Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-07 22:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jan-eklund-kulturkriget-brot-aldrig-ut-i-expressens-studio/

Kultur

Jan Eklund: Kulturkriget bröt aldrig ut i Expressens studio

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2 Vinjetten till ”Kulturkriget” i Expressen.

Expressen satsar på debatt-tv. I 13 program ska kända kulturpersonligheter diskutera brännande samtidsfrågor på torsdagar. Premiären handlade om konservatismens återkomst. Det var sobert – och brände aldrig till på allvar. 

Kvällstidningarnas pappersupplagor faller som en sten. I stället får de braska på med digitala löpsedlar. ”Nu bryter Kulturkriget ut i Expressen TV”. I 13 avsnitt ska landets intellektuella och kulturpersonligheter debattera brännande samtidsfrågor. 

Redaktionens utgångspunkt? Dagens offentliga debatt präglas av djup oenighet och högljudda konflikter. Svårt därför att veta vem man ska tro på. Jo, jo. Expressen har verkligen inte gjort mycket för att nyansera debatten under senare år – och det kan inte heller vara en kvällstidnings uppgift. Men när opportunismen kliar i de kommersiella fingrarna blir det lite för uppenbart för läsarna. Hetsiga och omotiverade namnpubliceringar, tomt b-skvaller på sidorna. 

Annars låter idén lovande – och det är lätt att instämma i programledaren Daniel Sjölins utgångspunkt att kulturdebatten blir mer levande när politiken, filosofin och vetenskapen får samsas med recensionerna och populärkulturen. Han har ju dessutom varit programledare för ”Idévärlden” och ”Babel” på SVT. 

Frågeställningarna är dramatiserade, på gränsen till enfaldiga: ”Har feminismen bidragit till genusindoktrinering eller mänskliga rättigheter för fler? Är Sverige världens tryggaste land eller befinner vi oss i en skenande systemkollaps?”

I premiären diskuterade Sjölin ”Den konservativa revolutionen” med de kända debattörerna Johan Norberg och Stina Oscarson, och den mindre kände Malcom Kyeyune, som medarbetar i den SD-närstående tankesmedjan Oikos. Jag hade väntat mig en politisk offensiv från den sistnämnde, men blev besviken. Mycket hummande i skägget blev det, linjen högst oklar, Kyeyune kan knappast ha fått fyr i stugorna.  

Tanken bakom Stina Oscarsons dialogiska ”provpratande” har jag aldrig förstått. Det håller hur som helst inte när formatet bara är 30 minuter. 

Nyliberalismens svenske banérförare Johan Norberg var överlägset bäst i den sobra studion. Klar och slagkraftig. ”Jag är alldeles för konservativ för att hålla till på Twitter.”  

Norberg gjorde en blixtsnabb idéanalys av konservatismens historia. Den mildare brittiska versionen kunde lättare bäddas in i demokratin och fungera som bromskloss när vänstern blev för vild (eller framgångsrik). Den kontinentala varianten har en starkare slagsida åt det hierarkiska, militaristiska, kyrkliga och öppet reaktionära. 

Konservatismen blir lätt pompöst nationalistisk. Och då, sade Norberg, spårar den kvickt ur. Några andra får alltid betala priset: minoriteter, svagare nationer, fria andar. 

Här kunde debatten ha tagit fart. Norbergs liberala turbokapitalism är inte heller direkt oskyldig till de skenande klassklyftorna och den politiska kris som drar genom västvärlden. Men det blev inte mycket till kulturkrig i Expressens studio. 

Stina Oscarson hade en klar poäng när hon sade att dagens urbana samhällskritiker ofta hemfaller åt en ”livsstilsmoralism” som inte biter på stora delar av befolkningen. Hon undrade dessutom varför de konservativa är så svaga på miljöpolitik. Jorden vi ärvde borde väl vara en klockren fråga för alla bevarare? 

Nu är högerfronten snarare full av hänsynslösa kolbaroner och vrickade klimatförnekare. 

Jag längtade efter en skarpare panel och längre debattid. Hade gärna tussat ihop författarna Lena Andersson och Carl-Henning Wijkmark med säg idéhistorikern Svante Nordin och filosofen Jonna Bornemark.   

Den upplysta statsmakten är satt under reaktionär press i många länder. Den lär behöva hjälp från både kloka radikaler och konservativa demokrater för att klara sitt medborgerliga uppdrag framöver. 

”Vad bör staten göra?” hette en viktig bok av statsvetaren Bo Rothstein. Ingen publikdragare, direkt, men den frågan kan inte trollas bort i vår tids framtidsdebatt.  

Läs fler krönikor och andra texter av Jan Eklund