Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jason Diakité: Plötsligt såg jag farbror Obi bakom Trump i tv. Hur kunde det hända?

Efter ett långt liv som demokrat jobbar Obi Linton från Baltimore nu frivilligt för Donald Trump. Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité försöker förstå vad det var som förändrade hans farbror så radikalt.

Det var bara ett par veckor sedan jag yrvaket fällde upp min laptop en solig morgon i New York för att rituellt plöja mig genom nattens nyhetsflöde. Just den här morgonen dominerades de amerikanska sajterna av rubrikerna att Donald Trump nu erkänt att president Obama är född i USA.

”Vilket jävla skämt”, mumlade jag och klickade mig in på ännu en nyhetssida. Samme Trump som gått i täten för ”the birther movement”, en rörelse som med vagt förklädd rasism hävdat att Obama inte är född i USA och att hans födelseattest är förfalskad, hade nu valt en ny strategi.

Som bärare av en annan än vit hudfärg blir jag personligt förolämpad över högerpopulisternas iver att framhäva de vita som de utsatta, de hotade, men också de äkta, de som måste bevaras och skyddas.

Mot oss, de mörka. De främmande.

Jag klickade vidare genom ett par artiklar tills jag hittade ett filmklipp från CNN där den aspirerande demagogen med den flygiga hårflärpen stod framför kamerorna på en presskonferens i Washington DC:

– Hillary Clinton startade ”birther”- kontroversen under sin kampanj 2008. Jag avslutade den. Ni vet vad jag menar. President Barack Obama föddes i USA punkt. Nu ska vi alla göra Amerika stort och mäktigt igen.

Snett bakom Trumps vänstra axel iklädd en vit keps med kampanjens slogan ”Make America great again” såg jag ett bekant ansikte. Min farbrors. Knappt hade Trump levererat sin tagline förrän farbror och den lilla skaran män och kvinnor runt honom började applådera.

Förihelvete. Uncle Obi! Bakom Trump!

Foto: Jason Diakités farbror Obi Linton i vit keps vid ett ­tv-framträdande med Donald Trump. Foto: AP

Jag minns hur farbror under en lunch hemma i Baltimore förra året högljutt deklamerat att han tänkte rösta på Trump.

Men att han var där mitt i smeten. I hjärtat av denna osannolika presidentkampanj som, även med amerikanska mått mätt, överträffat allt världen hittills skådat. Kampanjen har så ofta liknats vid en cirkus och Trump vid en clown att rektorn för en clownskola i USA nyligen gick ut och hävdade att ihopkopplingen skadat riktiga clowners anseende.

Det är valår i USA. Jag kan inte minnas en enda middag i New York under det här året där valet inte har diskuterats. Det viktigaste valet i USA:s historia, säger vissa. Pest eller kolera, säger andra. Svanesången för den amerikanska demokratin, säger ytterligare några. Många jag mött är passionerat intresserade. De flesta håller andan.

För någon dag sedan dök så ett bekant namn upp på min mobildisplay. Min farbror. En bullrig, jovialisk 60-plussare som jag inte talat med på många månader. Jag tryckte på den gröna knappen på min telefon och hojtade:

– Farbror! Hur mår du?

Vi samtalade om familjen. Om hur mina kusiner hade det i sina liv. Hur sommaren hade varit i Baltimore. Tillslut kunde jag inte bärga mig längre:

– Farbror, visst var det dig jag såg i en vit keps bakom Trump i DC?

– Yes, alldeles korrekt, svarade han. Jag jobbar 16 timmar om dagen för kampanjen nu, ideellt. Jag åkte aldrig till det republikanska konventet. Då hade jag ännu inte bestämt mig för att gå med i kampanjen. Dessutom var jag pank.

– Jag har nu stått bakom Trump vid ett par tre tillfällen, fortsatte han. Den dagen som du såg mig på tv, i DC, tänkte nog Trump att han skulle säga något som skulle generera maximal mängd rubriker. Så han sa att Obama faktiskt är född i det här landet. Såklart blev det en stor nyhet. Svarta människor gillar inte Obama, för att han inte är en slavättling. Han har inte det traditionella svarta ursprunget, är inte från Södern, inte från Mississippi, Alabama, Georgia. Han kom från Kenya via Hawai. Under åtta år har han inte åstadkommit mycket för oss svarta.

