Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jan-klata-i-polen-paminner-politiken-allt-mer-om-monty-python/

Kultur

Jan Klata: I Polen påminner politiken allt mer om Monty Python

”Demokratin är inte död, den tar bara igen sig.” Michael Palin och John Clees i Monty Pythons sketch om den döda papegojan. Foto: Rights Managed

Polska politiker hävdar att kulturen är viktig, men drar sig inte för att brännmärka konstnärer som provocerar. Inför söndagens val ser regissören Jan Klata hur Macbeth går igen i ett land där maktens megafoner överröstar allt.

Hur har det kunnat gå så långt? Vad är det egentligen som pågår? 

Under de senaste fyra åren har vi – folk i den liberala bubblan, den av regeringspartiet hatade ”eliten” – haft många skäl att ställa oss den frågan. Det verkar som att vi har flera frågor att besvara. 

Hur är det möjligt att utrensningar i kulturinstitutioner passerar som ”återinförandet av pluralismen” medan det inom armén accepteras som ”en stegring av försvarsförmågan”, att en utrikespolitik som skämmer ut Polen och skapar konflikt med alla (utom Ungern) kallas ”att räta på ryggen”, att politiseringen av rättsväsendet går hem som ”en kamp mot den privilegierade domarkasten”, rättsvidriga aktioner av säkerhetspolisen godtas som ”spaning efter dolda strukturer”, förstörelse av skolan som ”omsorg om kommande generationer”, skövlingen av Polens skogar som ”kamp mot barkborren” och partibossarnas arrogans och maktfullkomlighet som att de ”tjänar folket”? 

Fotbollshuliganernas marscher – med inbjudna rasister från hela Europa – kallas patriotism och välsignas från högsta ort. Polens främsta fiende visar sig vara sexuella minoriteter samt det skräckinjagande monstret ”genus”. Det är genom att hetsa mot dessa som man numera vinner val i mitt land.  

Hur har det kunnat gå dithän? Händer det på riktigt? Ännu för några år sedan visade mina landsmän – enligt trovärdiga opinionsundersökningar – stor tolerans: de brydde sig om flyktingar och verkade inte särskild mottagliga för främlingshat. Så var det verkligen, helt nyligen. Nu känns det som väldigt länge sedan.

Regeringspartiet Lag och Rättvisa (PIS) påstår att det ”lyssnar till polackerna”, vilket betyder att man säger det de vill höra. Det gör man via det som en gång var public-service, men som numera är maktens megafon och inte ens försöker fejka objektivitet. Propagandan är lika grov, om inte grövre, än under kommunismen. 

Statstelevisionen leds av en person som kallar sig själv för PIS-ledaren ”Jaroslaw Kaczyńskis bullterrier”. Alla självständiga journalister har lämnat statsteve- och radio, i deras ställe har man anställt partigängare. Det tycks inte finnas några gränser för makthavarnas hyckleri. Premiärministern Mateusz Morawiecki, tidigare bankchef, säger sig representera ”den vanlige polacken”. Evige ungkarlen Jarosław Kaczyński är numera auktoritet på den traditionella polska barnrikeamiljen. Det är också Polens biskopar, i synnerhet de som har haft pedofilskandaler att dölja. 

En liknande allians mellan tronen och altaret har Polen inte upplevt sedan 1600-talet. I det senaste EU-valet segrade Lag och Rättvisa under parollen ”Vi ska till Bryssel för att kristna Europa”. Absurditeten närmar sig Monty Python.

Visst, fotbollsspelaren Robert Lewandowski skulle säga att ”man spelar så som motståndaren tillåter”, och den demokratiska oppositionens partier tillåter mycket, väldigt mycket. Oppositionens beteende bekräftar regeln att partiledarna hellre förlorar ett val än de avstår sin plats, hellre bekämpar sina interna konkurrenter än presenterar ett vettigt alternativ för Polen. 

Det är bara liberala mediehus som ännu håller stånd, men de lär bli första offren ifall högerpartierna behåller makten efter valet i oktober. Denna käpp i maktens hjul kommer att avlägsnas med samma metoder som i Ungern. ”Det ungerska scenariot” har länge varit Jaroslaw Kaczyńskis våta dröm. Hans kalla uträkning går ut på att för att behålla makten måste han hålla högerextremisterna på gott humör. 

”Till höger om oss ska det bara finnas en vägg”, har han sagt.  Det betyder: intim allians med den katolska kyrkan, mytologisering av Polens heroiska förflutna, samt att hetsa ”äkta polacker” mot de ”opolska”, det främmande folket i storstäderna. 

Däri ligger också den mest ödesdigra följden av Kaczyńskis fyra år vid makten. Klyftan som han skapat lär bli mycket svår att överbrygga. Broar har bränts, vänskaper brutits, familjer splittrats, tilliten krackelerat. Att gå på en släktmiddag är som att beträda ett minfält, avståndet mellan ”oss” och de segerberusade ”de” växer sig allt större.  

Och kulturen? De makthavande hävdar att den är viktig för dem – kulturministern Gliński är samtidigt vice statsminister – men i praktiken gäller att ”god kultur är död kultur”. Kulturen anses vara till för att stärka den polska samhörigheten, det är bara när den gör det som den är värd att stödja. (Har inte skattebetalarna röstat på högern?) Regeringen brännmärker offentligt konstnärer som skapar oro, på det att alla andra tänker sig för innan de ger sig in på något kontroversiellt. Å nej, säger regeringen, vi förbjuder inget, men några pengar till konst som kränker polacker eller andra experiment blir det inte. 

Visst kan man vara säker på att få medhåll från flocken när man brännmärker kosmopolitiska excentriker till konstnärer. En enkel fråga: vinner en politiker röster på att försvara konstens frihet? Eller förlorar han? Jaroslaw Kaczyński vet svaret, hans favoritnöje är att se rodeo på tv, det är så han lugnar ned sig för att kunna somna. Sådan är vår polska Macbeth – och ingen Birnamskog i sikte. Kanske är den nedhuggen, som miljoner andra träd under hans styre. 

Aischylos lär ha sagt att ”med insikten kommer lidande”. Bevisen för PIS-regeringens skadlighet, småsinthet, inkompetens och vanlig dumhet är inte hemliga. Likväl ser det ut som att de flesta av mina landsmän av ren liknöjdhet kommer att låta bli att rösta i oktober. Och av de övriga lär de flesta rösta för en fortsättning av samma politik. Människor tycker inte om att lida. 

Lag och Rättvisa går till val under parollen ”vi håller vad vi lovat”, men det enda som de lyckats med är barnbidraget (500 zlotys per barn). Det har inte lett till högre nativitet, men föräldrar är glada för mera i plånboken. Det räcker alltså med högkonjunktur plus propaganda för att invagga medborgarna i den väl förborgades ljuva slummer. Lag och Rättvisa kom till makten genom att förvalta fruktan (för flyktingar, den gången) och man behåller den genom att förvalta vår likgiltighet.    

Under 1900-talets viktigaste val, år 1989, valde 40 procent av polackerna att stanna hemma. Tydligen såg de ingen skillnad mellan kommunistpartiet och ”Solidaritet”. Allt tyder på att denna tradition håller i sig. 

Översättning från polska: Maciej Zaremba

Läs mer: Olga Tokarczuk: Dagens propaganda i Polen är värre än på kommunisttiden 

Läs mer: Roman Imielski: I polska tv-nyheter spelar verkligheten inte längre någon roll