Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-07 00:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jarvis-cockers-nya-projekt-jarv-is-gor-slapig-och-syrlig-pop/

Skivrecensioner

Jarvis Cockers nya projekt Jarv Is gör släpig och syrlig pop

Jarvis Cockers nya projekt heter Jarv Is.
Jarvis Cockers nya projekt heter Jarv Is. Foto: Daniel Cohen/Lumen Photo

Den forna Pulp-frontmannen börjar för första gången på länge närma sig ett hållbart musikaliskt uttryck. Han sjunger bättre än på länge – även om låtskrivandet inte alltid håller, tycker DN:s kritiker Mattias Dahlström.

Basisten Andrew McKinney är mest känd från den 80-talistiska funkjazz-kombon James Taylor Quartet. Jason Buckle gjorde sig ett namn i All Seeing I, som hade en mindre hit med ”Beat goes on” 1998. Trummisen Adam Betts har hämtats från experimentella industrirockarna Three Trapped Tigers. Lägg till detta också harpisten och sångerskan Serafina Steer, som släppt ett antal album i eget namn.

Det är en ganska brokig skara musiker Jarvis Cocker har sammanfört i gruppen som tagit hans förnamn, men sett till hur den forne Pulp-elegantens karriär sett under 2000-talet så känns allt ändå ganska logiskt. För den har ju varit inkonsekvent, spretig och tja, lite märklig. Medan de flesta inget hellre vill än att Cocker ska skriva klatschiga brittpopanthems för pensionärs-, förlåt, indiediscot tio gånger till har han gjort sitt bästa för att förvirra, provocera och utmana sina gamla fans. För de av oss som hellre ser artister gå rejält vilse i sin ambition att komma vidare än att stå och stampa på samma ställe för länge har Cockers 2000-tal varit ganska njutbart. I alla fall i teorin.

Med ”Beyond the pale” känns det stundtals som att Cocker för första gången sedan Pulps briljanta brittpop-testamente ”This is hardcore” också börjar närma sig ett hållbart musikaliskt uttryck för 2000-talet också i praktiken. I den släpiga, närmast triphoppiga inramningen låter hans syrliga betraktelser och allt mer Leonard Cohenska röst bättre än på länge. Även om låtskrivandet fortfarande är några steg ifrån nämnda ”This is hardcore”.

Bästa spår: ”Swanky modes”

Läs fler recensioner av Mattias Dahlström, till exempel om Julianna Barwicks symfonier

Ämnen i artikeln

Dagens skiva
Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt