Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jason Diakité: Personifierade det finaste hos människor

Nelson Mandela är död. Svenska musikern och sångaren Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, minns en man som förlät förövarna och förlöste en nation. En människa som personifierade det finaste hos människor.

Jag minns första gången jag kom till Johannesburg, det var 2003. Den stora flygplatsen hette Jan Smuts International Airport. Sju år efter apartheids fall prydde alltså den av många kallad The grand grchitect of apartheid's namn fortfarande dess största flygplats. Vi åkte bil nattetid genom ett område som heter Hillbrow, men som i folkmun kallades Hellbrow. Det såg ut som mindre Manhattan, breda avenyer och trottoarer, höga hus med påkostade entréer. Här sågs byggnader med namn som Ponte City – en 54 våningar hög skyskrapa och en av Afrikas högsta. Men skillnaden mellan Hillbrow och säg Upper East Side på Manhattan var att det såg ut som om apokalypsen redan varit här och vänt. Slitna markiser, krossade rutor, plywoodförsedda fönstergluggar. Skjul uppsatta i parker och på trottoarer.

Om Ponte City sades det att hissarna sedan länge gett upp och att det numera bodde utfattiga moçambikaner på de övre våningarna som fick elda med ved för att hålla värmen.
Min gudfar som är en sydafrikansk indier från en prominent industrifamilj berättade att när han var ung var Hillbrow Johannesburgs stolthet. Kosmopolitiskt med dyra paradgator och butiker. Men under apartheids dödsrosslingar flydde invånarna i tron att ett raskrig var oundvikligt. Den natten passerade vi en t-korsning i Hillbrow som vår zulu-chaufför, en man vid namn Andersson, berättade var den farligaste i hela Sydafrika. Här inträffade car jackings. Här betydde stoppljuset inget. ”You must drive”, menade han. Annars kunde man riskera att falla i händerna på desperados.

Sedan, en sen kväll i december 2012. Musikhjälpens sexdygnssändning var i full gång och jag stod inne i den väl upplysta och tropiskt varma studion och hanterade telefonsamtal och gäster i vanlig ordning. Dörren till studion flyger upp och en av mina chefer signalerade till mig att komma ut i det lilla förmaket mellan studion och sovrummet. Hon pratade med väldigt låg men intensiv röst. Tydligen hade klara indikationer getts från Eko-redaktionen att Mandela låg på sin dödsbädd och det kunde vara en fråga om timmar innan han är borta. ”Jason, jag vill bara att du ska veta det. För om så är fallet kommer vi att vara tvungna att bryta sändningen och sätta in nyhetsreportage och specialsändningar”, viskade producenten.

Den första tanken som for genom mitt huvud var ”Shit, vad kommer att hända i Sydafrika när Mandela är borta?”

Mannen som alla mina sydafrikanska vänner kort och gott kallar Madiba, en sorts titel som ges till åldermän av hög rang. Men som nu egentligen bara syftar på en person. Mandela.

Det är inte ett litet fotspår ett människoliv har lämnat i samtiden då ens bortgång innebär omläggning av sändningarna på Sveriges Radio. Den äran ges inte till blotta giganter. Men Mandela var något utöver en människa. Han personifierade det finaste hos människor. Hans likar är få och lätträknade, närmast kanske Gandhi eller Martin Luther King kan räknas.
Mandela offrade sig för idéer som var större än honom själv. Han satt fängslad i nästan 30 år för dessa idéer och han överlevde. Men det som verkligen i mina ögon befäster hans ovanliga människotyp är att han inte öppet visat ett uns bitterhet eller självömkan, eller hämndlystnad. Han förlät. Han förlät ett system som med de mest brutala metoder skrämt, terroriserat, torterat, dödat och förtryckt människor. Han förlät förövarna och han förlöste en nation.