Foto:

Jag tänker på det jag själv har sett under mina besök i Louisiana, South Carolina och Alabama. Samhällen präglade av förfall och som under lång tid tömts på hopp. Princetonprofessorn Eddie Glaude har myntat ordet ”möjlighetsöknar” för att beskriva dessa orter. Många av dessa platser länge kallats ”matöknar”. Alltså stadsdelar där det inom en och en halv kilometers radie inte går att köpa färsk frukt eller grönsaker. Här lever USA:s fattiga befolkning utan hopp för sina själar eller tillräcklig näring åt sina kroppar. Här är fetma och diabetes ett resultat av förtryck. Städer som Selma, Alabama, Vacherie, Louisiana och Allendale, South Carolina är strukturellt präglade av missbruk, våld och kronisk hopplöshet.

Okej, att farbror har ett äkthetsproblem med Obama eftersom han inte härstammar från detta. Men klivet från det till att verkligen engagera sig för Trump...

– Hur kom det sig att du bestämde dig för att börja jobba för honom?

– För det han sa att han skulle göra för veteranerna. På gatorna här i Baltimore ser du hundratals, om inte tusentals, veteraner. Hemlösa. Det är serganter, löjtnanter, som stred för det här landet. Precis som jag gjorde i Vietnam. Nu kan de inte ens få sin medicin. De är som vandrande vålnader.

1968 kom Nixon till makten samtidigt som kriget i Vietnam pågick för fullt. Samma år fick Donald Trump sin första frisedel från militärtjänstgöring och min farbror skickades till Sydostasien där han fick överleva Tet-offensiven bäst han kunde. Något som förändrade honom för alltid och gav honom minnen som han aldrig talar om.

Sist jag besökte honom i Baltimore drabbades jag av sådan igenkänning. Allting såg precis ut som i tv-serien ”The wire”. Hela kvarter av övergivna och igenbommade hus. Gränderna fulla av skräp. Folket i gathörnen. De hålögda krigsveteranerna som tiggde vid gatljusen. Som att Baltimore var platsen dit den amerikanska drömmen kommit för att dö. Bara ett stenkast från Washington DC ligger staden som har så stora klassklyftor att medellivslängden för människorna i de rikaste och de fattigaste områdena skiljer sig med nästan tjugo år. Barnadödligheten bland stadens svarta invånare är tre gånger så hög som hos de vita och en svart människa löper sju gånger högre risk att mördas än en vit. En stad där över 300 mördats hittills i år.

I en dunkel sportbar med en tallrik med korv och bröd, som åts med kniv och gaffel, berättade farbror över sin lunch att Trump var hans kandidat. Min farbror vars liv definierats av hårt arbete och krig. Jag minns min barndoms besök hos honom som livliga och underhållande. Vi åt grillat kött i klibbig östkustamerikansk sommarvärme. Jag lyssnade tyst på de vuxnas konversationer och förstod att farbror var djupt politiskt övertygad. Han brann för frågor som rörde svarta amerikaners rättigheter.

Steget från min gladlynte farbror i sitt grillförkläde till mannen i sportbaren var stort. Hur hade hans tro på traditionell demokrati grusats så till den grad att Trump blivit hans enda hopp?

”Jag kommer att rösta på Trump.”

Här satt vi i en av USA:s mest omskrivna, ökända och polariserade städer som ännu inte hämtat sig från upploppen efter mordet på Freddie Gray, en ung svart man som våren 2015 dog under en färd i en polisbil. Obduktionen visade att hans nacke nästan var helt av.

Men på något sätt lyckas min farbror bortse från det för mig så uppenbara faktumet att den Ku Klux Klan-stödda Trumps version av Amerika aldrig kommer att göra livet lättare för dess svarta medborgare.

‧– Jag är ofta ute och kollar röstlokalerna, berättade nu farbror för mig i telefon. Häromdagen kom vi på en man som hade en förtryckt valsedel. Inser du nivån på Demokraternas fusk? De försöker stjäla det här valet.

