jag går hem och plockar fram britten Timothy Garton Ash, revolutionernas skarpaste ögonvittne och krönikör. I den moderna klassikern ”Folket, det är vi” (1990) skildrade han stämningarna på Laterna Magica, teatern i Prag som var dissidenternas högkvarter. Ash kände Havel sedan länge och fick passerkort till det innersta rummet. 

Eviga diskussioner. Lukten av tobak, svett och ylle. Många hade egna minnen av hur de sovjetiska stridsvagnarna slog ned upproret i Prag 1968, för övrigt skildrat i Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”. Fast den mest typiska känslan som Ash förmedlar är snarare lugn beslutsamhet, snabb improvisationsförmåga, hoppfullhet och kollektiv glädje. 

Timothy Garton Ash återvände nyligen till Prag. I en lång essä i New York Review of Books (24/10) summerar han skillnaderna mellan nu och då och diskuterar högernationalismens frammarsch i dagens öst. ”All samtida europeisk populism växer ur vreden från hur liberalismen efter 1989 förminskades till att bara omfatta en rätt extrem variant av ekonomisk liberalism”, skriver han (se DN 29/10). Ash önskar sig progressiva reformer och ökad jämlikhet.    

Nej, han vill inte ha en revolution till, snarare en andra våg av befrielse i Centraleuropa. För det som hände 1989 var ett stort historiskt undantag, unikt, ”one of a kind”. Europa återförenades – och ”de” har ”våra” problem nu. Det mesta var värre förr i tiden. 

Jag ska tänka på det när dagens alarmister ylar. Och påminna folk om hur hårt motståndet var mot EU i Sverige. Vi var lika självgoda, inskränkta och nationalistiska som i andra länder. 

Den fria rörlighetens Europa är ett stort framsteg. Jag blir direkt lycklig när unga människor bestämmer sig för att plugga i Barcelona eller jobba i Edinburgh. Den möjligheten fanns sällan på kartan för oss som var unga på 80-talet. 

Glöm inte heller att ingen så kallad politisk expert förutspådde vad som verkligen hände så snabbt och fredligt i november 1989 – men många hade en passande och ordrik förklaring när det väl skett. 

Historien bjuder även på glada överraskningar. 

Läs mer: Nostalgi och nyttig historielektion på Nationalmuseum 

Läs mer: Fin repetitionskurs om världen sedan 1989