Raskriget kom aldrig, men under 1990-talets senare hälft kunde man ofta läsa om den våg av kriminalitet som svepte över Sydafrika och Johannesburg fick rykte om sig att vara en av världens farligaste städer. De enda gånger jag gått till fots i Hillbrow eller i Yeoville har det varit med grupper av sydafrikanska vänner. Du får aldrig gå runt själv sade man till mig.
De ekonomiska klyftorna bestod och vid mitt första besök i landet minns jag att de svarta pratade mycket om "ekonomisk apartheid" medan de vita jag mötte kritiserade ”black economic empowerment”, ett grepp som ANC tog i början av 2000-talet för att försöka snabba på den ekonomiska omfördelningen i landet.

Men de mest extrema åsikterna jag träffat på angående Sydafrika var när jag för första gången besökte Moçambique 2011. Där mötte jag flertalet vita sydafrikaner som gärna delade med sig av sina åsikter. Jag minns speciellt James, en 25-årig dykinstruktör. Vi hade dykt tillsammans vid ett par tillfällen och en kväll var jag bjuden på grillfest hemma hos James. Vi satt och åt kyckling och drack öl tillsammans, svenskar, spanjorer, sydafrikaner och moçambikaner när James plötsligt säger att det största misstaget hans land någonsin begått var att släppa ”den där terroristen” ur fängelset. En av de andra sydafrikanerna som var närvarande ställde sig upp och bad James hålla käften. Jag sköt in med frågan vem han syftade på. ”You know who”, sade han.

Jag var tvungen att be honom klargöra om han på fullaste allvar menade att Mandela gjort hans land skada. Utan tvekan, svarade han. Många desillusionerade vita sydafrikaner har begett sig just till Moçambique och startat hotell, jordbruk och andra företag i hopp om att bygga en bättre framtid för sig och sina familjer.

Jag tänker på det lugn som Mandela alltid utstrålat. Hur skulle någon kunna vara oense med honom. Det känns som om hans närvaro i ett rum skulle omöjliggöra alla konflikter. Men så har jag bara sett honom på TV, läst om honom i böcker och tidningar. Sett klipp på nätet. I mitt sinne är Mandela redan en gud. Men jag sitter på motsatt sida av planeten och observerar från ett helt annat läge.

Åter till Johannesburg, 2007. Nu var flygplatsen ganska nyligen omdöpt till O R Thambo International Airport efter ANC-politikern, apartheidmotståndaren och den nära vännen till Olof Palme. Jag sitter med några vänner i Soweto bland oändligt långa spikraka rader av småhus i samma storlek, helt i enlighet med apartheidreceptet. Några kvarter från Orlando West, den del av detta enorma township där Mandela en gång bott. Jag frågade sällskapet jag satt med vad det tyckte om Mandela. "He is our father", berättade min vän Pule. Vördnaden i hans röst gick inte att ta miste på. Då jag frågade vad han tyckte om Mbeki, skrattade Pule och sade ”He's nothing but a drunkard”.

Några dagar tidigare hade jag träffat Bengt Säve-Söderbergh i Kapstaden på festivalen North Sea Jazz. Han berättade att Cyril Ramaphosa egentligen var den ende som kunde få Sydafrika tillbaka på rätt köl. Men i stället blev det Motlanthe och kort därefter Jacob Zuma som tog över presidentskapet efter Thabo Mbeki.

Sydafrika står återigen inför en stor prövning. Utan Mandelas helande ande närvarande i landet sover nog inte de gamla konflikterna lika djupt. De ekonomiska ojämlikheterna lever kvar, korruptionen och flera av de gamla maktstrukturerna är fortfarande på plats. Hopplösheten och desperationen finns kvar.

Mandela gav sitt liv till Sydafrika. Han var den mycket ovanliga typen av människa som varit med och format ett helt lands öde. Men utan sin landsfader är barnen mer benägna att bråka om vem som får arvet. Med det sagt är det dock inte helt otänkbart att Mandela kommer att få utstå en del kritik postumt, det är inte helt omöjligt att ANC kommer att splittras.

Men det är också möjligt att Mandelas andliga efterklang blir en enande kraft i nationen och att Sydafrika lyckas hålla ihop och fortsätta den turbulenta färden mot framtiden. Kanske blir destinationen jämlikhet. Kanske blir freden bestående för det var trots allt den som Mandela kämpade för.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.