Trumps kanske största åverkan på den amerikanska demokratin är hans ständiga prat om att valet är riggat. Att systemet vill utesluta de riktiga amerikanerna. Det vill säga de vita. Att deras land och lagstiftning håller på att stjälas av illegala immigranter, muslimer, demokrater samt en konspiration av internationella storbanker med Hillary Clinton i spetsen. Misstron mot systemet är inte exklusivt för extremhögern. Även Bernie Sanders uttryckte en stark oro för var den demokratiska processen var på väg.

– Man talar till och med om inbördeskrig om Trump förlorar, sa farbror till mig över telefonen. Men Jason, du ska veta att det i så fall var demokraterna som startade det.

En av Medborgarrättsrörelsens största segrar uppnåddes 1965 med The Voting Rights Act. En lag som fastställde federala riktlinjer för hur röstning skulle gå till och resulterade i att det svarta röstdeltagandet i sydstaterna gick från mindre än 1 procent till 35 procent på bara några år. När Högsta domstolen 2013 urholkade lagen och åter gav delstaterna makt att bestämma över röstningsförfarandet stiftade bland annat North Carolina och Alabama lagar som åter hindrar svarta från att rösta.

I Alabama krävs numera legitimation för att man ska få rösta och samtidigt har 31 av de kontor där legitimation kan utfärdas stängts och då i de fattigaste (läs svartaste) kommunerna. En kvinna jag talade med på medborgarrättsorganisationen Southern poverty law centre talade om ”the re-segregation of the south”.

Valet är riggat. Men inte på det sättet Trump menar. Demokratin i USA fungerar inte som den borde. Uppskattningar visar att så många som sju miljoner kommer att uteslutas från röstningsprocessen i årets val. De flesta av dessa är svarta.

”Jag ville inte gräla med min farbror om politik. Jag hörde honom prata, jag lyssnade, men jag kunde ändå inte ta in att en äldre svart man – som likt sin fru jobbat som busschaufför merparten av sitt liv och lyckats finansiera sina fyra barns universitetsstudier – valde Trump.”

Jag hörde min bastanta farbror med den grusiga rösten sucka i luren och ta ett djupt andetag samtidigt som jag försökte höra vilken tv-kanal han hade på i bakgrunden. Efter några sekunders fortsatte han:

– Du förstår, jag har röstat på och jobbat för Demokraterna i 42 år. Jag har sett hur illa det har gått för svarta amerikaner under deras ledarskap. Jag har gjort min research. Jag har två mastersexamina. När jag ser statistiken över hur många svarta i USA som är arbetslösa, sitter i fängelse eller som ligger på kyrkogården ser jag hur illa vi farit i det här landet. Vi behöver förändring nu. Inte mer av det samma. Jag vet att Republikanerna motarbetade Obama, men han lyckades inte mobilisera folket och förändra systemet. Det är presidentens roll, hur svårt det än är, att ena och leda landet.

Jag ville inte gräla med min farbror om politik, speciellt inte över telefonen, eftersom vi pratar så sällan. Jag hörde honom prata, jag lyssnade, men jag kunde ändå inte ta in att en äldre svart man – som likt sin fru jobbat som busschaufför merparten av sitt liv och lyckats finansiera sina fyra barns universitetsstudier – valde Trump. Han och hans fru har lyckats med det statistiska stordådet att fostra tre svarta pojkar och en flicka utan att någon av dem hamnat i fängelse, fastnat i drogmissbruk eller mördats. Detta i ett land där en av tre svarta män i åldrarna 19–49 sitter eller kommer att sitta i fängelse.

I våra egna högerpopulisters skrän hörs ekon från Trump. En vilja att bestämma vem som är svensk. Samma syn på det vita som normen och det icke-vita som främmande, skrämmande och förödande för nationens överlevnad. Och samma tro på att nationen är det enda som kan skydda den vita livstilen från hotet från den globaliserade (läs bruna) världen.

Farbror fortsatte med bestämd och passionerad röst:

– Donald Trump har många gånger blandat ihop äpplen och bananer. Han har gjort bort sig en hel del. Men grunden i det han säger tror jag på. Han säger inte att alla mexikaner är dåliga – tvärtemot vad New York Times vill få dig att tro. Han är bara emot illegala mexikaner. De som tar jobben från svarta människor.

