Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Jason Brennan: Efter demokratin

De nationella demokratierna står under press från flera håll. Men att villkora rösträtten är en farlig väg, skriver Olof Ruin som läst Jason Brennans bok ”Efter demokratin”.

Facklitteratur

Jason Brennan

”Efter demokratin” 


Timbro


Övers. Tom Sköld, 398 sidor

Det är ett tidens tecken att Timbro velat ge ut en bok som på engelska kallas ”Against Democracy” men i svensk översättning fått den något mindre utmanande titeln "Efter demokratin". Boken är skriven av en amerikansk statsvetare och filosof som heter Jason Brennan. För några veckor sedan besökte han Stockholm och jag hade tillfälle att höra honom när han presenterade sin bok. Det blev en egendomlig tillställning där åsikter som jag trodde för längesedan var övergivna i seriösa sammanhang framfördes med uppenbar förtjusning.

I sin bok ställer Brennan något han kallar epistokrati mot demokrati. Detta alternativ definieras som ett politiskt system där makt fördelas efter kunskaper och kompetens i motsats till vad som sker i en demokrati. Själva styrelseformen för en stat ses av honom bara som ett verktyg att använda sig av, till exempel som en hammare. Ett system baserat på allmän och lika rösträtt utgör alltså inte något värde i sig, inte ett mål att sträva mot, utan ses bara som ett dåligt och otjänligt verktyg. En epistokrati erbjuder ett mycket bättre instrument att använda sig av.

I denna ordrika bok läggs mest energi på att räkna upp alla de brister som vidlåder en demokrati medan Brennan är mindre specifik när det gäller de förtjänster som inryms i det av honom konstruerade systemet. Gång på gång upprepas att väljarna generellt är inkompetenta, okunniga och irrationella. De har svårt att ta till sig ny information; de misstror fakta som inte stämmer överens med egna tidigare åsikter; de är manipulerbara och auktoritetsbundna med mera.

Läget är påtagligt allvarligt i USA men också bekymmersamt i en förut väl fungerande parlamentarisk demokrati som Sverige.

Medborgarna i en stat påstås också kunna ta direkt skada av rollen som väljare. De förväntas bland annat ta del av offentliga debatter präglade av hårda utfall och demonisering av motståndare, något som riskerar att ytterligare fördumma dem och även göra dem till sämre människor. Inte heller rösthandlingen i sig anses ge den enskilde någon känsla av makt. Hen får egentligen bara finna sig i att acceptera vad en majoritet beslutar. En enskild individ har mer makt, utbrister Brennan på ett ställe i sin bok, om hen ”hittar en femdollarsedel på trottoaren än med rätt att rösta, kandidera till poster och överhuvud delta i politiken.”

Hur är det då i en så kallad epistokrati? Utgångspunkten för Brennan, liksom för dem som han nämner som sina meningsfränder, är att alla inte, bara för att de är medborgare i en stat, automatiskt skall ha lika rätt att rösta och kandidera till politiska ämbeten. En jämförelse görs mellan medborgarna som väljare och som utövare av andra verksamheter. Alla har ingen automatisk rätt att köra bil utan måste först ta ett körkort, alla kan inte automatiskt avhjälpa sjukdomar utan måste först ha en lämplig utbildning osv. Varför skall då alla medborgare ha rätt att rösta och inneha politiska ämbeten utan visad kompetens?

En av de reformer som Brennan skisserar i sin strävan att sålla ut inkompetenta väljare är att underkasta medborgarna ett väljarkvalificeringsprov. Men det är inte särskilt lätt, det inser också Brennan, att i ett sådant prov formulera frågor som garanterar den ”kompetens” som förväntas karakterisera en så kallad epistokrati. Det räcker kanske inte med att ha elementära kunskaper om amerikansk politik, kunna identifiera kandidater och veta något om kandidaterna och deras partiers åsikter.

En annan kompetensfrämjande reform, som Brennan mer utförligt uppehåller sig vid, är att skapa ett ”epistokratiskt råd”. Detta råd föreslås vara öppet för i princip alla medborgare som har goda bakgrundskunskaper ”i samhällsvetenskaperna och politisk filosofi”. Rådet skulle inte ha befogenhet att stifta lagar, men väl att ogiltigförklara dem, att helt enkelt inlägga ett veto mot beslut som inte anses som samhällsvetenskapligt och filosofiskt acceptabla. Brennan är själv exempel på en medborgare som rent professionellt besitter sådana önskvärda kunskaper. Man kan undra om det i förlängningen av hans tänkande helt enkelt skymtar ett styre av universitetsprofessorer.

Gång på gång upprepas att väljarna generellt är inkompetenta, okunniga och irrationella.

Kommen så här långt i min läsning av denna besynnerliga bok påminns jag om den första uppsats i statskunskap som jag själv skrev. Min lärare Fredrik Lagerroth föreslog att jag som mitt examensarbete skulle koncentrera mig på Platon och hans tankar i dialogen "Staten" om att filosofer bör styra i enlighet med sin kunskap om eviga idéer. Lagerroth, en stor kännare av Platon, misstrodde denna typ av platonsk elitism, som utgår ifrån att det finns en klart definierbar kompetens att leda ett samhälle. Jag gick ett steg längre och jämförde denna föreställning att filosofer genom sin lärdom en gång kunde ses som predestinerade att styra den grekiska statsstaten med föreställningen inom nazistisk rättsfilosofi, nyligen sönderskjuten, att Hitler genom sin intuitiva närhet till den germanska rasen hade de bästa förutsättningarna att styra det tyska riket. Båda kompetensanspråken förklarades som lika galna av den unge studenten.

I den euforiska tidsanda som rådde decennierna efter andra världskriget upplevdes i vår del av världen demokrati som styrelseform ännu inte vara drabbad av principiella svårigheter. Att läget nu är ett helt annat än för femtio är sedan är naturligtvis inte en forskare som Jason Brennan ensam om att konstatera och bekymra sig över. Läget är påtagligt allvarligt i USA men också bekymmersamt i en förut väl fungerande parlamentarisk demokrati som Sverige.

Den seriösa litteraturen om skälen till att vår egen svenska demokrati börjat skava är omfattande. Det nationella politiska systemet har blivit kringskuret av globaliserad ekonomi, medlemskap i EU och andra internationella organisationer och av marknadskrafternas tillväxt. De politiska partierna har försvagats genom sjunkande medlemstal, oförmåga att diskutera med varandra och kanske också med ett ängsligt ledarskap. Väljarna verkar vidare mer än förr vara fångna i individuella bubblor som följd av breda samhälleliga rörelsers tillbakagång, journalistikens förändring och sociala mediers frammarsch. Väljarkåren har därtill blivit mer heterogen.

Det är en illusion och därtill direkt farligt att tro att denna typ problem kan avhjälpas genom att uppställa kompetenskrav av olika slag som Brennan gör i sitt konstruerade system. Det finns ingen annan väg att gå än att på allt sätt befordra god utbildning av medborgarna och framför allt att hålla fast vid ett konstitutionellt ramverk, som är baserat på rätt för alla rösta och att inneha politiska poster, men som naturligtvis kan inrymma spärrar av olika slag mot förhastade och illa underbyggda politiska beslut.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.