Farbror fnyste till i luren men plockade snabbt upp tråden igen:

– Jag var i Gettysburg både när Trump talade och när Mike Pence talade några dagar tidigare. Du vet, det var 5 000 personer i publiken. Men jag räckte upp handen. Inte så att jag viftade utan jag bara sträckte upp den i huvudhöjd och otroligt nog tittade Mike Pence rakt på mig och sa: ”Du, vad är din fråga?” Oh shit, tänkte jag, nu gäller det. Tänk, ingen av de vita visste vad jag skulle fråga om, inte heller de fåtalet svarta som var där.

Farbors skratt fick min mobilhögtalare att skorra.

– Så jag sa till honom: ”Jag vill be dig att berätta för Mr Trump att han bara ska titta rakt in i kameran och prata direkt till oss svarta och berätta vad han kommer att göra för oss. Säg det till honom, Mr Pence. Om han berättar för oss vad vi vill höra kommer vi att rösta på honom. Och då kommer han in i Vita huset. Mr Pence svarade: ”Mr Linton, det ska jag framföra.”

– Du skulle ha sett Jason, hör jag min farbrors uppspelta röst säga, hela arenan reste sig upp och applåderade.

Det är en politisk strategi som gränsar till högmod att som Trump hålla ett tal på den plats där en annan republikan, Abraham Lincoln, 150 år tidigare höll det kanske mest kända talet i Amerikas historia, The Gettysburg address. Det som började med de bevingade orden: ”Fourscore and seven years ago, our fathers brought forth on this continent, a new nation, conceived in Liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal”.

Lincoln ställde sig på platsen där ett av USA:s blodigaste slag utspelade sig och 50 000 soldater stupade, och höll sitt korta, passionerade tal. Han ville ena USA och sudda ut den djupa skiljelinjen mellan Nord och Syd, vit och svart, fri och slav.

För publiken i Gettysburg, och för min farbror, försäkrade Trump att han skulle bygga upp Amerika till det som det en gång var. Han presenterade ett flerpunktsprogram där han lovade att dra tillbaka Obamacare. (Han tog också tillfället i akt att lova att han skulle stämma alla kvinnor som påstått att han ofredat dem sexuellt). Han avslutade genom att parafrasera Lincolns tal och lovade att återigen skapa en statsapparat genom, av och för folket.

Oavsett vem som vinner valet på tisdag var det länge sedan bristerna i det amerikanska samhället varit så blottade som nu. Kanske kommer världen pusta ut någon gång under natten mellan den åttonde och nionde november. Kanske inte. Om Hillary vinner kommer säkert många att luta sig tillbaka i sofforna och tänka: ”det var nära, men systemet fungerade till slut ändå”.

Min farbror är i så fall inte en av dem. Jag undrar hur vår konversation kommer att låta när jag ringer honom på onsdag morgon.

Fakta. Har amerikanska föräldrar
  • Jason ”Timbuktu” Diakité föddes 1975 i Lund av amerikanska föräldrar. Han är musiker, rappare och har haft flera egna radioprogram i P3, bland annat ”Jasons värld” och ”Jasons spellista”.
  • Han släppte sin första singel, ”Lifestress”, 1996.
  • Bland hans album kan nämnas ”Wått’s dö madderfakking diil?” (2002), ”The botten is nådd” (2003), ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” (2005), ”För livet till döden” (2014)
  • I dagarna kommer ”En droppe midnatt” (Albert Bonniers förlag), där han berättar sin familjehistoria, från slaveriets USA till folkhemmets Sverige.
Mer av Jason Diakité

• Timbuktu: Nu ser alla hur befäst rasismen i USA är
Senare i höst debuterar Jason ”Timbuktu” Diakité som författare. I sin familjebiografi ”En droppe midnatt” söker han sin identitet genom att komma närmare sin amerikanska släkts historia.

• Jason Diakité: Att svarta liv betyder något måste sägas igen och igen
En fyraårig flicka ser sin styvfar skjutas till döds av polis. Vad händer med henne när hon växer upp? Efter händelserna i Dallas skriver artisten Jason Diakité om en ny våg av segregation och motstånd i USA.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.